Jag hade länge närt drömmen om pickande hönor i trädgården. Djuren verkade så trevliga och så kändes det ekosmart. Vid påsktid för tre år sedan blev det bestämt – till semestern skulle vi ha egna ägg till frukost.
Men så lätt blir man inte hönsmamma skulle jag bli varse. Graviditeter tar som bekant tid. Jag gick i väntans tider i ett halvår innan hönshuset stod klart och lämpliga hönor var lokaliserade. Att skaffa höns är en familjeangelägenhet och även katten har sitt att säga till om.
Mitt småländska torparhjärta klappade för raser som Gammalsvensk dvärg och Hedemora, men en dag såg vi hur vår katt Sally skrämde slag på en fasanhöna. Somliga har jakthund. Vi har jaktkatt. Hönsdrömmen skulle snart vara död om vi inte hittade Sveriges största höns.
De fanns förstås inte i torparmiljö, utan på ett slott. De gulliga kycklingarna i minidjurparken vid Taxinge slott utanför Södertälje hade med tiden blivit rejält tilltagna hönor. I september hämtade vi en liten flock. Blåblodiga adelshöns? Nej, riktiga bastarder av svenskt, amerikanskt och holländskt.
Vi fick några ljusbruna ägg redan första hösten, men det är med ljuset värpandet sätter igång. Det finns något väldigt angenämt med att trava ut från huset med en tallrik matrester och komma tillbaka med ett ägg.
Förväxla inte det med någon eventuell ekonomisk vinning. Lagom tills hönorna är döda och begravda har priset per ägg kommit ner till en nivå man kan tugga i sig. Men när jag sätter skeden i mitt frukostägg känner jag att det är värt varenda krona.
