Det är en fin vårdag 2006, maj går mot sitt slut. Hans Kristian Jørgensen och hans fyra år yngre lillebror Hans Petter, 27, har just köpt nya motorcyklar. Helt likadana, Honda CB750 Custom.
Hans Kristian är en erfaren motorcyklist, medan lillebror nyligen tog körkort. De känner sig som världens tuffaste och lyckligaste killar.
Hans Kristian tänker på den härliga motorcykelsommaren som ligger framför dem. Han är fylld av en god känsla bakom bilratten. Den nya motorcykeln står hos lillebror.
Han pratade med sin bror i telefon samma morgon. Hans Petter frågade om han skulle använda all skyddsutrustning, även om han bara skulle köra en liten sväng. ”Ja, det ska du alltid göra”, svarade storebror, som var ledig från sitt ambulansjobb den dagen.
Lite senare möts de av en slump. Hans Petter berättar att han ska svänga förbi mamman en snabbis innan han åker tillbaka till jobbet. Strax efteråt ringer mamman Hans Kristian och frågar om han vet var lillebror är.
”Har han inte kommit än? Han var på väg till dig när jag pratade med honom nyss”, svarar sonen.
Solskyddet är nedfällt för att skydda mot vårsolen. Han kör genom rondellen mitt i centrala Lierbyen i sydöstra Norge, tittar bort längs vägen som går i riktning mot broderns hem.
Så ser han en motorcyklist liggande på gatan.
”Mamma, jag måste lägga på”
Sekunder senare känner han igen den yngre broderns jacka. Hans Kristian avslutar samtalet med mamman, utan att förklara varför.
Hans Petter har kolliderat med ett rådjur. Han är medvetslös. Hans Kristian, som är van vid att vara bland de första på plats vid allvarliga olyckor, går omedelbart in i jobbläge.
Nästa person som anländer till olycksplatsen är av en slump en läkare. Tillsammans frigör de luftvägarna. Hans Kristian inser snabbt att lillebrodern troligen har omfattande huvudskador. Han håller sin bror i handen, pratar med honom. ”Brorsan, jag är här hos dig.”
Tillsammans med läkaren gör han vad de kan tills ambulanshelikoptern anländer och tar med sig 27-åringen. Det är som om allt går i slow motion framför ögonen på honom. Först när helikoptern lyfter från asfalten och ljudet från motorn och rotorbladen gradvis avtar, går situationen verkligen upp för Hans Kristian där han blir kvar sittande på asfalten. Blodig. Tillsammans med ett dött rådjur.
Läs även: PC Jersild om smärtan och sorgen efter broderns död: ”Jag borde ha förstått hur illa det var”
Vaknar aldrig ur sin koma
Hans Kristian får lov att ta med sig en kassettspelare in på sjukhuset där brodern ligger i koma. Han spelar låtar som han vet att Hans Petter gillar. One med U2, Voyage Voyage – Kate Ryan, dessutom Hans Petters eget punkrockband, Homer. Hans Petter var känd för sin rosa gitarr. Nu håller storebror honom i handen och håller hoppet uppe, även om han innerst inne vet vart det barkar.
Lillebrodern vaknar aldrig ur koman. Skadorna är alltför omfattande. Den 1 juni, åtta dagar efter olyckan, somnar han in med familjen omkring sig.
Hans Kristian frågar om han får lov att vara nära sin bror hos begravningsbyrån. Det får han. Han hjälper till att ta hand om brodern, klär honom i fina kläder. Därefter åker han med i bilen som kör lillebror till kapellet.
– Det var skönt att få vara nära. Även om vi ända till slutet hoppades på ett annat utfall, så blev det ändå fint, om du förstår?
Kände sig sedd och förstådd
Bredvid Hans Kristian sitter denna förmiddag Heidi Nilsen, 58, engagerad volontär i frivilligorganisationen Gjellumvannets Venner. Hon har länge velat träffa Hans Kristian igen. Han gjorde ett djupt intryck första gången de möttes för tre år sedan.
– Din bror är med dig nu. Han hör vad du säger, det är jag övertygad om.
Hon ler varmt.
Heidi har själv en tuff historia att berätta. Berättelsen rymmer bland annat en svår uppväxt. För någon som periodvis har haft svårt att lita på folk och som kämpar med ångest och posttraumatiskt stressyndrom, känns det bra att möta någon som Hans Kristian.
– Ni ser det inte på mig, jag får alltid höra ”du ser ju så bra ut”. Man kan inte se det på utsidan, men faktum är att en ”enkel” tur till affären kan vara en stor utmaning.
I mötet med Hans Kristian kände sig Heidi sedd. Och förstådd.
– Han är så lugn, hela hans väsen inger förtroende.
Deras första samtal ägde rum över telefon efter att Heidi hade upptäckt hans Instagram-konto, biker.kost.
– På förhand trodde jag att samtalet skulle vara i 5–10 minuter. När jag tittade på klockan efteråt insåg jag att det hade gått en och en halv timme …
Lite senare träffades de ansikte mot ansikte under ett arrangemang i regi av Gjellumvannets Venner, på andra sidan vattnet. Hans Kristian pratade – och serverade det som har blivit hans signum: pizza tillagad och serverad från motorcykeln.
Handlar om att se människor
Idén spirade under coronapandemin när folk blev fast inomhus, isolerade för sig själva. I oktober 2021 fick Hans Kristian hjälp av barnen att skapa ett konto på Instagram där han delade sina egna upplevelser i naturen.
