Jag är en kvinna på 57 år och mamma till två söner, varav den ene tyvärr dog i cancer som tonåring. Min andre son är idag i 30-årsåldern. Han har olika diagnoser, bland annat ADHD och en annan personlighetsstörning. Han vägrar dock att genomgå en utredning och tar därför ingen medicin.
Jag skilde mig tidigt från pojkarnas pappa. Min son placerades på en institution, vilket jag inte kände mig bekväm med. Å andra sidan klarade jag inte av att ha honom hemma. Den placeringen klandrar han mig för idag. De senaste åren har han bott sju mil från oss, vilket jag måste erkänna att jag har mått bra av eftersom avståndet gav mig lugn. Både min exman och jag har nya partners och de har också svårt med vår son, eftersom han tar all plats när han är hos oss.
Läs även: Hur kommer jag över sorgen efter min mans död?
Nyligen blev vår son överfallen. Efter det ville han bo i närheten av oss och flyttade in hos min exman. Hans fru blev snart gravid, och därför hittade vi en bostad åt honom nära oss. Jag måste erkänna att jag har svårt för det. Min son har periodvis problem med hasch- och alkoholmissbruk, vilket förvärrar hans tillstånd.
Han är orolig, anklagande och aggressiv. Han har ständigt brist på pengar, tandproblem och räkningar som inte betalas. Han utbrister att vi inte ska lägga oss i hans liv och ändå blir vi ständigt involverade i det. Min exmans fru berättar för alla om hur hemsk min son är och min egen man kallar honom för fullständigt galen. Ingen i familjen svarar i telefonen när han ringer till dem, för han skriker och svär åt dem.
Läs även: Julia: Jag mår bättre när min man inte är hemma
Jag har full förståelse, för min son tar stor plats och det följer alltid bråk och kaos i hans kölvatten. Men han är ändå min son och jag känner hela tiden en splittring mellan min egen utmattning, hänsynen till min omgivning och min kärlek till honom.
Ingen vill fira jul och andra stora högtider med honom, vilket återigen är förståeligt, men tanken på att han ska sitta ensam gör mig illamående. Har du något råd?
Lotta
Relationsexperten svarar:
Att leva nära en psykiskt sjuk person av din sons kaliber kräver tydliga regler, så att alla kan orka med det någorlunda. För självklart ska du stötta din son så gott du kan, men du har också rätt till ett bra liv där det finns utrymme att fokusera på andra saker än honom. Just nu låter det som att allt bara rullar på efter bästa förmåga.
Din son strövar omkring, medan du och din exman trött försöker städa upp efter honom. Ni kämpar säkert båda med känslor som maktlöshet, ilska och dåligt samvete. Istället för att fortsätta på den utmattande vägen, sätt upp några regler tillsammans. För man får gärna ställa krav på psykiskt sjuka. Krav är också kärlek och om någon behöver fasta ramar att fungera inom så är det just sårbara människor.
Läs även: Lina: Min man kommer lämna mig när vår dotter flyttar ut
Först och främst måste ni få er son att inse att han är sjuk och att om ni ska umgås måste han genomgå en utredning och få medicinsk hjälp. Jag har själv en god bekant som lider av svår ADHD och som i många år självmedicinerade sig med hasch och alkohol. Först när en ny flickvän konfronterade honom fick han medicin. Idag önskar han att det hade hänt mycket tidigare.
Så kräv handling av er son och håll försiktigt dörren stängd för honom tills det sker och säg till honom att det är för hans eget bästa som ni gör det. Jag tycker också att ni ska göra upp en plan för hur ofta ni ska träffas. Kan du och din exman dela upp det så att ni turas om att ”ha vakt”? Så att ni båda har en vecka då ni slipper tänka på vad er son gör och hur han mår, men ändå vet att det finns någon annan som tar över.
Läs även: Elisabeth: Min man skriker på mig hela tiden
Din nuvarande mans beteende gentemot er son är barnsligt, småsint och visar att han inte förstår situationens allvar. Din son är sjuk, hans uppgift som din partner är att stötta och hjälpa dig – gör det klart för honom. Det finns också föreningar som erbjuder samtal för anhöriga till psykiskt sjuka.
Vibeke
