Tv-ankaret Nike Nylander fyller 60 år: ”Jag är inne i en väldigt existentiell tid i livet”

På frågan om hon vill bli ­intervjuad av Icakuriren ber hon att få sova på saken. Det är förstås ­smickrande och roligt att bli tillfrågad, tillägger hon artigt. Men är hon verkligen tillräckligt intressant? Det är ju nyheterna hon kommunicerar som är viktiga. Dessutom är hon rätt tråkig i sin SVT-roll – hon kan ju inte prata om vad som helst. Med de reservationerna återkommer hon dagen därpå och säger att vi såklart ska hitta ett datum.

Helt novis i publika sammanhang är hon inte heller. Nike Nylander har både intervjuats i ”Fördomspodden”, och – tillsammans med programledar­kollegan Anders Holmberg – tävlat i ”Alla mot alla”.

Hur var det att bli grillad i ­”Fördomspodden”?

– Det är en podd, och alltså inte tv – som politikerintervjuerna i systerprogrammet ”Fördomsshowen”. Jag tyckte väl att det var en kul erfarenhet, men jag vet inte om det sa så mycket om mig. Det är ju väldigt speciella påståenden och fördomar som man ska ta ställning till.

Programledare i Aktuellt

När jag säger att jag ska intervjua Nike Nylander blir folk lite förbryllade. Vem är det nu igen? Någon tror till och med att Nike är ett killnamn. Visar jag en bild faller bitarna på plats. Hon är ju trots allt en av Sveriges mest kända ­programledare som varje vecka syns i nyhetsinstitutionen Aktuellt.

Säger man ”Martin Ådahl” brukar polletten också falla ner. Många minns när Nike för några år sedan var program­ledare för Agenda, och Moderaternas Elisabeth Svantesson och ­Centerpartiets Martin Ådahl debatterade hur de vill förbättra för de svenska hushållen. Men snart tog Martin Ådahl över. Han pratade på utan avbrott, trots upprepade försök från Nike att sätta punkt. Till slut satte Nike ner foten och ryade: ”MARTIN ÅDAHL!!”. Draget har kallats svensk tv-historia, och när Martin besökte Aktuelltstudion i våras skojade kollegorna om att Nike skulle sitta i bakgrunden och ropa hans namn.

– Jag blir faktiskt ganska ofta igenkänd på stan och folk säger fina saker. Nyligen åkte jag till New York för att hälsa på min dotter som är på utbyte, och flera passagerare kom fram och sa hej och undrade om jag skulle rapportera från USA. Och en helt underbar flygvärdinna berättade att hon alltid tittar på Aktuellt. Hon ville bjuda mig på ett glas bubbel och på servetten hade hon skrivit: ”Tack för allt du gör... Du inspirerar”. Alltså så himla fint! Jag blev så stolt och glad.

Föräldrarna delade på syskonen vid skilsmässan

Men det var inte självklart att Nike Nylander skulle bli journalist. Hon växte upp med två föräldrar som var väldigt uppslukade av sina arbeten, och själv ville hon inte ha det så. 

Pappa Carl var professor i arkeologi, och jobbade på universitet i USA och Danmark. Och mamma Titti var utrikeskorrespondent med världen som sitt arbetsfält. Den trogna radiolyssnaren känner garanterat igen hennes röst. Titti Nylander var korrespondent för Sveriges Radio, först i Italien, senare i Mellanöstern och så småningom i storstäder som New York, Bryssel och London.

– Man kan lugnt konstatera att mina föräldrar brydde sig väldigt mycket om sina jobb. För mycket skulle jag säga med dagens mått mätt. Nuförtiden tycker jag kanske att vi prioriterar våra barn lite väl mycket, men på den tiden var det för lite barnfokus. Jag drömde om barn och familj – inte om att gå runt och lyssna på BBC hela dagarna. Med det sagt så måste jag också säga att mina föräldrar är två underbara personer. Och att ha föräldrar som älskar det de gör är också inspirerande.

Föräldrarnas arbeten gjorde att ­familjen flyttade runt mycket. Först till USA, där Nike spenderade några år av barndomen.

– Men sedan skilde sig mina föräldrar och då gjorde de den där sjuttiotalsgrejen – de delade på mig och min bror. Pappa och min bror bodde i USA, och mamma och jag i Sverige. 

