Alexandra Pascalidou: Rättvisa börjar ibland med något så enkelt som att uttala ett namn

Solen ligger bländande över det kretensiska palatset Knossos och cikadorna sjunger så högt att de nästan överröstar guiderna. Turistköerna ringlar mellan de oxblodsröda kolonnerna. Alla har kommit för att se Europas första stora civilisation.

För fyra tusen år sedan byggde minoerna palats med rinnande vatten, avlopp och bad. Väggarna glöder ännu i terrakotta, blått och sand.

På palatsets fresker rör sig kvinnor med rak rygg och självklar närvaro. Gudinnor, prästinnor och akrobater i färger som överlevt årtusenden. Om Kreta var ett matriarkat vet ingen med säkerhet. Men kvinnorna stod knappast tysta längst bak och väntade på att männen skulle skriva färdigt historien.

Ändå är det just så historien ofta fungerar.

Den med kapital blev världsberömd

År 1878 började den kretensiske antikvarien Minos Kalokairinos gräva på Knossos. Han fann delar av palatset och väldiga lerkärl som legat begravda under jorden sedan bronsåldern. Utgrävningen stoppades under det osmanska styret.

Tjugotvå år senare kom den brittiske arkeologen Arthur Evans med pengar, personal och ett imperiums självförtroende. Han köpte marken, grävde i stor skala och blev världsberömd. Han blev Sir Arthur Evans och hans byst möter besökarna vid entrén. Kalokairinos fick vänta över 140 år på sin.

Evans insats var betydelsefull. Men historien har en svaghet för den som anländer med kapital, institutioner och ett språk som universiteten förstår. Den som tog de första spadtagen blir lätt stående utanför fotografiet.

Jag tänker på Ariadne, prinsessan från Knossos, som gav Theseus tråden så att han kunde hitta ut ur labyrinten. Han fick hjälterollen. Hon blev kvinnan han övergav på en ö. I varje berättelse finns den som går först och den som får äran. Den som räcker fram tråden och den som poserar vid utgången.

Här ­lever det förflutna mitt i vardagen

Efter besöket ringer jag min vän Agapi som bor ett stenkast från palatset, bland ­cypresser, fikonträd och oliver. Hon skär solvarma tomater, ringlar över grön olivolja, bryter ­gravieraost och häller upp raki. ”Aldrig på tom mage. Aldrig i ensamhet”, säger hon.

Kanske är det därför jag älskar Kreta. Här ­lever det förflutna mitt i vardagen. I Heraklions hamn flyger Ikaros och Daidalos ännu över en husvägg. Nedanför har någon sprejat en modern Medusa. Myterna sitter inte inlåsta i montrar. De äter vid vårt bord, grälar om vem som gjorde vad och påminner oss om vårt ansvar för dem som nästan glömdes.

Vi kan inte skriva om historien. Men vi kan läsa den med öppnare ögon. Vi kan fråga vem som saknas i bilden, vem som tog det första spadtaget och vem som räckte hjälten tråden. Minos Kalokairinos och Ariadne tillhör olika världar, men delar samma öde: andra byggde sina monument på deras handlingar. Rättvisa börjar ibland med något så enkelt som att uttala ett namn.