När Icakuriren träffar Shima återstår bara några veckor till premiären av den nya föreställningen. Jag minns SVT-dokumentären som journalisten Jane Magnusson gjorde i samband med att Shima satte upp sin förra soloshow. Då drev Shima sig själv så hårt att hon drabbades av hjärtrusningar och blev tvungen att göra ett EKG. Den Shima vi möter ger inte alls ett stressat intryck. Tänker jag. Men…
– Inombords är det kaos. Jag är dock bra på att hålla en lugn fasad. Jag har lärt mig att det är bäst så, särskilt när jag ska arbetsleda många människor, säger hon.
Aldrig gått musik- eller scenskola
Och tillägger att tids nog kommer hon nog att köra slut på sig själv den här gången också.
Jodå, humorn har hon i behåll. Hon är känd för sin komiska talang, men också för sitt gravallvar. Shima Niavarani har aldrig gått att placera i ett fack. Hon har gjort teater, film och tv, släppt musik, lett både Melodifestivalen och Guldbaggegalan samt sommarpratat – två gånger för säkerhets skull.
Shima är självlärd och gick aldrig någon musik- eller scenskola. I stället klev hon, bara 19 år gammal, in på Riksteatern och presenterade sin soloföreställning ”Autodidakt i enmansakt”, som såklart resulterade i en succé. Sedan dess har det blivit ytterligare flera soloföreställningar. Det är ett format som passar Shima. Då får hon ju göra allt – skriva manus, spela, regissera, sjunga och dansa. I nya showen har hon dessutom skrivit musiken.
Läs även: 20 kulturtips i hela landet – teater, show, fars, musikal, dans och opera i höst
Föreställningen ”Här vilar Shima Niavarani i fred”
Hon beskriver nya ”Här vilar Shima Niavarani i fred” som maxad. Det kommer att vara storslaget.
– Folk kanske förväntar sig att jag ska komma ut på scen med en mikrofon i handen, vara lite rolig och sjunga en låt. Men det här är inte alls en sådan show – utan ett stort verk. Den följer dramaturgin i ett rekviem, alltså en katolsk dödsmässa. Men det är ett rekviem som blandar in humor, underhållning och musiknummer. Vi har skapat en hel värld på scenen och förhoppningsvis kommer vi att få publiken att både skratta, gråta och jubla.
Humorn är viktig eftersom grundtemat är så allvarligt, konstaterar Shima. Hon behöver öppna upp bröstkorgen på de som sitter i publiken för att kunna gå in i de svåra ämnena.
– Om tio år kommer världen inte att se ut som den gör i dag, och det kan vara svårt att ta till sig. Vi litar inte längre på människor med makt. Vi litar inte på våra egna system. Vi litar inte på framtiden. Vi är vilsna, både som civilisation och som individer. I väldigt tuffa tider – som nu – har vi människor en tendens att söka oss till det sakrala. Oavsett om vi går på skogsrave, besöker kyrkan eller för ett personligt samtal med Gud så är syftet detsamma – vi söker efter en kompass.
Befinner oss i ett paradigmskifte
Enligt Shima befinner vi oss i ett paradigmskifte, men vad det skiftet består i är det ingen som vet ännu.
– Det är därför vi är så vilsna. Många länder befinner sig i krig, och barn dör – både i krigszoner och gängskjutningar. Lägg till klimathot och ekonomisk omställning, och det är inte så konstigt att många unga saknar hopp. Vi lämnar en väldigt liten glipa för dem att formulera en framtid. Samtidigt har vi en generation vuxna som mest tänker på sig själva. Som går runt och funderar över rymdkolonier och longevity.
Du är som en samtidsanalytiker – var hämtar du inspiration till dina betraktelser av världen och tiden vi lever i?
– Från människor, nyheterna, allt som händer i världen… Jag läser och försöker förstå. Hur ser den mentala hälsan ut? Vad är människor arga över? Vad drar de för slutsatser? Jag fastnar ofta i olika kommentarsfält på nätet. Just nu upplever jag en ”compassion fatigue”, alltså att vanligtvis medlidelsefulla människor har nött ut sin empati. De orkar inte längre försöka förstå sig på sina medmänniskor, utan börjar istället förebrå dem: ”Varför går du inte och fixar ditt fucking liv?”.
Som vanligt i Shimas föreställningar är musiken en av grundpelarna. I sista ”Allsång på Skansen” i somras sjöng hon ett smakprov av det som väntar – låten ”Contagious”, som betyder ”smittsam”.