– Efter ett antal år, när jag var tolv, fick båda mina föräldrar jobb i Rom, och plötsligt bodde vi alla i samma stad. Då flyttade jag in hos min pappa och bror eftersom mamma reste så mycket i jobbet som utrikes­korrespondent. Jag gick i en amerikansk, internationell och engelska var nästan som mitt modersmål. Jag är fortfarande väldigt bra på engelska, och kan också italienska, men önskar att jag hade underhållit italienskan bättre.

Icakuriren Kultur

Läs även: Carin Hjulström vågade bryta upp från sitt gamla liv: ”En nystart tvingar en att bli lite modigare”

Nike Nylander växte upp i tre länder

Nike är tacksam för sin internationella bakgrund. Hon bär två andra länder inom sig – USA och Italien. Det räcker att hon hör kyrkklockorna ringa i Stockholm så förflyttas hon till Rom.

– Men jag tycker verkligen inte att man ska dela på syskon så som mina föräldrar gjorde. Under de där åren var jag väldigt sorgsen. Jag längtade hela tiden efter min bror och pappa. Det skapade ett grundackord i mig som männi­ska, och det finns något ledset i mig. Jag är tacksam över att min bror och jag bor bara ett stenkast från varandra idag. Vår relation är jätteviktig för mig.

Nike är lätt att intervjua. Hon har tänkt igenom vad hon vill säga, hon är ju själv journalist och gör vad hon kan för att det ska bli bra. Vi ses hemma hos henne, en av hennes lediga dagar – mitt i veckan. I bokhyllan står ett svartvitt fotografi av Nikes mamma. En italiensk fotograf har tagit bilden, och hon ser ut som en filmstjärna.

Mamma Titti Nylander gick bort i somras

Mamma Titti skulle ha fyllt 85 år i höst, men i somras gick hon bort. Det uppmärksammades i både tidningar och tv – och i Sveriges Radio förstås. Det är ju Tittis gamla arbetsplats, och under många år var hon en av radions mest profilerade röster.

– Jag är faktiskt överväldigad och ­lycklig av all uppmärksamhet. Mamma beskrivs som en pionjär inom utrikes­journalistiken. Det är fint – och sant. Hon var ju Sveriges Radios första fast anställda kvinnliga utrikeskorrespondent.

Tidningen Hälsa Hälsa

Läs även: Ida Kjos om livet efter Elin: ”Jag håller på att lära mig leva med ett hål i bröstet”

När den här intervjun görs är mamma Titti dock fortfarande i livet, och när beskedet om hennes död kommer får jag ett mejl från Nike:

”Mamma dog vid 03.20 igår morse (14 juni 2026). Vi vakade i tre dygn. Jag och min bror var med till sista andetaget och höll hennes händer. Det var en barmhärtig och fridfull död. Men att förlora sin mamma är ofattbart och oändligt sorgligt. Jag har förvisso länge sörjt mammas successiva försvinnande in i alzheimers, och det har varit så många lager av sorg. Men döden är något annat, nu när hela hennes väsen, hennes skratt, hennes doft och hud inte längre finns.

Jag är ändå tacksam över att sjuk­domen inte hann gå så långt att hon inte kände igen oss, eller att hon förlorade talet och andra funktioner. Jag försöker känna tacksamhet för att alzheimerdelen av hennes liv inte blev för lång och alltför dominerande i våra minnen.”

De sista åren av livet levde Titti ­Nylander med alzheimer, och tre år innan hon dog fick hon sin diagnos.

– Så här i efterhand förstår jag att det hade pågått ganska länge. Men jag feltolkade signalerna. Jag tänkte att mamma nog var deprimerad. Att det var svårt för henne att gå i pension – yrket hade ju varit så viktigt för henne. Jag var till och med lite irriterad på henne: ”Du isolerar dig, ska du inte bjuda hem folk?”. Jag började hjälpa henne mer och mer med vardagens bestyr, och betalade räkningar och handlade mat.

När hon hade fått diagnosen försämrades hon snabbt. Nike beskriver att det gick chockartat fort.

Titti blev diagnosticerad med alzheimer

– Jag fick iväg mamma till en utredning 2023. Då fick vi reda på att hon hade förstadiet till alzheimer. Men bara ett år senare kraschade allt. Jag satt ständigt i telefon med olika biståndshandläggare och vårdinrättningar. Till slut fick hon ett biståndsbeslut att flytta till ett demensboende.

På många sätt är alzheimer en sjukdom som är värst för de anhöriga, ­konstaterar Nike.

