Karin Alfredssons långa journalistiska gärning och efterföljande 20-åriga skönlitterära författarskap har genomsyrats av ett och samma tema: Kvinnors rättigheter. Könsdiskriminering blev en realitet för Karin själv när hon som 19-årig journalistpraktikant kom till Aftonbladets redaktion, för att efter sin examen få anställning där.
– Sexismen tog sig alla möjliga uttryck. Det kunde handla om alltifrån att man blev upptryckt i hissen av en fotograf till att chefen ringde mitt i natten och undrade om han kunde komma förbi. Eller att man fick sitt manus kastat i papperskorgen med motiveringen att ”det där är väl för fan ingen nyhet”. På den tiden fanns det inga kvinnliga chefer på Aftonbladet, vilket innebar att vi inte hade någon chans att få in artiklar om viktiga saker som berörde kvinnor. Dessutom var det jättelika löneskillnader, erinrar sig Karin.
När de kvinnliga medarbetarna på tidningen började dela sina erfarenheter med varandra visade det sig att Karin var långt ifrån ensam om att beskyllas för att inte ha någon humor – ett argument som många män använde för att rättfärdiga sina övertramp. Den systerliga solidariteten resulterade i den gemensamma rapporten Dokumentet, en slags föregångare till Metoo som fick stort genomslag och ledde till genomgripande förändringar på tidningen. En kvinnoredaktion bildades och kvinnor började också ta plats i ledningen. Den framgångsrika revolten blev vägledande för Karins fortsatta yrkesutövning.
– Den var en bra grogrund för att inbilla sig att man kan förändra världen, fastslår hon.
Informerade i smyg
När Karin efter över tre decennier i journalistikens tjänst – däribland som programledare för samhällsprogrammet Kalla fakta och programchef för SVT Nord i Umeå – började skriva romaner var det just med ambitionen att åstadkomma någon form av politisk förändring.
– Jag hade i flera omgångar besökt södra och östra Afrika, vilket hade fått mig att reta upp mig på katolska kyrkan som var emot aborter, sexualundervisning och skilsmässor. Däremot accepterade de våld i familjen. Jag skrev några artiklar om situationen men tyckte att jag bara nådde dem som redan var insatta och brydde sig. Efter att ha funderat ett varv till bestämde jag mig för att i stället skriva en deckare och därigenom ”lura på” folk en massa kunskap som de inte visste om att de var intresserade av.
I serien om läkaren Ellen Elg har läsarna fått följa med huvudkaraktären till olika platser i världen där kvinnor lever i utsatthet.
Läs även: Johanna Bäckström Lerneby: ”Pappas för tidiga död har präglat mig”
Karin Alfredssons Smörblommor och sot
Karin har också skrivit om kvinnors villkor här i Sverige. Hennes senaste roman Smörblommor och sot utspelar sig i 1910 års Stockholm. I förgrunden står den unga änkan Ragnhild som är porslinsmålerska på Rörstrands porslinsfabrik och har försörjningsansvar för sina tre syskonbarn. Kvartetten är, tillsammans med Ragnhilds två inneboende, inhyst i en primitiv lägenhet där det är så trångt om saligheten att brorsonen Knut måste sova under köksbordet. Pengar är en ständig bristvara för Ragnhild som emellanåt tvingas pantsätta potatiskarotten för att ha råd med livets nödtorft. Idén till boken, som är den första delen i romanserien Familjen Stridh i stenstaden, föddes ur Karins podd Obrottsligt där hon tillsammans med kulturjournalisten Agneta Stefansson djupdyker i till synes oförargliga brott från 1900-talets början som inte längre rubriceras som kriminella gärningar.
– Det stiftades många lagar mot så kallade sedlighetsbrott, däribland ett förbud mot marknadsföring av kondomer. Jag tyckte att det var en sådan intressant period då det också skedde många andra samhällsförändringar. Det var på den här tiden som arbetarrörelsen kom i gång på allvar och man började låsa in många av dess pionjärer på Långholmens centralfängelse. Därtill drevs rösträttskampen. En annan spännande sak var att Lewi Pethrus, grundare av pingströrelsen, kom som pastor till en liten baptistförsamling i Vasastan där Ragnhild bor. I nästa bok kommer hon att gå med där.
Läs även: Systerns död blev början på Tina N Martins författarkarriär: ”Jag skrev mig genom sorgen”
Bara roligt att skriva
I porslinsfabriken får den konstnärliga Ragnhild låta sig nöja med att dagarna i ända sitta och grundmåla porslinet. Att bokutgivningen sammanfaller med Rörstrands 300-årsjubileum är inget annat än en lyckosam slump, berättar Karin. Tack vare gamla fotoböcker inifrån fabriken har hon kunnat göra sig en detaljerad bild av hur det såg ut där och hur arbetsprocessen gick till. När det kommer till de historiska Stockholmsskildringarna har hon lånat friskt från Maria Sandel och Per Anders Fogelström som skildrar tidsperioden i några av sina romaner. Att komma åt hur människor som levde för över 100 år sedan reflekterade kring sin samtid var en mer grannlaga uppgift.
