”Jag är yngsta dotter och har en två år äldre bror, Anders. Jag bor i en mindre stad, samma som min mamma, och min bror bor cirka 20 mil bort. Jag har alltid tagit mest ansvar för mamma, dels för att jag har ett flexibelt arbete, dels för att jag tycker att det varit roligt.
När mamma var 80 plus började hon bli lite mer virrig, men som jag upplevde det, fortfarande klar i huvudet och kapabel att klara sig själv med stöd av hemtjänst. Vi brukade till exempel betala räkningar tillsammans och jag tyckte att hon hängde med bra. Men så ramlade hon ur sängen en natt och bröt armen. Larm-armbandet hade hon inte på sig, så hon blev liggande några timmar.
Min bror fick ett utbrott
Mamma hämtade sig ändå bra, men när min bror kom och hälsade på – för första gången på två månader – blev han mycket upprörd. Mamma var fortfarande blåslagen, och min bror fick ett utbrott, riktat mot mig. Han hävdade att mammas hem var livsfarligt och att jag var oansvarig som inte sett till att det var säkrat. Nu visade han upp alla sina chefstakter och tog över allt!
Han fick en ekonomisk fullmakt och tog hand om mammas ekonomi, han tog kontakt med kommunen och ställde mamma i kön till ett seniorboende.
Mamma har aldrig kunnat säga emot sin son, som är hennes ögonsten, (även om jag vet att hon älskar mig också) men jag såg hur hon liksom krympte ihop inför hans pushiga stil.
När hon ramlade en andra gång var det kört. Efter ett par månader fick hon en plats på ett seniorboende och det var en sorglig dag när vi skulle tömma lägenheten. Jag såg att mamma egentligen inte ville flytta, utan kände sig tvingad. När jag försökte prata med henne sa hon bara ”det blir bäst så, Anders har rätt”.
Trivdes inte på seniorboendet
Idag ångrar jag djupt att jag inte stod på mig bättre. På seniorboendet trivdes hon inte alls. Jag såg hur hon snabbt blev sämre och mer och mer virrig. Idag är hon nästan helt innesluten i sin egen bubbla. Jag känner att flytten påskyndade hennes demens och har fortfarande stora skuldkänslor över att jag lät mig övertalas.
Läs även: Britt, 47: ”Vi syskon har slutat prata med varandra på grund av arvet”
Jag är väldigt besviken på min bror att han inte lyssnade mer på mig eftersom jag faktiskt kände mamma bäst! Om han hade orkat besöka henne oftare hade han ju sett att hon mådde bra hemma. Innerst inne kommer jag aldrig att förlåta min bror att han tvingade mamma att flytta för tidigt.”
