I början av 2010-talet porträtterade Olof Wretling den världsfrånvända överklass-spolingen Bröli i SVT:s humorserie ”Pappas pengar”. Till sin hjälp att förstå mindre bemedlade människors levnadsvillkor hade Bröli sin curlande pappa tillika världens rikaste man, gestaltad av Johan Ulveson, som tog med sin son på små pedagogiska vardagsutflykter i verkligheten. Under de två inspelningssäsongerna fann duon Wretling-Ulveson varandra, men möjligheten att spela ihop igen har inte infunnit sig förrän nu.
– Det var Johan som hörde av sig och frågade om jag skulle vara intresserad av att göra ”Slutspel” på Orionteatern tillsammans med honom. Vanligtvis ska det mycket till för att jag ska hoppa in i någon annans projekt, men i det här fallet svarade jag ja i ett vändande sms. Jag tyckte det kändes roligt att få jobba med Johan en sväng till. Vi är väldigt lika i att vi båda är fokuserade på att få fram ett budskap. Ingen av oss sätter sin egen person framför rollen.
Olof Wretling i ”Slutspel” med Johan Ulveson
När jag undrar vad Olof har för relation till den absurdistiska teatertradition som Samuel Becketts ”Slutspel” representerar tycks han först bli lite ställd över frågan, innan han frankt konstaterar:
– Jag ska vara helt ärlig och säga att jag gör någonting som jag aldrig har gjort tidigare. Min dragningskraft till verket som vi ska sätta upp baserar sig främst på personerna som jag ska göra det tillsammans med.
Pjäsens regissör Karl Dunér sprang Olof av en tillfällighet ihop med för en del år sedan, innan deras vägar lika kvickt skildes åt.
– Karl gjorde så starkt intryck på mig att jag började googla honom och emellanåt under årens lopp undrade vad den där trevliga killen som jag hade träffat på gjorde på yrkesfronten. När det visade sig att Karl skulle stå för regin av ”Slutspel” kände jag: Nu kör vi! Det är verkligen de här människorna jag vill jobba med när jag tar mig an någonting för första gången.
Läs även: 20 kulturtips i hela landet – teater, show, fars, musikal, dans och opera i höst
Olof, som har kallat sig själv för en ”väldigt orolig själ”, betvivlar inte att premiärnerverna kommer att spela honom ett spratt även denna gång.
– Det är nog bara att gilla läget, att det alltid är på liv och död för mig. Jag grubblar mycket och katastroftankarna är nära. Likadant känns det varje gång helt fruktansvärt inför att jag ska sommarprata. Jag vill bara att det ska vara över. Samtidigt finns det också en tjusning i att göra saker där man inte kan gömma sig och har suttit och vänt och vridit på varenda kommatecken.
Sommarpratat och vinterpratat 13 gånger
Hela 13 gånger har lyssnarfavoriten Olof Wretling fått hedersuppdraget att sommarprata respektive vinterprata i radions finrum P1.
– Om någon hade sagt det till mig när jag gick på gymnasiet hade jag antingen svimmat eller trott att de tagit fel på person. Svenskuppsatserna jag fick tillbaka såg ut som prickiga korvar med alla sina röda markeringar. Jag kunde knappt stava och fick underkänt i allting som rörde språk i skolan.
Det var på höjdhoppsmattan och i trestegsgropen som den unge Olof glänste. Han var en stor friidrottstalang som vann tre individuella SM-guld i ungdomsklasserna och siktade mot att bli världsetta. 18 år gammal flyttade han från barndomsstaden Umeå till Göteborg för att göra en elitsatsning.
Olof Wretling om sin pappas död
– Jag var mitt uppe i den satsningen när min pappa fick elakartad cancer och dog. Då rämnade allt för mig. Det gick inte att få ihop varför jag skulle träna så hårt och bo så långt hemifrån när jag precis hade förlorat min pappa, vilket ledde till att jag utvecklade psykisk ohälsa.
En läkare som Olof kom till ordinerade honom att skriva ett brev till sin döda far.
– Det var mycket tack vare henne som jag blev en skrivande person. Jag förstod att skrivandet hade en läkande kraft. Medan pappa levde var jag höjdhoppare, men när han dog blev jag komiker, eller en skrivande dramatiker. Utifrån måste det te sig märkligt, men för mig känns det ganska naturligt eftersom jag alltid hade haft den förmågan, en berättarknapp som jag kunde trycka på.
Atleten började skriva
Datorernas rättstavningsprogram undanröjde det sista stora hindret för den skrivtörstande atleten. Olof kom in på en manusutbildning och började författa och regissera av hjärtans lust.
– Men innerst inne ville jag stå framför en publik. Fast det tog mig många år att våga mig på det. Först som 28-åring gjorde jag scendebut med humorgruppen Klungan. Jag måste erkänna att det kanske var så att jag skrev och regisserade mig själv upp på scenen. Det var en otrolig barriär att bräcka, men har man en gång gjort det blir det nästan som ett gift att stå där.
Från och med dagen då Olof valde konstnärskapet framför hoppandet gick livet in i parallella spår: Det som blev och det som kunde ha blivit. Vart hade elitidrottssatsningen lett honom om han hade fullföljt den?
– Nu berör du faktiskt en lite känslig fråga. Jag har fortfarande inte riktigt förstått varför jag inte gick så långt som jag ville inom friidrotten. Jag tror att jag hade kunnat bli väldigt bra. Jag lade ner allt som krävdes för att bli bäst i världen, men till slut dog lusten för idrotten. Det var otroligt sorgligt och smärtsamt.
”Jag gör det jag tycker är kul”
Likafullt har idrottsbakgrunden tjänat honom väl i den nuvarande karriären.
– I samma stund som jag stod på Kungsportsplatsen i Göteborg och insåg att jag genom upptäckten av skrivandet hade fått en andra chans lovade jag mig själv att aldrig förstöra lusten igen genom att specialisera mig på en enda sak, som jag gjorde först med höjdhopp och sedan med tresteg. Det är därför jag är med i ”På minuten”, sommarpratar, vinterpratar, programleder ”Karlavagnen”, sätter upp föreställningar med Klungan, medverkar i radio- och tv-program… Jag gör det jag tycker är kul och som jag tror att jag kan göra jäkligt bra. Det andra tackar jag nej till.
En av Olofs flitigaste samarbetspartners är hustrun Sofia som han i somras firade 20-årigt bröllopsjubileum med. Paret träffades första gången flyktigt i samband med en teaterfestival i Malmö.
– Vi fick den lite märkliga uppgiften att tillsammans passa ett barn till gemensamma vänner. Det var lekfullt och kvittrigt mellan oss, men inte mer än så. Tiden gick. Jag var singel och det visade sig att Sofia också var det. Eftersom jag bodde i Umeå och Sofia i Göteborg föreslog vår vän Eva att jag skulle fråga chans under ett av Teatercentrums styrelsemöten i Stockholm. Hon skrev in det under punkten ”övriga frågor”.
Läs även: Johan Ulveson har många rädslor: “För mig är det inte självklart att känna mig trygg”
Kravlista på 16 punkter
Olof som satt hemma i Umeå och väntade på besked fick snart veta att hans tilltänkta fästmö svarat ja på anbudet men i utbyte mot sitt bifall hade upprättat en kravlista.
– Den innehöll 16 punkter som jag var tvungen att uppfylla. Den var skriven med glimten i ögat, så jag gick med på villkoren. Vid det här laget är de flesta kraven uppfyllda, men nu när vi pratar om det måste jag nästan gå och kolla om det finns något villkor kvar som jag ännu inte har infriat.