– På sista tiden har det kommit ut en hel del historiska romaner. Jag tycker att människorna i många av dem är alldeles för moderna på så vis att de tänker som vi, vilket man ju inte gjorde. Därför måste karaktärerna få ha sina fördomar och rädslor. Bara det där att i stort sett alla trodde på Gud är något som man måste begripa. De få som inte gjorde det ansågs vara väldigt udda.
Vissa författare har ändlösa ritualer kring sitt skrivande, men Karin säger sig inte vara beroende av några skrivrutiner över huvud taget.
– Jag skriver när jag har tid och var som helst. Eftersom jag är så researchberoende har jag många böcker i min frilanslokal. I december när jag opererade knät tog jag hem en fullsmockad Ikea-kasse med researchmaterial och satt hemma med benet i högläge och skrev den sista tredjedelen av boken. Jag tycker enbart det är roligt att skriva och har svårt att förstå författare som beklagar sig över hur de våndas under arbetet. Varför håller de i så fall på?
Läs även: Bengt Magnusson minns sitt värsta ögonblick som nyhetsankare: ”Efter sändningen kom tårarna”
Förlorade både man och dotter
Inte ens två tunga familjeförluster har kunnat förmå Karin att ta en skrivpaus. Under 2020 förlorade hon såväl mellanbarnet Jenny som maken och tv-journalisten Janne Andersson som många säkert minns från hans tid som tittarombudsman på TV4 i 2000-talets början.
– Jag satte mig vid datorn mer eller mindre omgående efter att de hade dött. Det var jättebra att jag hade något att sysselsätta mig med i det läget.
Karin och Janne träffades i början av 1970-talet då de jobbade samma kvällsskift på Aftonbladet. Han var 30 och hon 20 när de 1973 flyttade ihop. I Janne hade Karin under alla år en hängiven supporter som stöttade henne i vad hon än företog sig, så också när hon bestämde sig för att satsa på författaryrket.
– Janne läste alla manus på ett tidigt stadium, men eftersom han tyckte att allting var bra gick det inte riktigt att lita på hans omdöme, konstaterar hon med ett litet leende.
Två olika sorger
I samband med en screening av stora kroppspulsådern påträffades 2019 en cancertumör i Jannes bukspottkörtel. Eftersom sjukdomen upptäcktes i ett tidigt skede fanns förhoppningen om att han skulle överleva den. Samtidigt som Janne kämpade för att bli frisk omkom dottern Jenny 40 år gammal i en trafikolycka i Thailand i januari 2020. Fem dagar senare släppte Karin en ny bok.
– Det fick bara lov att gå, men eftersom boken kom ut i början av pandemin blev det tack och lov inte så mycket väsen kring den.
Drygt tio månader efter Jennys död blev cancern till slut Janne övermäktig. Två dödsfall i två olika skeden av livet och under olika omständigheter – och två olika sorger som Karin har hanterat på skilda sätt.
– Det gick så oerhört fort med Jenny. Det sa bara pang. Allt kring hennes död är fortfarande svårt att prata om. Med Janne hann vi vänja oss litegrann eftersom han var sjuk länge. När Janne försvann förändrades mitt liv i grunden. Det var tomt och tyst att inte längre ha honom att komma hem till eller kunna ringa när jag var ute i landet på bokprat. Medan han levde slog jag alltid en signal och talade om hur det hade gått.
Läs även: Tv-ankaret Nike Nylander fyller 60 år: ”Jag är inne i en väldigt existentiell tid i livet”
Började säga ja till allt
Sommaren efter Jannes död gick Karin en kurs i improvisationsteater.
– Jag kände att jag måste få skratta igen. Och det gör man i improvisationsteater. Grundregeln är att man alltid ska säga ja till det som ens motspelare framkastar. Den där regeln anammade jag under några års tid även i livet i övrigt. När folk i min omgivning ville bjuda mig på middag, gå på bio eller göra något annat sa jag alltid ja. Jag tror att jag behövde det då eftersom jag hade svårt att vara hemma ensam. Det går mycket bättre nu, så ibland händer det att jag tackar nej när någon bjuder med mig på något.
Karin, som alltid har varit förändringsbenägen, insåg i samma stund som Janne försvann att hon var tvungen att sälja det gigantiska fritidshuset i Sörmland där de tillbringat somrarna. I utbyte slog hon till på en annan sörmländsk idyll med tre små blåa hus. Det är där vi träffar henne denna dag. I storstugan möter vi 15-åriga barnbarnet Victor som artigt hälsar och berättar om New York-resan som farmor Karin nyligen tagit med honom och storebror Axel på. Från ett av de mindre husen kommer sonen Jakob ut hand i hand med det yngsta av Karins barnbarn som aldrig fått träffa sin farfar och faster.
Sex år efter att livet brutalt kullkastades kan Karin konstatera att hon faktiskt mår bra.
– Fortfarande saknar jag både Janne och Jenny. Utan Janne måste jag i större utsträckning vara min egen motor. I våras reste jag exempelvis på en gruppresa till Algeriet. Det var jättehäftigt. Jag har alltid varit ganska robust, vilket har tagit mig igenom mycket. Och så känner jag att jag har ett starkt skyddsnät runt mig. Nu hoppas jag bara att jag får vara frisk så att jag både kan fortsätta skriva böcker och följa mina barnbarn.
