Micael Dahlen: Nog är det rätt fantastiskt att vara människa

Ibland tänker jag att det skulle vara skönt att vara en zebrafisk. Simma omkring lite, hitta något att äta, simma omkring lite till. Randig och färdigklädd från början dessutom, vilket skulle bespara mig en hel del tid på morgnarna och andra en del synpunkter på hur jag använder den tiden.

De lever gärna i stim, zebrafiskarna. Det verkar gå rätt bra att få en samling individer att röra sig åt samma håll, utan att först reda ut vilka som kan tänka sig att samarbeta med vilka och vilka som absolut inte kan det, åtminstone inte om någon annan också är med. Efter turerna sedan riksdagsvalet den här hösten känns det som våra partiledare gärna fick vara zebrafiskar, de också.

Rätt mycket fisk i släkten

Så långt ifrån varandra är vi faktiskt inte, ungefär 70 procent av våra proteinbyggande gener har motsvarigheter hos zebrafisken. Majoriteten, alltså. Det är rätt mycket fisk i släkten med tanke på att vi människor ändå behöver gå i simskola.

Mus vore också ett skönt alternativ. I våra gemensamma proteinbyggande gener är DNA-bokstäverna i genomsnitt 85 procent lika. Till majoriteten av våra DNA-sekvenser är jag alltså redan en mus, även om den är betydligt bättre på att få plats bakom kylskåpet. Ett ganska praktiskt ställe att bo på när elpriserna oroar igen. Varmt och gott, någon annan betalar och har man tur har det ramlat ner något ätbart.

Eller så skulle jag kunna vara en bonoboapa. Skillnaden är redan väldigt marginell, vi har 98,7 procent jämförbara DNA-sekvenser. De är världsmästare i relationer, kända för sin förmåga att knyta starka sociala band. Och aldrig behöver de undra om den till synes trevliga nya bekantskapen är AI-genererad. Lite pälsvård och kroppskontakt så vet man vem man har att göra med. Ganska behändigt, jämfört med att först behöva klicka på alla bilder som innehåller en motorcykel eller ett trafikljus.

Men nu råkar jag ju vara människa och egentligen är väl inte det så dumt. De små skillnaderna i arvsmassa ger ändå ganska häftiga fördelar. Vi kan förvandla frukt till tårta, ljud till musik och en alldeles vanlig tisdag till en kväll som någon kommer att prata om i tjugo år genom att bjuda hem några människor, laga något gott och kanske råka säga något så knasigt att ingen riktigt hämtar sig före efterrätten.

Ibland vore det skönt att vara zebrafisk

Vi kan lära oss några ord på ett annat språk och genast få fler att prata med. Skriva en berättelse som får någon vi aldrig träffat att skratta högt. Dansa, även om takten och kroppen går åt varsitt håll (är det bara jag?). Bli ännu gladare om någon annan gör likadant.

Och middagen kan vi glädjas åt flera gånger. När vi planerar den, när vi har den och när någon säger ”minns du?” och vi blir glada i magen igen. Utan att ens behöva äta. Nog är det rätt fantastiskt att vara människa. Att få hitta på så mycket roligt med livet, och med varandra. Det vill jag komma ihåg att vara tacksam för lite oftare.

Men ibland vore det ändå skönt att vara zebrafisk och slippa få en pushnotis varje gång någon inte har kommit överens.