Designern Camilla Thulin gillar det storslagna – och praktiska: ”Allla måste få gå klädda i det de tycker är bekvämt”

När jag träffar Camilla Thulin har hon precis kommit hem från en av de sista provtagningarna med ensemblen på Malmö opera. I ett års tid har hon jobbat med ”Chicago”, showmusikalen som regisserats av Ronny ­Danielsson. Det är ingen liten produktion – ensemblen är på 25 personer som var och en har tio kläd­ombyten. Det innebär alltså att Camilla Thulin har ritat 250 kostymer.

Vi ses på Södermalm i Stockholm där Camilla lever sitt vardagsliv när hon inte är i huset i turkiska Bodrum. Här har hon och maken, skådespelaren Johan Rabaeus, sin lägenhet. Här ligger ateljén där hon och hennes anställda syr och skapar klänningar, kjolar och toppar under det egna varumärket Camilla Thulin Design. Här ligger favoritkrogarna. Och här tar hon långa promenader med hunden Musse, helst med en podd i öronen.

Camilla bär en skjortklänning från det egna märket, med en quiltad jacka över. Olika mönster, men samma färgskala. Det långa, ofärgade håret är uppsatt i en hög knut. Gympaskor till det. En bekväm och ledig stil, ändå lyckas hon se så otroligt snygg och glammig ut. Kanske beror det på de tonade glasögonen som ibland sitter på huvudet, ibland hänger i ett band runt halsen. Kanske beror det på sminkningen – Camilla menar ju att om det är någon som ska sminka sig så är det vi som är lite äldre.

Kostymdesigner för opera och musikal

Vi slår oss ner på Bistro Süd, en kvartersbistro med fokus på franskt kök, och en av Camilla Thulins favoritrestauranger. Å ena sidan sparsam. Å andra sidan ­fashionabel. Man ska spendera pengar på rätt saker, menar hon. Camilla Thulin är livsnjutaren som gärna går på restaurang, tycker om att se världen och unnar sig ett bra hotell (läs: gammaldags inredning och historisk touch). Dessutom gillar hon att vara snyggt klädd, och piggar gärna upp sig själv och omgivningen med mönstrade klänningar, en kashmirsjal och stora smycken.

Stil i all ära, men ett samtal med Camilla glider oftast in i andra samtalsämnen: historia, politik och filosofi till exempel. När hon turnerade i Östeuropa med Army of Lovers såg hon och bandkollegan Alexander Bard till att bo på historiskt intressanta hotell och att besöka traktens museer och utställningar. Att hon senare blev kostymdesigner – framför allt för opera och musikal – är därmed logiskt. Att skapa kostymen till sådana dramer är verkligen att stå med enda foten i historien och andra i fantasin.

Nu jobbar hon återigen med regissören Ronny Danielsson. I våras gjorde duon succé med ”Kinky Boots” vid Uppsala Stadsteater.

– Jag har en lång historia med ­Ronny Danielsson, jag tycker så mycket om honom. Han är duktig på stora shower, det gillar ju jag också. Jag har alltid tyckt om de stora uttrycken. Jag gillar när det är stort och mycket, vill gärna gasa på.

Ritat 250 kostymer till ”Chigaco”

Tjugotal och Chicago – blir det mycket fjädrar och plymer?

– Inte alls. Jag har kanske en frans någonstans, men det är allt. Ronny har ju förlagt handlingen i 20-talet – och bakåt. Därmed är det lite la belle epoque och vaudeville-stil över alltihop. Jag har inspirerats av filmstjärnor som May West och Carole Lombard, men också av cirkusartister från tidigt 1900-tal.

– Vi har haft många, långa diskussioner. I ett tidigt skede gav sig vårt lilla team, ”jag och mina gubbar” som jag kallar dem, iväg till Berlin. Förutom Ronny var det koreografen Roger Lybeck, scenografen Martin Chocholousek, och ljusdesignern Mikael Kratt.

– Vi sitter dagarna i ända och samtalar om vad vi ska göra. Vi går igenom manuset blad för blad, scen för scen. Vi pratar, fantiserar och antecknar. Ronny berättar vad han vill med varje scen, och vad som är hans intention. Vi andra försöker förstå, och kommer med våra idéer. Så småningom visar jag mina slarvskisser och tygprover för Ronny, och han får säga bu eller bä.

För Camilla Thulin tar hela processen avstamp i just tygerna.

– För mig är materialet jätteviktigt. Innan jag börjar skissa måste jag veta vilket tyg plagget ska ha.

När tygerna är valda börjar hon rita sina skisser.

Är det vilsamt?

