Jag är en kvinna i början av 60-årsåldern som förlorade min man för exakt ett år sedan i cancer. Han var min andra make och mitt livs stora kärlek. Vi levde ett hektiskt och rikt liv med arbete och fritidsaktiviteter.
Vi hade båda barn från tidigare förhållanden, men tillsammans fick vi en son som idag är i 20-årsåldern. Vi hade sett fram emot ett pensionärsliv där vi skulle resa och njuta av vårt fina hus och vår sommarstuga. Ekonomiskt hade vi det också bra och det har jag i princip fortfarande. Jag har allt, förutom min man.
Läs även: De fann varandra igen – efter sorgen: ”Om livet ger dig en andra chans ska du ta den”
Anledningen till att jag skriver är att jag efter ett år fortfarande mår fruktansvärt dåligt. Jag är annars en stark person som klarar det mesta. Utöver min mans död har vår son flyttat hemifrån och jag har förlorat mitt jobb på grund av nedskärningar.
Mitt liv har gått från att vara hektiskt och livfullt till absolut ingenting. Och det är just denna stillastående situation som håller på att göra mig galen.
För att gå vidare har jag skapat en grupp på Facebook för efterlevande, startat en matklubb, försökt dejta andra män, träffat vänner, åkt på semester, men det hjälper inte – jag känner att allt är meningslöst.
Läs även: Sievert förlorade sin son och fru: ”Jag fick tillbaka livslusten tack vare min granne”
Jag gråter över saknaden av min man, mina barn som nu har blivit vuxna och sorgen över att den underbara delen av mitt liv är över. Jag har gått hos flera psykologer utan att det har hjälpt. Jag mår faktiskt bäst när jag är aktiv, cyklar eller är på vandringssemester och anstränger mig fysiskt.
Vad ska jag göra? Har du något råd? Jag riskerar ju att behöva leva i många år framöver, men jag orkar inte ha det som jag har det nu.
Gittan
Relationsexpert Vibeke Dorph svarar:
Starka människor är ofta de som har svårast att hantera stor sorg och allvarliga motgångar. Oftast beror det på att ni, tills sorgen drabbar er, har levt i tron att ni kan ta er ur det mesta genom era handlingar. Det är en underbar och livsbejakande inställning att ha, men tyvärr uppstår det helt enkelt situationer i de flesta människors liv som man inte kan ta sig ur genom att agera.
Läs även: Randi: Borde vi lägga oss i mammas kärleksliv?
Som den starka sorg och saknad som du just nu helt naturligt kämpar med på grund av din mans död. Här hjälper det inte att flytta sig rent fysiskt, för sorgen är själslig, den kräver tid och utrymme innan den kan lätta och hitta en liten plats i dig där den fortfarande kan bo – utan att den hindrar dig från att gå vidare med det rika liv som du säkert kommer att få igen.
Det är ju bara ett år sedan din man gick bort. I sorgens tidräkning är det en ganska kort tid. Särskilt om du har ägnat större delen av den tiden åt att kasta dig in i allt möjligt för att fly undan sorgen. Det är som sagt bra och konstruktivt att du är en aktiv person, men kanske bör du vänta lite med att dejta och organisera olika träffar med dina vänner?
Kanske bör du istället släppa in sorgen, inte låta den fylla allt, men bara lite mer, och sedan ta ett litet steg i taget. Öva dig på att våga vara i ditt eget sällskap. Gör en sak om dagen som du bara gör med och för dig själv. Strunta i diverse ”fixa-det”-psykologer, läs i stället några kloka böcker och överväg eventuellt samtal med din lokala präst.
Det sista gjorde jag själv en gång, jag var hårt drabbad, och det var en mycket ögonöppnande upplevelse. För jag upptäckte att bakom sorgen döljer sig många tankeväckande och vackra saker – i alla fall gick jag vidare klokare än jag var tidigare. Lite som om jag hade fått ett nytt, klokt och mysigt rum installerat i min själ.
Läs även: Sörjer män och kvinnor olika? Experten svarar
Jag tycker också att det är bra att du tränar, men se till att göra det i ett lugnare tempo då och då, så även din själ kan hänga med. Sammantaget, var inte så panikslagen, låt sorgen vara kvar tills den talar om att du är redo att gå vidare igen. För de gamla orden om att tiden läker alla sår är sanna. Det kommer du säkert att upptäcka, om du bara tillåter dig själv att låta sorgen vara med dig och sänker axlarna och skruvar ner tempot.
Vibeke