– Att se en älskad människa långsamt försvinna inför ens ögon är otroligt plågsamt. Mammas sjukdom har väckt massa existentiella frågor: Vad är en människa? Vad är identitet? Var sitter personligheten? Jag har funderat mycket på sådant de senaste åren.

Är du rädd att själv drabbas av alzheimer?

– Vi har inte haft alzheimers i släkten. Mormor blev nästan hundra och var helt klar i huvudet när hon dog hemma i sin egen säng. Det var nog därför mammas sjukdom kom som en chock. Jag hoppas att det inte är så ärftligt, utan att det finns andra skäl till att mamma fick alzheimer. 

– Men visst tänker jag på det. Jag har läst allt, och fördjupat mig i allt från kostråd till motion. Jag har ­blivit lite besatt ärligt talat. Äta ­Omega-3, få i sig protein, hålla benen starka… Jag hoppas innerligt att forskningen om demenssjukdomar går framåt så mycket att man inte endast kan lindra och skjuta fram symptomen, utan faktiskt också bota. Jag hoppas på det stora ­genombrottet.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Ragnhild beskriver sin alzheimer – i konsten: ”Mycket kul som händer”

Döttrarna pluggar konst

Fann ni varandra i yrkesrollen?

– På senare år – ja. Hon var mitt största fan, oavsett vad jag gjorde. Hon var otroligt uppmuntrande och ­nästan överdrivet mycket på min sida. Vi pratade ofta om världsläget, och om jag skulle göra en intervju med koppling till Italien eller Mellanöstern så pumpade jag henne på kunskap. Hon var oerhört kunnig och läste allt. Utrikespolitik var hennes stora passion, och hon fortsatte hålla sig uppdaterad långt efter att hon slutat jobba. Också efter pensionen var hon inne på Dagens Eko och kommenterade.

Nike är också nära sina egna döttrar. Äldsta dottern har gått fem år på Konsthögskolan, det som kallas Mejan. Yngsta dottern går på Konstfack. Nike konstaterar att hon själv är rätt talanglös när det kommer till att utöva konst, men att titta på konst och arkitektur är bland det roligaste hon vet. Hon har läst konst­historia och dras till vackra saker. Det syns i hemmet, som är omsorgsfullt inrett med krukväxter, piano, konst, böcker och nymålade gammelrosa väggar. För några år sedan var de fem personer som bodde här, men nu är det bara hon och sonen kvar, och Nike har bytt sängen i vardagsrummet mot ett eget sovrum.

En fast punkt i tillvaron är viktigt, och Nike är glad att hon följde sina föräldrars råd: att flytta till Sverige efter studenten.

– Jag var väldigt lost när jag hade gått ut gymnasiet. Vad skulle jag göra? Stanna i Italien? För mina föräldrar var det viktigt att jag hade mina rötter någonstans, så jag åkte till Sverige. Men jag visste inte riktigt vad jag ville bli. Jag pluggade saker som var roliga och tänkte inte så mycket på att det skulle leda till ett jobb.

Gick journalistutbildning som 37-åring

Nike läste bland annat konsthistoria, jobbade på kulturdepartementet och ­Historiska museet. Sedan insåg hon – 37 år gammal och tvåbarnsmamma – att det ju var tv-journalist hon ville vara.

– Så jag tog tjänstledigt från ­museet och hoppade på en kortare journalist­utbildning vid Stockholms universitet. Den kunde man gå om man hade en akademisk utbildning sedan tidigare. Där samlades sjuksköterskor, jurister, ja, folk som hade jobbat med olika saker. Dessutom ingick en termins praktik, och det var den jag hade bespetsat mig på. Ska jag få in en fot i journalistbranschen så behöver jag en praktikplats, tänkte jag. Det var så jag kom in på SVT.

Intervjuer

Läs även: Snickaren Johnny sadlade om efter olyckan – blev undersköterska: ”Det är fantastiskt”

Hon började som reporter på Rapport, och var ute på fältet och gjorde reportage.

– Just den sommaren rymde det massa fångar från svenska fängelser. Och jag var ute med olika fotografer vid fängelserna och lajvade som man säger. Jag upptäckte att jag var ganska bra på det och att jag tyckte det var roligt.

Aktuellt är drömjobbet

Hon testade att vara programledare för Rapport, och hamnade så småningom på Aktuellt. Drömjobbet, kallar hon den nuvarande arbetsplatsen. Kombon direktsändning och att få gå på djupet i olika frågor passar henne perfekt.