– Alla låtar i föreställningen är väldigt olika varandra. En är sakral och skriven som en psalm. En annan är mer ”sad bedroom pop”. En är James Bondig och pampig. Alla har olika id. Vi jobbar med element från både techno och klassiskt, men grunden är pop.
Flydde från Iran
Vem är hon då – Shima Niavarani? Jo, hon föddes 1985 i Iran. När hon var fyra år flydde hon tillsammans med sin pappa till Sverige, undan kriget mellan Iran och Irak. Året dessförinnan hade de levt gömda för att komma undan regimen. Hennes mamma och storebror Shebly Niavarani – också han skådespelare – hade vid det laget redan tagit sig till Sverige. Efter återföreningen bosatte sig familjen i Örnsköldsvik. Men när nittiotalskrisen slog till förlorade båda föräldrarna sina arbeten, och familjen packade ihop och flyttade till Upplands Väsby – eller ”Vilda Väsby” som Stockholmsförorten kallades på den tiden.
Läs även: Skådespelaren Shebly Niavarani: ”Det tog lång tid att hitta rätt i kärleken”
– Det var jättejobbigt att flytta. Jag hade svårt att få kontakt med folk i Väsby. I Övik gick man bara ner på gården och lekte med de kids som var där. Vi gick alla på samma skola och eftis. I Väsby var klimatet hårdare och kallare, och det var massa grupperingar. Jag hade precis lärt mig koderna och att läsa av rummet i Övik, men nu var det helt nya koder och jag hängde inte med. Inte blev det bättre av att jag talade grov ångermanländska.
Så Shima tystnade. Precis som hon hade gjort vid förra flytten – när hon kom från Iran till Örnsköldsvik.
– De första sex månaderna i Övik var jag stum. Jag var tyst tills jag kunde tala flytande ångermanländska. När jag plötsligt började prata på förskolan blev fröken så paff att hon ringde mamma: ”Shima pratar!”. I Stockholm var det bara att börja om på nytt. Jag fick social fobi av alla kommentarer om min dialekt. Jag sa sju med sj-ljud och tuggUMMI med betoning på sista stavelsen. Så jag blev tyst igen, ända tills jag behärskade stockholmska. Som tur är har jag musiköra, så det gick ganska snabbt.
Står nära brodern Shebly Niavarani
Det är onekligen svårt att föreställa sig Shima som stum. Numera pratar hon så tveklöst. ”Otroligt verbal” antecknar jag i blocket samtidigt som jag lyssnar på flödet av ord. Hon kan prata hur länge som helst om en scen i en film, eller en bok som hon har läst. Hon är ett popkulturellt lexikon, och att hon ägnade barndomen åt böcker, film och musik känns helt logiskt.
– Jag har alltid sökt tröst och sammanhang i populärkulturen. Om man, som jag, känner att man inte befinner sig i rätt uppväxtmiljö, eller att ens uppväxt är lite väl tung, kan populärkulturen bli en tillflykt. ”Det blir bättre sen”, tänkte jag ofta när jag var barn. Under tiden läste, skrev och sjöng jag mig bort från verkligheten. Jag fantiserade och föreställde mig olika saker, sedan skrev jag ner det och så blev det sanningen. Om berättelsen är trovärdig blir ju saker sanna – också för en själv.
Shima och brorsan Shebly har alltid stått varandra nära, trots åldersskillnaden på sex år. Shebly var ofta barnvakt till sin lillasyster och hon fick agera skådespelare i hans sketcher och filmer.
– Shebly jobbade i en videobutik och hade obegränsad tillgång till film. Han fick låna hur mycket han ville, och varje dag kollade vi nya filmer. Och jag skrev poesi och lärde mig sjunga. Jag uppträdde för hela skolan med Mariah Carey- och Whitney Houston-låtar. Det var ju ganska speciellt med tanke på att jag var så mobbad. Jag visste att jag inte var omtyckt, men jag såg det som en bra övning – att uppträda inför en tuff publik. Och jag tänkte: ”Det är skit samma, ni är ändå bara en testpublik. Min tid kommer sen”.
Var en goth-tjej
Vet du varför du inte var omtyckt i skolan? Undrar Peter Knutson, fotografen, och Shima försöker nyansera bilden av sitt unga jag.
