Anja: Jag står inte ut med min pojkväns autistiska son

För tre månader sedan flyttade min dotter och jag in hos min pojkvän, som har en 7-årig son. Tyvärr ångrar jag det, för jag vill fly hemifrån varje gång min pojkväns son är här. Sonen lider av svår ­autism och jag tycker det är väldigt svårt att hantera ­honom och alla hans utmaningar.

Han är här varannan helg, och ja, jag visste vad jag gav mig in på när vi bestämde oss för att flytta ihop – men jag hade ingen aning om att jag skulle tycka det var så svårt att hantera pojken. Jag har alltid arbetat med barn. Det har varit ett jobb jag älskat, så jag förstår inte varför jag inte står ut med min pojkväns son. Jag känner att jag ständigt måste offra mig själv och jag känner mig inte hemma när han är här.

Han kräver ständig uppmärksamhet och vill också sova i vår säng när han är här, men jag har sagt nej till det. Nu sover min pojkvän med honom, annars vaknar han och börjar gråta och säger att han är rädd. Jag kan inte heller sitta i vårt vardagsrum och titta på tv, eftersom det stör pojken. Han pratar hela tiden om allt han måste göra med sin mamma och han pratar också hela tiden om hur hans mamma alltid säger att han har rätt att vara rädd och känna som han gör.

Jag känner mig verkligen pressad, dels för att jag inte står ut med detta, dels för att jag känner mig så skyldig över att jag känner som jag gör.

Jag tycker också synd om min egen dotter, som alltid måste vara hänsynsfull. Jag är rädd att hon till slut kommer att välja att bo hos sin pappa om detta fortsätter. Vad ska jag göra? Ska jag flytta ut igen? Jag älskar min pojkvän och kommer att bli förkrossad om vårt förhållande går i kras.

Anja

Relationsexpert Vibeke Dorph svarar:

Biologisk kärlek är otroligt stark. Den gör att vi kan tolerera våra biologiska barns överdrifter, misstag och brister, eftersom naturen har sett till att vi älskar våra egna avkommor villkorslöst och därför kan stå ut med det mesta. Problemet är att denna villkorslösa kärlek inte gäller styvbarn, eftersom vi inte är biologiskt släkt med dem.

Vi kan ta hand om dem och göra vårt bästa, men vi kommer ofta lätt att betrakta dem som människor som har invaderat vår privata sfär och vi förväntar oss också att de ska bete sig mer moget än de faktiskt är kapabla till. Detta är en av anledningarna till att det ofta uppstår så stora spänningar och konflikter i blandfamiljer.

Nu är din styvson också ­autistisk, vilket bara förvärrar spänningarna. Du frågar, helt rimligt, om du ska flytta – delvis för din dotters skull, men också för din styvsons skull. Bara du vet svaret, men det är bra att du förstår att det är du och inte pojken som behöver ändra sitt beteende, eftersom hans tillstånd är tillräckligt smärtsamt som det är och han inte kan hjälpa eller ­ändra det.

Om jag var du skulle jag nog försöka vänta och se.

Att skapa en välfungerande blandfamilj är redan en stor utmaning. Ni har bara bott tillsammans i tre månader, så ge det en chans. Sluta känna skuld över hur du känner. Dina känslor är helt okej så länge du inte låter dem påverka pojken.

Jag tycker också att eftersom hans son bara är hos er varannan helg, kan du använda den helgen till att göra något roligt med din dotter och låta din pojkvän njuta av tiden med sin son. Ni kan sedan träffas på kvällen och göra något tillsammans alla fyra. Om det inte fungerar är det helt okej och förståeligt och du och din pojkvän får gå skilda vägar ett tag. Det viktigaste är att ni är öppna och ärliga mot varandra. Om ni gör det kommer ni att hitta ett sätt att få det att fungera så att både barn och vuxna är nöjda.

Vibeke

Skriv till Vibeke

Behöver du någon att vända dig till med dina problem? Skriv till Vibeke Dorph, vår relationsexpert, om vänskap, kärleksrelationer eller familjkonflikter du vill reda ut.

Maila till hj.experter@egmont.se
Skriv ”Fråga Vibeke” i ämnesraden. 

Du kan även skicka brev till: 
Fråga Vibeke, Hemmets Journal, 205 07 Malmö 

Alla frågor hanteras med sekretess.

Vibeke Dorph är intresserad av människor, relationer och varför vi hamnar i konflikt med varandra. Hon brinner för att kunna hjälpa oss att själva hantera jobbiga situationer.