Jag har precis fyllt 80 år, medan min man är sju år äldre. Mitt problem är att han aldrig har respekterat mig och alltid har talat oerhört grovt till mig. Skilsmässa har många gånger varit i mina tankar, men jag har stannat kvar för mina barns skull och dessutom tillhör jag den generation som aldrig har lärt sig att säga nej. Men nu har jag fått nog.
Läs även: Ska jag lämna min 20 år äldre man?
Min äldste son, som bor utomlands, har just varit hemma för att fira min födelsedag med sin familj. Det såg jag fram emot. Under besöket var min man dock så negativ och sur och talade så elakt till mig att vår son flera gånger var tvungen att skälla ut honom. Dock utan resultat. Den sista dagen som min son och svärdotter var här pratade jag med dem och nämnde min önskan om skilsmässa. Deras reaktion var att det var på tiden och att de skulle stödja mig till hundra procent.
Jag är inte själv rädd för framtiden. Jag har många intressen och är aktiv i föreningslivet, samtidigt som jag faktiskt trivs med att vara ensam, men jag funderar mycket på hur jag ska kunna komma bort nu när min man inte klarar sig själv. Han kan inte gå och behöver hjälp med allt. Jag tar hand om honom dygnet runt, trots att jag själv har dålig hälsa.
Läs även: Ska jag stanna i mitt kyliga äktenskap?
Enligt min mening är han redo för ett vårdhem, men ändå tar kommunen det för givet att jag ska ta hand om honom och köra honom till allt. När vi är ensamma är min man sur och tyrannisk, men så fort andra kommer in förändras han på ett ögonblick och blir snäll och charmig. Så vad ska jag göra? Vem kan jag vända mig till för att få hjälp, för jag orkar inte längre med stämningen i mitt hem och vill faktiskt väldigt gärna tillbringa mina sista år i lugn och ro utan surhet och ständig kritik.
Jonna
Vibeke Dorph svarar: Stå fast vid ditt beslut
Du är inte den enda kvinna jag har hört talas om som ofrivilligt är bunden till sitt hem dygnet runt för att ta hand om sin sjukliga partner. Vårt samhälle verkar tydligen leva på kvinnor som, precis som du själv skriver, aldrig har lämnat ”snällhetsskolan” och därför utnyttjas i rollen som ofrivillig hemtjänst.
Självklart ska vi ta hand om varandra, självklart ska vi också ha möjlighet att ta hand om våra medmänniskor, om det är det vi vill, men det kan inte vara meningen att du och andra kvinnor på det sättet ska hållas som gisslan i ert eget hem. Särskilt inte när det, som i ditt fall, handlar om ett dåligt äktenskap där du måste stå ut med en otacksam och sur make som du länge har velat lämna.
Läs även: Mitt äktenskap är som ett fängelse
Jag kan därför bara instämma i att du nu tänker på dig själv och agerar därefter. Jag är dock ganska säker på att det inte är hos din kommun du kommer att hitta stöd för att genomföra din plan. Tvärtom kommer de förmodligen att göra sitt bästa för att väcka ditt dåliga samvete, så att du kan fortsätta att hållas kvar hemma och ta hand om din man.
Så vad gör du? En klok vårdassistent gav mig en gång ett tips som du kanske kan ha nytta av: Åk bort. Helst ett par veckor eller mer. Besök till exempel din son utomlands. Under tiden måste kommunen ta hand om din man och de kommer snabbt inse att det är enklare att hjälpa honom till en vårdinstitution än att behöva köra hem till er vid alla möjliga tillfällen.
Läs även: Ingen orkar med min psykiskt sjuke son
När du sedan är tillbaka kommer det säkert att läggas press på dig att få hem honom igen, men här måste du stå fast vid att du inte vill det. Kanske kommer de att föreslå att ni inte skiljer er, utan nöjer er med att bo åtskilda. Involvera även din son och andra som du känner och litar på, så att de kan stödja dig i att förverkliga dina planer. Det viktigaste är att du står fast vid ditt beslut, för du har rätt till ett bra och rikt liv. Och när din man fortsätter att behandla dig så illa är det ju inte tillsammans med honom du får det.
Vibeke
