Det finns ett lugn i Mio Olert när han öppnar dörren hemma i Söråker i Timrå kommun. En eftertänksamhet som inte är så vanlig i hans ålder, men som ändå känns självklar hos honom.
– Vi har bara ett liv och det måste vi leva medan vi kan, säger han.
Han är 17 år, går på gymnasiet, driver eget företag och satsar stort på motorsport. Nu, när Hemmets Journal träffar honom, laddar han för ännu en Italienresa och premiärtävlingen i Formel 4.
När vi stiger in i huset möts vi av ett glatt skall. Pudeln Mimmi kommer rusande genom hallen, hälsar intensivt i några sekunder och följer sedan med oss in i köket. Hon hoppar upp i mamma Jennies famn och lägger sig till rätta.
På köksbordet står en nybakad kladdkaka med vispad grädde och doften fyller rummet. Vi slår oss ner och samtalet kommer snart in på det som förändrade allt.
Fick cancerdiagnos som sexåring
När Mio var sex år blev han sjuk allt oftare. Förkylningar med feber avlöste varandra och kroppen värkte. Ingenting verkade riktigt gå över. Familjen levde vardagsliv med jobb, aktiviteter, hämtningar och lämningar på förskolan. Men något kändes inte rätt.
– Man försöker alltid tänka att det finns en rimlig förklaring. Vi slog ifrån oss tanken att det skulle kunna vara något allvarligt, säger Jennie.
Men till slut var det hon som ringde sjukvårdsupplysningen, vilket ledde till ett antal undersökningar. Till slut fick föräldrarna beskedet ingen vill få: Mio hade cancer.
Beskedet innebar en lång väntan för mamma Jennie och pappa Jonas. Läkarna behövde ta reda på exakt vilken form av leukemi det handlade om, för att kunna sätta in rätt behandling.
Läs även: Hugo, 10, har tillbringat en tredjedel av livet på sjukhus – fick efterlängtad drömdag
– Jag minns att det bara var att kämpa och försöka tänka positivt. När vi sedan fick veta att det var en form av leukemi med god prognos släppte en del av ångesten. Då sa vi till varandra att nu måste vi ta oss igenom det här som familj, säger Jennie.
Rakade av håret
Sedan började en ny verklighet. Under de kommande två och ett halvt åren kretsade allt kring behandlingar, sjukhusbesök och långa perioder i Umeå, eftersom det är där barncanceravdelningen för hela norra Sverige finns. Familjen fick ett schema att förhålla sig till, vilket paradoxalt nog blev en trygghet mitt i allt det svåra.
– Vi visste vilka behandlingar som skulle göras och ungefär när. Det var bara att ta en behandling i taget. Ett steg i taget.
Livet stannade upp och planer lades åt sidan. Allt kom att handla om en enda sak.
– Det fanns bara ett fokus – att Mio skulle bli frisk, säger Jennie och stryker Mimmi över ryggen.
Hon berättar samtidigt om hur Mios lillebror Max blev en viktig ljuspunkt.
Läs även: Storebror Isak är Marvins viktigaste stöd: ”Han har alltid varit min stora förebild”
– Han betydde mycket för oss. Vi var mitt i sorgen, men samtidigt var vi tvungna att fortsätta kämpa, även för Max skull.
När behandlingen inleddes hade Mio långt och lockigt hår. När håret började lossna bestämde sig Mio för att han ville raka av det.
– Det räckte med att man rörde vid håret så lossnade stora tussar. Då tog Jonas fram rakapparaten. Det var tungt, tårarna rann, säger Jennie.
Mitt i allt det svåra ville lillebror Max visa sitt stöd, på sitt eget sätt.
– Han sa att vi skulle raka hans hår också. Det gjorde vi aldrig. Men det var så fint att han erbjöd sig, säger Jennie.
Fått en andra chans
Mio själv minns delar av tiden på sjukhuset. Cellgifter. Narkoser. Illamående. Nedräkningar till behandlingar. Vissa minnen har etsat sig fast djupare än andra.
Samtidigt försökte familjen skapa små öar av glädje. När orken fanns spelade Mio tv-spel, Monopol och tittade på film. Och så snart han orkade ville han gärna åka och köra allt som hade motor: cross, fyrhjuling, skoter. Det blev ett sätt att få känna fart, frihet och glädje igen, om så bara för ett par varv runt huset.
– Allt som kunde ge honom glädje blev viktigt, säger Jennie.
