Med kraftfulla paddeltag rör sig Nathalie Säfsten över Brunnsviken. Vid vattenbrynet ligger kanotklubben som numera är hennes andra hem. Så sent som för ett år sedan satt Nathalie på ett rehabiliteringscenter på andra sidan viken, blickade ut över vattnet och drömde om att få ta plats i kanoten igen. Under SM-tävlingarna 2025 hade hon trillat i sjön och fått en axelskada som krävde sex veckors sjukhusvistelse.
– Det blev inte den sommaren jag hade önskat, men det var ändå inte en dålig sommar. Sjukhusvistelsen ledde till många minnesvärda möten med nyskadade personer. Det var fint att med några års erfarenhet som ryggmärgsskadad få träffa dem. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig, konstaterar hon.
Nathalie Säfsten
Ålder: 36 år.
Familj: Pojkvännen Fredrik, mamma, lillebror, samt katten Glenn.
Bor: På Lidingö i Stockholm.
Yrke: Specialistofficer och kanotist.
Bästa karaktärsdrag: Att jag är envis.
Sämsta karaktärsdrag: Min envishet.
Främsta idrottsförebilder: Jenny Rissveds, Helene Ripa, Armand Duplantis och Sarah Sjöström.
Käraste ägodel: En SI-kniv eller ett tändstål. Båda är bra att ha om man hamnar på en öde ö.
Aktuell: Med den egenskrivna självbiografin ”Dansa med livet”, Mondial.
Olyckan satte punkt för cykelkarriären
Nathalie om någon borde veta. I februari 2023 var hon en elitcyklist i sitt livs form som körde internationella storlopp och hade ett efterlängtat proffskontrakt inom räckhåll. I det bergiga cykelparadiset Calpe ångade hon fram i så hög hastighet att hon flera gånger förlänades titeln ”queen of the mountain”.
Nathalie hade förälskat sig i Spanien. Hon tror att hon hade blivit kvar där om inte ett träningspass med några svenska vänner på de förrädiska serpentinvägarna hade satt punkt för cykelkarriären. Under en utförskörning dök en mötande bil upp i en skymd högerkurva. Nathalie bromsade allt hon förmådde, men sekunderna senare var olyckan ändå ett faktum. Redan då hon låg på marken i väntan på ambulans förstod hon att hon förmodligen hade brutit ryggen.
När jag läser Nathalies nyutkomna självbiografi ”Dansa med livet” imponeras jag av hennes rationalitet i denna chockartade stund. Hur hon pragmatiskt konstaterade ”jag tror att det är färdigcyklat för mig” och kommenderade ut arbetsuppgifter till de närvarande vännerna.
”Svårt att vara så utlämnad till andra”
– Det hade nog att göra med att jag jobbar inom Försvarsmakten. Jag hade tränat på liknande scenarion hur många gånger som helst och också flera gånger varit först på olycksplatser. På något sätt tror jag att min träning inom Försvarsmakten är en del av anledningen till att jag lever i dag. Trots att jag var helt trasig visste jag vad jag behövde göra.
På sjukhuset nedanför berget kunde man konstatera att de inre skadorna var omfattande: Brutna ryggkotor, revben och skulderblad, en punkterad lunga och skador på njure och lever, och inte minst en ryggmärgsskada. På bara ett ögonblick hade Nathalie gått från att vara en högkapabel och självständig elitidrottare till att inte kunna förflytta sig en enda millimeter för egen maskin.
– Det var väldigt svårt att vara så utlämnad till andra och behöva ge upp min integritet. Det var inte bara det att benen var obrukbara, jag hade ont hela tiden och varken blåsa eller tarm funkade som de skulle, vilket tack och lov har blivit mycket bättre med tiden. När jag så småningom kom hem från sjukhuset blev det svårt på ett annat sätt. Jag som hade definierat mig själv utifrån min fysiska förmåga kunde inte ens ta mig ut ur huset på egen hand.
Lärt sig be om hjälp
I livet som gående hade Nathalie försökt läka såren inom sig genom att prestera fysiskt. När det inte längre gick valde hon att ta itu med sina mentala blockeringar. Med hjälp av idrottspsykologen Göran Kentää som hon fått kontakt med redan innan cykelkraschen tränade hon sig i så kallad självmedkänsla, vilket har revolutionerat hennes tillvaro.
– Efter olyckan lovade jag mig själv att nu när jag hade fått en ny chans tänkte jag inte bara sitta hemma och titta på Netflix och inte våga ta mig för något. En av sakerna som jag var jättestressad över i början var att resa, men med tiden har jag blivit bra på att våga saker även fast jag är rädd. Jag har fått träna på att be om hjälp.
– När vi är ute och reser med parakanotlandslaget kan jag exempelvis be ledarna att ta mina väskor – inte för att jag är någon primadonna utan för att det kostar för mycket om jag skulle göra det själv.
Skadan var förvisso fysisk, men de psykiska utmaningarna som kommit med den har varit minst lika stora för Nathalie.
– Det har varit ganska mörkt inombords två gånger under den här processen. Fortfarande har jag dagar som är kämpiga. Men jag tänker att livet är upp och ner för alla, oavsett om man lever med en ryggmärgsskada eller inte. Om man kan tillåta sig att vara i det som är smärtsamt tror jag att det blir enklare att leva.
Nathalie provade kanot – nu elitsatsar hon
För den friluftsälskande Nathalie var det viktigt att hitta tillbaka till en aktiv livsstil utomhus, men paracykling lockade henne inte nämnvärt.
– Jag hade inställningen att antingen så cyklar jag på samma sätt som jag gjorde förut eller så cyklar jag inte alls. Ganska tidigt började jag fundera över hur jag skulle kunna komma ut i naturen när jag varken kunde cykla eller springa längre. Det var anledningen till att jag ville prova kanot. Men jag hade underskattat hur mycket bålstabilitet som krävdes. Första året badade jag mer än vad jag paddlade. I dag känner jag mig fri på vattnet. Jag lämnar rullstolen på bryggan och åker ut. Sedan är det bara jag och naturen.
Det blev en tredje elitsatsning för Nathalie – innan hon började med cykling tävlade hon i triathlon på hög nivå. I sommarens VM i parakanot kom hon på 17:e plats. När Paralympics går av stapeln i augusti 2028 hoppas hon sitta på startlinjen i Kalifornien. För närvarande samlar hon poäng för att kunna kvala in till mästerskapet. Men även om hon vill utforska hur bra hon kan bli inom sporten har hon gått in i satsningen med en förutsättningslös attityd.
Känner ingen bitterhet över olyckan
– Det är fräckt att för första gången få uppleva idrotten på ett lekande sätt. Innan olyckan var jag så himla fastlåst vid att ha målsättningar och hitta strategier för att nå dem. Jag var ingenting om jag inte presterade. Tänk om jag hade förstått att det inte är magrutor och prestationer som är grejen. Nu är det viktigare för mig att leva mitt liv i enlighet med mina värderingar och se vad som händer på vägen.
Vilken är annars den största skillnaden mellan den Nathalie du var innan olyckan och den du är i dag?
– Att jag har en kärlek till mig själv som jag inte hade tidigare. Om jag fick välja skulle jag utan tvekan vilja ha olyckan ogjord. Däremot skulle jag inte vilja vara utan allt som den har lärt mig. Jag känner ingen bitterhet över att det blev som det blev.