– För mig är det givande terapi att söka mig ut i naturen. Det ger mig ro och påfyllning, berättar 51-åringen som till vardags är insatsledare inom ambulansen, ett jobb som för med sig många tuffa upplevelser: olyckor, jordskred, självmord och självmordsförsök.
Antalet följare på Instagram ökade snabbt. I dag är siffran över 47 000 för kontot med ett huvudfokus: mental hälsa.
– Alla har en historia, vi bär alla på bagage, och jag vill prata med människor om psykisk hälsa på en lättillgänglig nivå. Jag är ingen psykolog, understryker Hans Kristian, innan han tillägger:
Läs även: Pappans död förändrade tillbakadragne Jonatan: ”Jag måste ta vara på livet och göra det bästa av det”
– Det handlar om att se människor. Så enkelt. Vi har alla behov av att bli sedda och hörda – och vi måste bli bättre på att inkludera andra, ta hand om varandra.
Heidi flikar ivrigt in från sidan.
– Förstår du själv vad du gör för människor? Hur mycket du betyder?
Med tårar i ögonen för hon handen till hjärtat. Ett leende växer fram hos mannen bredvid.
– Det uppskattar jag att höra. Det är det som driver mig, att se att andra blir glada, att bidra till goda samtal mellan människor. Kanske betyder det något att en stor, maskulin man med tatueringar och motorcykel kan stå där och vara mjuk.
Grät i två månader
Molnen öppnar sig. En ny skur faller ner över Gjellumvannet och skogen runt omkring. Vi har lyckligtvis tak över huvudet.
– Efter att brorsan dog klarade jag inte av att gråta. Det skulle dröja en månad innan de första tårarna kom. Jag skämdes över att jag inte klarade att visa sorg på det ”rätta” sättet, berättar Hans Kristian.
– I efterhand har jag insett att det inte finns ett enda rätt recept för sorg, den kan visa sig på olika sätt. För min del var det viktigt att ta hand om och vara stark för dem omkring mig, barnen och inte minst mina föräldrar, den första tiden.
Det blev en liknande reaktion när han tio år senare förlorade sin pappa.
– Då ville jag vara stark för min mamma.
Hans Kristian reagerade helt annorlunda när han den 29 maj 2024 hittade sin mamma död i hennes hem.
– Hon hade inte svarat i telefon. När jag kom fram förstod jag direkt att något var fel. Huset var stängt, alla fönster stängda, trots att solen sken. Det var en underbar dag. Sådana dagar brukade hon alltid vara ute på altanen, säger Hans Kristian.
Läs även: Sievert förlorade sin son och fru: ”Jag fick tillbaka livslusten tack vare min granne”
Den här gången lät tårarna inte vänta på sig.
– Jag grät nästan oavbrutet i två månader, jag kraschade totalt, berättar han ärligt.
– Jag hade förstås min fru och barnen, men det var väldigt tufft att förlora den sista av min egen ursprungliga familj, kärnfamiljen. Mamma, pappa och lillebror. Vi som alltid hade varit så nära sammansvetsade.
Hans Kristian gör en liten paus i orden.
– Plötsligt var det bara jag kvar.
Pizza och djupa samtal
Efter den här upplevelsen har psykisk hälsa blivit ännu viktigare för 51-åringen. I dag reser han runt, håller föredrag, möter främlingar och lagar pizza från motorcykeln som har en ugn där bak.
– Alla gillar ju pizza. Därför tänkte jag att det kunde fungera som en fin ram kring samtalen, säger Hans Kristian. Konceptet har visat sig vara en fullträff.
– Hur många pizzor blev det i fjol? frågar Heidi.
– Runt 800, upplyser Hans Kristian.
– Ofta blir jag så ivrig med att grädda, dela ut och prata att jag glömmer att äta själv. Flera gånger har jag varit tvungen att stanna på bensinstationen på vägen hem för att köpa mig en korv, säger han småskrattande.
Hittills har Hans Kristian besökt 12 länder på det här sättet med motorcykel, samtal och pizza, från Island i norr hela vägen ner till Sydafrika.
– Jag gillar äventyr. På det här sättet får jag samtidigt förverkliga mina egna drömmar.
Här hemma har han pratat inför både vårdpersonal, psykologer och politiker.
– Jag fick specialtillstånd att köra upp framför Stortinget, säger han och flinar.
Får energi av att hjälpa andra
Flera av Gjellumvannets Venner har fått nys om att Hans Kristian ska vara på plats denna förmiddag och anländer mellan regndroppar och uppehåll. Huvudpersonen hälsar på alla och ger en kram till dem han känner sedan tidigare. Snart har samtliga fått välsmakande pizzabitar i händerna, och samtalet flyter lätt runt träbordet.
Med ett så krävande jobb till vardags, hur orkar han detta också på fritiden?
– Det ger mig energi, säger Hans Kristian. Jag gläds åt att se andra glada, och så blir det en slags terapi för mig själv – efter mina egna upplevelser. Det hjälper mig att kunna hjälpa andra.
– Med sina egenskaper och erfarenheter är Hans Kristian en fantastisk person att prata med. Han lyssnar, och han ser människor, berömmer Heidi.
Efter hand går folk hem till sitt, och snart är bara de två som var här från början kvar. Samt fyra pizzabitar.
– Ta med dem du, Heidi, säger Hans Kristian.
Hon tittar på honom och svarar:
– Kan du inte ta med dem hem till familjen?
Hans Kristian skrattar.
– Nej, jag tror att de är trötta på pizza hemma hos mig.
