Dick Harrison om Sveriges största kungliga gåta: Varför, Kristina, varför?

För 400 år sedan föddes Kristina, en av ytterst få svenska makthavare som det tillhör allmänbildningen att känna till även utanför landets gränser, åtminstone om vi håller oss till den del av mänskligheten som är medveten om det förflutnas betydelse. Annars är okunskapen stor. Sverige ligger, vare sig vi uppskattar det eller inte, i omvärldens kunskapsperiferi. 

Det är högst tveksamt om historiskt intresserade engels­män, fransmän, nederländare, italienare och spanjorer vet något om Birger jarl, Gustav Vasa eller ­Gustav III, men de har hört talas om drottning Kristina. Nya biografier om henne utkommer ständigt, på flera olika språk, och hon genererar alltid förnyat intresse – detta trots att hennes tid vid makten i Stockholm egentligen var ganska kort.

Kristina blev drottning 1632

Varför denna fascination? Svar: inte för att Kristina var drottning utan för att hon var en oerhört fängslande individ. Det är personen vi fastnar för, inte stormakts­ledaren.

Först basfakta. Kristina föddes den 8 december 1626 som dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora. Hon blev drottning av Sverige vid faderns död år 1632, då hon bara var ett barn, tillträdde regeringen 1644, abdikerade 1654 och konverterade kort tid senare till katolicismen, vilket vållade både skandal (i den protestantiska delen av Europa) och glad uppståndelse (vid de katolska hoven).

Därefter levde hon huvudsakligen i Rom och spelade en stor roll i stadens kulturliv. Vid ett par tillfällen återvände hon till Sverige (hon var fortfarande ekonomisk härskare över delar av landet, bland annat Gotland och Norrköping) och vållade ständigt nya konflikter.

Kärleksaffär med kardinal Decio Azzolino

Hon gifte sig aldrig men hade en flera decennier lång kärleksaffär – välomvittnad i bevarade brev – med kardinal ­Decio Azzolino. Hon avled den 19 april 1689 och begravdes i Peterskyrkan, där hon ännu vilar. Kardinalen, som vakat på dödsbädden, avled själv ett par månader senare.

Redan denna korta sammanfattning är nog för att framkalla intresse hos alla som känner till något om epoken. 

Sverige var den fattiga kusinen från landet som nyligen fått militära muskler och svällt enormt till ytan. Kristinas regeringstid sammanföll med att riket blev en stormakt, något som bekräftades i westfaliska freden 1648. När hon abdikerade var det i rollen som Europas, kanske världens, mäktigaste kvinna. Ytterst få unga maktpersoner lämnar sådana positioner frivilligt. 

Till saken hör att Kristina var allt annat än ödmjuk och blid – hon ville fortsätta regera, bestämma och avkunna dödsdomar, och bara några år senare försökte hon få fransmännen att hjälpa henne att bli drottning av Neapel. 

Varför blev drottning Kristina katolik?

Så varför avstod hon från att härska över stormakten Sverige? Och varför blev hon katolik? Hennes far hade varit hela den protestantiska världens hjältekonung. Till råga på allt finns det inget som tyder på att Kristina var överdrivet from, och katolska makthavare irriterade sig storligen på henne efter konverteringen. Så varför? Samtidens människor frågade sig samma saker. Kristina var ett mysterium redan då.

Vad konverteringen beträffar lär vi alltid famla i blindo. Forskarna har levererat flera sinsemellan motstridiga förklaringar som säger mer om dem själva än de säger om drottning Kristina. 

Däremot kan vi vara förvissade om orsaken till att hon abdikerade från den svenska tronen: hon ville inte ha jobbet. Förvisso trivdes hon med det politiska intrigspelet – vid riksdagen 1650 visade hon sig vara en mästare – men hon var genuint ointresserad av det dagliga arbete som förväntades av det svenska stormaktsväldets härskare. 