– Om man är intresserad av samhällsjournalistik är Aktuellt ett av de roligaste programmen. Vi har direktsändningsnerven och man behöver vara på tårna. Men vi gör också djuplodande intervjuer och leder debatter – och det är kanske det mest utmanande man kan göra som journalist.

Som programledare har Nike ett ­oregelbundet schema och ibland blir det lediga dagar mitt i veckan.

– En arbetsdag på Aktuellt börjar ­redan klockan nio på morgonen, och sedan jobbar vi nonstop fram till sändning klockan nio på kvällen. Ofta kommer jag hem först vid elvatiden, och efter två sådana dagar är man rätt mör. Dessutom jobbar jag mycket på fritiden. Jag måste hänga med i nyhetsflödet, jag kan ju inte komma som ett oskrivet blad till morgonmötet.

Så till slut blev du som ­mamma Titti – går ständigt runt med hörsnäcka?

– Haha, ja, jag har alltid P1 på i köket på morgonen. Men när min son kommer upp och äter frukost brukar jag faktiskt stänga av.

Nike Nylander blev mamma igen vid 43

Nike var 43 år när hon fick sitt tredje barn – sonen David. Att återigen bli mamma, lite senare i livet, beskriver hon som fantastiskt.

– Jag är snart sextio, men är fortfarande tonårsmamma. Jag har chattgrupper med andra högstadieföräldrar och går på föräldrafrukostar. Tack vare min son har jag koll på hur tonåringar har det.

Sonen håller henne ung, ­konstaterar hon. Han hänger på Tiktok och hon får insyn i sådant som hon kan ha ­användning för också i jobbet. 

Barn och föräldrar

Läs även: Linda är 36 och mamma till nio barn: ”Jag känner inte att jag är färdig med att vara gravid”

Utseendefixeringen i tv-branschen

Och ­apropå att hålla sig ung – hur förhåller hon sig egentligen till utseende­fixeringen i tv-branschen?

– Jobbar man i tv så syns man och då är det ofrånkomligt att man tänker på sitt utseende. Jag kan tycka att det är jobbigt att se mig själv, men när jag väl står i tv-studion tänker jag aldrig på hur jag ser ut. Då är det fullt fokus på jobbet. Jag vill inte bli för fixerad vid mitt utseende. Anledningen till att jag är programledare i Aktuellt är ju att jag ställer bra frågor – inte hur jag ser ut.

Så ingen botox för din del?

– Nej, något sådant har jag aldrig gjort. Dels kostar det pengar, dels vill jag inte att utseendet ska vara en så viktig del av mitt liv. Risken finns att man aldrig blir nöjd om man börjar ­korrigera saker. Men jag fördömer ­ingen, alla får göra som de vill.

Jag har dessutom hört folk säga att du är Sveriges snyggaste femtio­plussare.

– Haha, ja det är ju roligt om det är så. Att vara femtioplus och någon tycker att man är snygg.

Men det är något med din stil i rutan. Du ser lite fransk ut med dina insvängda kavajer och vadlånga kjolar.

– Roligt att du säger fransk. Jag jobbar med en jättebra stylist på SVT som heter Ilona Marshall. Hon brukar tänka i bilder och hennes vision är att jag ska se just lite fransk ut. Stilen ska kännas modern, men också vara klassisk och rätt diskret. Kläderna ska inte stjäla fokus från nyheterna. Det är inte meningen att folk ska stirra på mina örhängen när det har hänt något viktigt. Ja, du hör – kläder är inte oväsentligt. Till vardags går jag runt i rätt slafsiga kläder och har nästan alltid gympaskor. Men det är ju inte privata Nike som syns i tv, utan där handlar det om att gå in i en roll.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Margareta Hallins stiltips: Lyft fram det du redan har!

En existentiell tid i livet

I höst fyller Nike 60 och det lutar åt att hon ska ha en stor fest.

– När jag fyllde 50 firade jag utomlands med familjen. Att stå i centrum ligger inte riktigt för mig. Men mina döttrar tjatar på mig, och jag har börjat tänka – varför inte? 

– Jag är inne i en väldigt existentiell tid i livet och det är mycket som händer samtidigt. Jag fyller jämnt, min äldsta dotter har fått barn – jag är mormor – samtidigt som jag har en tonårsson som fortfarande bor kvar hemma. Och så har mamma precis dött. Det är så mycket känslor, men kanske är det precis rätt tillfälle att ha en fest?