Helikoptern hovrar över takåsarna i Marais hela natten. Jag ligger vaken i en lånad ateljé medan rotorbladen hackar sönder sömnen. Min dotter suckar bort min oro: ”Paris låter alltid, mamma”.
Telefonen plingar varningar. Vänner på väg hit för konstveckan avbokar sina resor. Min dotter meddelas vilka platser hon bör undvika. Hemifrån frågar människor om vi är säkra.
På skärmarna brinner Paris.
Utanför fönstret börjar kvarterets bagare baka croissanter före gryningen. Caféerna ställer ut stolarna. Grannens hund undersöker samma lyktstolpe som i går. Barn går till skolan. Servitörer balanserar brickor mellan fullsatta bord. Hemlösa viker ihop sina madrasser.
Också det är Paris.
Läs även: Alexandra Pascalidou: Rättvisa börjar ibland med något så enkelt som att uttala ett namn
Vrede ger ingen rätt att förstöra någon annans liv
Jag promenerar en mil om dagen genom staden. Jag ser polisbilar och avspärrningar, men också en stad som pågår. Människor arbetar, grälar, hånglar på trottoarerna och trängs på uteserveringarna.
Bilderna ljuger inte. Men de berättar sällan hela sanningen.
En brinnande bil är verklig. En krossad butik kan vara någons livsverk. De som plundrar eller skadar bär ansvar. Vrede ger ingen rätt att förstöra någon annans liv. Men våldet var inte demonstrationens ärende.
Hundratusentals gick ut mot dyrtiden och till försvar för skolor och andra gemensamma verksamheter. Majoriteten marscherade fredligt. Elever vill ha lärare och fungerande klassrum. Studenter vill ha råd att äta och bo. Arbetare och pensionärer vill att inkomsten ska räcka månaden ut. Det är vardagliga krav på ett värdigt liv.
Läs även: Alexandra Pascalidou: När blev det radikalt att reagera mot orättvisor?
Ändå är det de maskerade våldsverkarnas bilder som reser över världen. Inte eleven som saknar lärare. Inte undersköterskan eller pensionären som räknar dagarna till nästa utbetalning. En minoritet kan dränka mångas fredliga röster i krossat glas.
Varför syns vissa skador tydligare än andra? En sönderslagen ruta fotograferas från alla vinklar. Familjen som inte klarar hyran syns sällan. Ingen helikopter hovrar över skolan där lärarna går på knäna eller över köksbordet där en förälder räknar räkningar.
Samhällen bär ansvar
Det ursäktar ingenting. Butiksägaren eller människan vars bil brinner blir inte mindre drabbad för att samhället är ojämlikt. Men också samhällen bär ansvar. Vi får inte blunda för dem som arbetar, anstränger sig och avstår men ändå får allt svårare att få ihop livet.
På kvällen går jag hem genom en stad som är högljudd i ett kvarter och sömnig i nästa. Någon drar ned jalusin. Någon annan skålar efter en vernissage. Paris rymmer rädsla och sorglöshet, rikedom och utsatthet, vrede och skönhet samtidigt.
När jag lägger mig cirklar helikoptern igen medan människor går hem från demonstrationen, restaurangen eller kvällspasset. Snart börjar bagaren arbeta.
Paris låter. Men det som låter mest är inte alltid det som säger mest.