2020 kom till slut beskedet som familjen väntat på så länge: Mio friskförklarades. Sedan dess har han gått på kontroller och bara ett par dagar före vår intervju hade Mio, Jonas och Jennie ett sista möte med barnonkologen i Umeå för att avsluta kapitlet barncancer.
– Livet har gett mig en andra chans och jag ska ta vara på den. Min sjukdomsresa, men också tacksamheten över att allt gått bra, har förändrat mig. Jag bestämde mig ganska tidigt för att inte skjuta upp saker, säger Mio.
Glädje i motorsporten
Det är en mening som återkommer flera gånger under vårt samtal. Inte som en klyscha, utan som något han faktiskt bär med sig.
Familjen märker också hur sjukdomstiden har satt sina spår hos Mio.
– Han mognade väldigt snabbt. Han blev vuxen i sitt sätt att tänka tidigare än många andra, säger Jennie.
När motorsporten, karting, kom in i hans liv blev den snabbt mer än bara en hobby. Mio ville testa att tävla i karting redan som 9-åring. Efter sin första tävling fastnade han för sporten och hans kartingresa tog fart.
Mio började tävla i Norrlandscupen, en cup som han körde fyra somrar på rad. När han var 14 år kände han att han ville vidare och sökte större utmaningar. Familjen började resa söderut för att han skulle få möta tuffare motstånd och utvecklas ännu mer.
Sommaren 2024 blev ett riktigt genombrott. Mio inledde säsongen med att vinna andra, tredje och fjärde tävlingen i serien Rotax Max Challenge. Det innebar att han tog över totalledningen. Efter det låg han kvar i serieledning hela säsongen och vann mästerskapet med totalt 8 av 15 finalvinster.
Men att köra karting på den nivån kräver betydligt mer än bara talang. Bakom varje race ligger timmar av träning, förberedelser och många och långa resor.
Manager i Italien
Ett viktigt kvitto på att han är på rätt väg kom när Svensk Bilsport hörde av sig i början av 2025 och frågade om Mio ville representera Sverige i en internationell gokartserie under sommaren – Senior Academy Trophy. Det är ett internationellt kartingmästerskap med 36 förare från 36 olika länder.
– Bara en förare plockas ut i varje land, förklarar Mio.
I den serien kör alla med exakt samma material – likadana kartar och likadana motorer – vilket gör att fokus verkligen hamnar på föraren och inget annat. I den första tävlingen i Portugal var Mio snabbast av alla förare och där blev han också uppmärksammad av en manager från Italien. Det ledde till ett möte och idag har han och familjen valt att ta hjälp av dem för Mios satsning.
Det är dyrt att köra och tävla i Formel 4. Mio har själv jagat sponsorer, bjudit in till träffar och byggt relationer för att kunna fortsätta satsa. Samtidigt får han starkt stöd hemifrån.
– Kom, vi går ut till garaget så kan jag visa var jag tränar efter skolan.
Tar vara på livet
Vi lämnar fikabordet och går ut. På en hylla står pokaler uppradade. Några tillhör Mio, några hans lillebror som också tävlar i karting. I ett angränsande rum står simulatorn, där han tränar flera gånger i veckan.
– Jag får hjälp med den mentala sidan av träningen och hur jag ska tänka kring sömn, kost och allt som hör till, berättar Mio.
Satsningen handlar om mycket mer än att bara sätta sig bakom ratten. Det handlar också om disciplin, återhämtning, fysisk träning och att hela tiden utvecklas. Och vid sidan av körningen pågår det ständiga arbetet med att få ekonomin att gå ihop.
På min fråga om hur han hanterar alla krav svarar han lugnt:
– Jag tänker att jag gör mitt bästa och jag hoppas att det räcker långt.
Läs även: Mats gör det bästa av livet trots synskadan: ”Tankens kraft ska ingen sjukdom få ta ifrån mig”
När samtalet är över väntar nästa punkt på Mios schema – ett träningspass. Inne i huset har mamma Jennie börjat laga middag. Jag får en kram av Mio innan jag går.
På vägen hem tänker jag på hur mycket liv som ryms i en människa. Det som en gång började som ett sätt att hitta glädje mitt i en svår sjukdom har vuxit till något mycket större. En passion. En drivkraft. Ett sätt att ta vara på livet.
För Mio är riktningen tydlig.
– Livet är kort. Då vill jag göra det jag älskar.
