Opera blev större än ABBA – tack vare Ingmar Bergmans Trollflöjten

Efter att i åratal ha skildrat ångest­ridna själar och schackspelande liemän och mörka dämoner (som han föredrog att stava dem), beslöt Ingmar Bergman att för en gångs skull ha det lite kul.

Han valde ”Trollflöjten”.

Mozart var 35 år när han skrev operan, Bergman 56 när han i april 1974 drog in i Filmhusets två studior med kamera, smink, panflöjt, operasångare och ett nyskrivet libretto av den diktande historikern Alf Henrikson.

De flesta tror att filmen spelades in på Drottningholmsteatern, men detta var en illusion skapad med kulisser.

Bergman hade istället låtit bygga en fullskalig kopia av Gustav III:s barockscen, som han fyllde med låtsasträd, fågelburar, lejondräkter och upphissbar ballongkorg.

LÄS ÄVEN: Marie Richardson: ”Bergman kunde vara som djävulen själv”

Trollflöjten var den dyraste tv-produktionen på sin tid

Till en början väckte påhittet ont blod i kulturkretsar.

”Trollflöjten” var tv:s dyraste produktion dittills och speciellt vänsterfolk ansåg det vara överklassfasoner att lägga så mycket slantar på ett högborgerligt verk.

”Det är en enorm skillnad mellan de oinskränkta möjligheter som skapats för Bergman – i skärande kontrast till alla andra producenter på tv” morrade fackets representant John Sune Carlsson.

Men Bergmans lekfulla och drömska version av kärlekshistorien mellan prins Tamino och prinsessan Pamina, dotter till Nattens drottning, kom att ta de flesta med storm.

Dessutom såldes den omsider utomlands för dyra pengar och gav en vinst på två miljoner kronor.

Ingmar Bergman gjorde opera populärt

Viktigare var kanske ändå att opera, tack vare Bergman, för en kort period blev lika populärt som schlagermusik. 1975 var visserligen ett av ABBAs stora år, men det var snarare ”Trollflöjten” det talades om i bussar och fikarum.

Dessutom fick man också en ny idol. Som fågelfångaren Papageno hade Bergman anlitat 29-årige Håkan Hagegård, som med sitt charmiga leende och sin breda värmländska gick rakt igenom tv-rutan.

Färre minns att hans käresta Papagena spelades av Elisabeth Eriksson, och blott de riktiga operanördarna kommer ihåg att Tamino och Pamina hade en österrikare respektive en finska i rollerna: Josef Köstlinger och Irma Urrila. De sistnämndas röster dubbades nämligen av svenska kollegor.

För Bergman var ”Trollflöjten” en gammal dröm. Han såg den första gången som tolvåring och försökte omedelbart iscensätta operan hemma i pojkrummet.

”Jag hade redan min dockteater med både vridscen, sänkscen och rundhorisont. Men tyvärr föll projektet, eftersom det visade sig vara alltför dyrbart att införskaffa en någorlunda komplett grammofoninspelning av verket.”

LÄS ÄVEN: Vi på Saltkråkan får nytt liv: Följ med bakom kulisserna

Produktionen av Trollflöjten

Följande 40 år skulle Bergman kämpa förgäves för att få förverkliga sitt drömprojekt. När det till slut blev verklighet, var han instinktivt bättre förberedd än han själv anat:

”När vi filmade märkte jag att havandeskapet varit långvarigt” skrev han senare i boken ”Bilder”.

”Aldrig har en iscensättning rullat ut sig så hinderlöst. Lösningarna stod i kö och anmälde sig självmant. I inget fall rörde det sig om tvångsförlossning eller en idé som kommit till enbart för att jag skulle visa mig duktig som regissör. Det var en kreativ tid, som dag och natt lyftes och bars av Mozarts musik.

Flickan i publiken

Flera gånger i filmen zoomar kameran in en rödhårig småleende flicka i operapubliken. Hon fanns inte med i rollistan, men dagen efter tv-premiären löd Dagens Nyheters löpsedel:

”Flickan från Trollflöjten
HELENE HETER HON”

I tidningen kunde man sedan läsa att hon bar namnet Heléne Friberg, var elva år gammal och på fritiden dansade balett.

Ett år senare använde Bergman henne i kortfilmen De fördömda kvinnornas dans där fyra kvinnor rör sig i ett trångt, stängt rum till musik av Monteverdi.

1986 dök hon upp i en liten roll i Mai Zetterlings film Amorosa, samt Bergmans Ansikte mot ansikte, där hon spelade dotter till Liv Ullmann.

Filmen premiärvisades på Fårö för medarbetare, grannar, barn och barnbarn.

”Det var en sen augustikväll med magiskt månsken över havet” noterade Bergman. ”Vi drack champagne, tände kulörta lyktor och ett litet fyrverkeri.”

LÄS ÄVEN: 12 historiska serier – Göran Everdahl tipsar

Femtio år senare framstår ”Trollflöjten” fortfarande som ett av dämonregissörens mest lustfyllda verk; en förtrollande, spänstig och bitterljuv filmsaga full av nästan barnsligt roliga scenlösningar.

I sitt sommarprat 2004 återkom Bergman till tonernas värld och sa bland annat: ”Jag är ingen troende människa, men jag tror ändå att musiken har vi fått som en gåva för att ge oss en föreställning om verkligheter och världar utanför den värld vi lever i.”
I slutet av programmet bad han radiopubliken, ”om det är några som är kvar som lyssnar”, att hjälpa honom förstå en fråga som förbryllat honom livet igenom:

”Varför kommer musiken? Hur kommer det sig att vi är de enda djuren på hela jordklotet som gör musik och varför gör vi det?”

Han fick högvis med brevsvar.

Men inget han ansåg dög.