Kristina hade ingen lust att lägga pannan i djupa veck över budgetbekymmer, utarbeta planer för administrativ utveckling inom kollegieväsendet, ta ställning till om Sverige borde invadera Polen (det pågick sedan 1590-talet en blodig släktfejd mellan den svenska och den polska grenen av huset Vasa), ägna sig åt fortifikation och stadsplanering och – inte minst – resa runt i ett rike (på uslast tänkbara vägar) som saknade nästan all den kultur hon drömde om att njuta av. 

Att hovets kostnader ökade dramatiskt under hennes regeringstid (från 167 000 daler silvermynt år 1644 till 520 000 år 1653, motsvarande 12 procent av kronans samtliga utgifter) är symptomatiskt: hon ville pressa in så mycket lärdom, lyx och flärd som möjligt i det på dylikt utfattiga Sverige.

Drottning Kristina ville inte regera över Sverige

Kort sagt, Kristina var drottningen som inte tyckte om att regera över just Sverige. Hellre Neapel, om hon fick välja, och när det inte gick blev hon drottning i Rom, ­antagligen eftersom påvestaden saknade en monark som kunde tävla med henne i rang. 

Och det finns fler motsägelser. Som politiker var Kristina erkänt skicklig, men om hon själv fått råda skulle hon och alla andra kvinnor uteslutas från tronföljden. I sina oavslutade ­memoarer skriver hon uttryckligen: ”Min uppfattning är att kvinnor aldrig bör regera. Så stark är min förvissning att jag med största sannolikhet skulle ha undantagit mina döttrar från all arvsrätt till tronen, om jag hade gift mig. Ty jag hade utan tvivel älskat mitt land högre än mina barn, och det är ett svek mot landet att tillåta kvinnlig tronföljd.”

En annan besynnerlighet är att Kristina, trots att hon begick förräderi mot hela den gudomliga ordning som det lutherska Sverige stod för, och som hennes far hade stupat för på slagfältet vid Lützen, alltid var stolt över att vara den store Gustav Adolfs dotter. Hon kryddar memoarerna med hågkomster och berättelser som visar hur de stod varandra nära. 

Mitt favoritexempel är från Kalmar, innan hon hunnit fylla två år. Landshövdingen undrade om soldaterna, såsom brukligt, skulle avlossa kanonskott och gevärssalvor för att hedra kungen vid ankomsten, något som kanske var mindre välbetänkt eftersom han färdades med sin lilla dotter. Gustav Adolf skall ha replikerat: ”Gör så, skjut. Hon är dotter till en soldat, hon måste vänja sig.” När skotten avlossades blev Kristina överförtjust, började klappa i händerna och ropade ”igen, igen!”

Paradoxernas mästare

Som dessa exempel illustrerar var Kristina en paradoxernas mästare. Om hon levt idag, och varit politiker, hade hon förmodligen gjort sig omöjlig i vilket parti hon än valt att engagera sig i. Hon var en stark kvinnlig individ som samtidigt var en glödande antifeminist. Hon var den stolta svenskan som ratade Sverige. Hon formade sitt liv till att bli en resa mellan överraskningar och besynnerligheter.

Redan det faktum att hon efterlämnade en omfattande skriftlig produktion med aforismer, historiska uppsatser om Alexander den store och Julius Caesar samt diverse andra arbeten (vissa skrivna på franska, andra på italienska) är nog så imponerande, och till det skall läggas att hon genom grundandet av en kunglig akademi i Rom blev sin epoks ledande europeiska kulturfurstinna.

Det är inte svårt att kritisera Kristina för delar av hennes politiska vägval, som knappast var till godo för de svenska statsfinanserna, men det är omöjligt att inte imponeras av henne som person.

Drottning Kristina var en avantgardistisk gestalt som gick sin egen väg utan att be om ursäkt, och som därigenom lämnade bestående avtryck i hela kulturkretsens historia.