– Nej, det är produktion. Det är ett jobb, och inget jag sitter och pillar med för att det är roligt. Jag måste prestera och vara koncentrerad. Jag ska rita vad alla ska ha på sig i alla scener, det är lite av ett pussel.

Kostym och mask hjälper pupliken

När skisserna är godkända av regissören börjar nästa fas: möten med ­teaterns kostymavdelning. Det senaste året har det blivit många resor till ner till Malmö, och Malmöoperans ateljé, som är inrymd i en gammal flickskola.

– Tillsammans går vi igenom varje plaggskiss, därefter startar tillverkningen. Parallellt jobbar jag med mask- och perukavdelningen – det är en otroligt viktig avdelning på teatern. Jag kan göra hur fina kläder som helst, men om inte mask och peruk är bra blir det ändå platt fall.

När ridån går upp ska allt sitta – bokstavligt talat – söm för söm. En kostymdesigners arbete är avgörande för att publiken ska kunna färdas i fantasin.

– Jag jobbar ju mest med musikal och opera, och de uppsättningarna utspelar sig oftast i en förgången tid. Kostym och mask hjälper publiken att komma in i föreställningen.

Camilla Thulin skapade Army of lovers scenkläder

En gång i tiden gick Camilla Thulin Beckmans Designhögskola. Mest för att det var kul, hon hade egentligen planer på att bli veterinär eller kirurg, hon har alltid haft flinka händer. Efter examen bar det ut i världen med Army of Lovers. Camilla ägnade sig åt teaterkonst och skapade bandmedlemmarnas scenkläder.

– När jag kom hem igen behövde jag ett jobb, och jag blev assistent till scenografen och kostymtecknerskan Kicki Abelli Elander. I två år sydde jag alla hennes grejer, och det var då jag lärde mig teater- och filmhantverket från grunden. Att gå som assistent gör att man får en förståelse för vad yrket innebär i praktiken.

Sedan dess har det rullat på. Camilla Thulin fick sitt första egna uppdrag – en revy på Stadsteatern i Stockholm – 1990, och snart gjorde hon Richard Wolffs första turné, och ”Amadeus” på Riksteatern med Benny Fredriksson som regissör. Karriären tog fart, och vid det här laget har hon gjort över femtio stora produktioner. Men att välja ut en favoritproduktion ligger inte för henne.

– Jag tänker inte så. Jag lägger min kraft i allt jag gör för stunden, så i princip tycker jag att alla mina föreställningar har varit fina.

Säger Camilla Thulin och får syn på en man med en hund som har slagit sig ner i baren. Hon skiner upp.

– Hunden kan sitta här hos mig om den vill, säger hon, och plötsligt har hon en grå bjässe i famnen.

– Han gillar dig, konstaterar ägaren.

– Jag är hundmamma vet du. En riktig hundtant. Oj, vilken underbar hund.

– Min dotter säger att hon är som min fru, skojar mannen.

– Det är en bra fru. En ovanligt trevlig fru skulle jag vilja säga, bekräftar Camilla.

Kläderna ska fungera praktiskt på scenen

Typiskt Camilla Thulin. Djurvän är hon, och ta folk kan hon. Det är för övrigt ett måste som kostymdesigner. Att skapa teaterkostym handlar inte bara om estetik – kläderna ska fungera praktiskt också. En operasångare måste kunna andas fritt. En musikalartist måste kunna dansa.

– Det är min uppgift att göra kläder som aktriserna känner sig bekväma med. Jag vill ta bort alla eventuella irritationsmoment. Hur har du det med dina fötter? Är det något material du inte står ut med? Är du allergisk? Jag frågar alltid om personen ifråga får panik om det är tight runt halsen, och om kläderna får sitta åt runt mage och bröstkorg.

Nästa år fyller Camilla Thulin 65 år, och hon ser fram emot en friare arbetstillvaro. Hon kommer att fortsätta jobba som kostymdesigner, men det egna klädföretaget ska krympas. Kanske får hon mer tid att gå på utställningar och hinna rensa i sina egna garderober.

– Min favoritdesigner nummer ett är Christian Dior, framför allt det han gjorde under åren 1947 till 1957. Givetvis tycker jag om Balenciaga, och i nutid är John Galliano och Dolce & Gabbana favoriter. I synnerhet när Galliano var på Dior, då gjorde han helt makalösa vackra grejer. Jag gillar det teatrala och stora, men också det extremt feminina – i min värld jättesnyggt. Däremot intresserar det inte mig vilka kläder vanliga människor – som inte är politiker, kungligheter eller har en någon slags position – bär till vardags. Så är det inte alls – alla måste få gå klädda i det de tycker är bekvämt. Kläder och design har varit mitt yrke.