– Alltså, jag var inte icke omtyckt. Jag tror att många uppfattade mig som cool och stark. Jag hade piercing och mina föräldrar lät mig vara den goth-tjej jag ville vara. Jag åkte själv in till stan och gick på konserter. Jag hade helt andra referenser än de andra på skolan. Men det var snäva normer i Upplands Väsby på den tiden. Att strunta i hierarkierna och vägra inrätta sig i ledet fick konsekvenser. Jag stod upp för andra elever och blev slagen av killarna. Det kunde vara jag mot tio killar. Till slut gick jag till lärarrummet och protesterade: ”Om ni inte reder ut det som händer på skolan kommer jag att anmäla er”. Jag krävde att skolan skulle visa ”Flugornas herre” för samtliga elever. Jag ville att mobbarna skulle få se sig själva.
Apropå jobbig publik så har ju Shima Niavarani gjort succé som programledare för Guldbaggegalan. När jag säger att publiken där väl måste vara en av världens stelaste protesterar hon.
– Jag är en av dem. Jag har själv suttit där i publiken och varit Guldbaggenominerad. Det är väldigt nervöst. Det finns en föreställning om att alla i salongen sitter på väldigt höga hästar. Men det stämmer inte. Det är människor som har ägnat sex, sju år av sitt liv åt att skapa en film. De bor i hyresrätter, jobbar med små budgetar och gör filmer som anses vara konstnärligt värdefulla. De går inte runt och tycker att de är toppen av ligan.
Läs även: Eva Melander fick sju missfall: ”39 år är väldigt sent att komma på att man vill ha barn”
Jaha, jag kanske bara ser dem som sitter längst fram och applåderar avmätt.
– Guldbaggegalan är på samma gång en prisutdelning och tv-underhållning. Där har vi en krock. Programledarna och de som skriver tv-manuset är inte alltid i synk med publiken i salongen. De tänker att de gör ett tv-program, medan de som sitter där är så nervösa att de inte riktigt kan bjuda till. De kanske ska få ett pris som kommer att vara helt avgörande för hur deras film uppmärksammas och positionerar sig i världen. Jag ser det som min uppgift att överbrygga det här. Att både underhålla tv-tittarna och att få publiken – mina kollegor i filmbranschen – att slappna av och ha en kul kväll.
Har en plan B
Det gör hon med den äran. Shima utstrålar trygghet på scenen. Men när jag säger det ler hon snett.
– Jag är en jätteneurotisk person. Det kompenserar jag genom att repetera väldigt mycket och gardera mig för allt. Jag har i förväg tänkt på allt som kan gå fel och har en plan B.
Det är svårt att föreställa sig en hjärna som arbetar hårdare än Shimas. Hon säger att det måste vara så, annars är det ingen mening.
– Men ekonomiskt är det ju feltänkt. Jag skulle kunna ta vara på mitt renommé och göra allt lite mer småskaligt. Förra gången jag gjorde en soloföreställning återinvesterade jag alla pengar jag tjänade och kunde därmed förlänga turnén och besöka ännu fler städer. Vi åkte runt i tre stora bussar, och jag hade med mig tio tekniker och massa jättedyr inhyrd teknik. Jag tjänade inte ett öre på den föreställningen. Men det var det värt.
Pengar är inte din drivkraft?
– Jag borde nog tänka mer på sådant, men det gör jag inte. Jag tycker att det är ett privilegium att få prata till människor och jag tar det inte för givet. När jag ställer mig på scenen tar jag människors tid i anspråk. I gengäld vill jag ge tillbaka, och jag vill ge mer än de bad om, frågade efter eller trodde att de skulle få.
Bättre på att hantera stress
Har det kostat att vara så dedikerad?
– Om det har kostat? Som sagt, efter förra produktionen gjorde jag långtids-EKG, konstaterar Shima frankt.
– Men det är bara att kötta på, det är så jag ser det. Och kanske har jag blivit bättre på att hantera stress. Förut tänkte jag att om jag inte löser ett problem här och nu så kommer det aldrig att lösas. Numera försöker jag tänka att dygnet bara har 24 timmar och att det inte nödvändigtvis blir bättre för att jag pushar på.
Läs även: Laleh om hur livet ändrades när hon blev mamma: ”Gifta mig och skaffa familj var inte första prioritet”
I höst väntar Lilla scenen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, därefter ger sig Shima ut på Sverigeturné.
– Förra showen tog jag till 47 städer. Jag hade inte turnerat på 13 år och tänkte att ingen skulle komma. Men jag åkte från stad till stad och det var fullsatt på varje föreställning. Det blir nog inte lika många städer den här gången. Men en sak är säker: jag måste åka norrut. Jag har en så fin publik där uppe. När jag spelar i närheten av Övik känner jag mig alltid som en homecoming queen.
