På senare tid har begreppet ”trotsålder” blivit allt mer föråldrat, och det ersätts oftare med ordet ”självständighetsålder”.
– ”Trots” beskriver det vi vuxna ser och känner: ett barn som säger nej, kastar sig ner och vägrar lyssna. Det lägger lätt skulden på barnet, som om det uppför sig svårt med flit. ”Självständighetsålder” säger mycket mer om vad som faktiskt händer: Barnet upptäcker att det är en egen individ med en egen vilja.
Det förklarar familjeterapeuten och nätterapeuten Otto Stormyr.
Den här fasen i barnets liv är en stor utvecklingsmässig bedrift. Barnet vill göra saker själv, bestämma själv och ta reda på var dess egna gränser går i mötet med omvärlden. Problemet är bara att viljan ofta växer mycket snabbare än förmågan.
Läs även: Familjeterapeuten: Paren som gör så här klarar relationen bäst under småbarnsåren – känner ni igen er?
– Barnet vill hälla upp mjölk själv, men klarar det inte. Det vill bestämma, men saknar språket för att förhandla. Samtidigt är den del av hjärnan som hjälper oss att bromsa, vänta och tåla besvikelser långt ifrån färdigutvecklad. Den mognar under hela barndomen och långt upp i 20-årsåldern, påpekar Stormyr och förklarar vidare:
– Så när en tvååring får ett raseriutbrott är det inte för att barnet vägrar lugna ner sig. Det kan helt enkelt inte än. Känslorna barnet känner är hundra procent äkta. Det är varken skådespel eller manipulation. Och det är här vi vuxna måste kliva in.
Typisk ”trotsålder”
De flesta märker förändringen från omkring ett och ett halvt till två års ålder, och fasen är ofta som mest intensiv mellan två och tre år.
– För många lugnar det gradvis ner sig vid fyra-femårsåldern, i takt med att språket och tålamodet blir bättre, och barnet har fått öva på att reglera de stora känslorna tillsammans med oss. Men det finns stora individuella skillnader. Vissa barn befinner sig i detta länge och intensivt, medan andra knappt märker av det. Det säger ingenting om hur duktiga föräldrarna är, lugnar Stormyr.
Saker som verkar som bagateller för oss vuxna är sällan bagateller för barnet. Att muggen har fel färg, eller att bananen går av, upplevs som en verklig förlust.
– Det är lätt för oss att avfärda det som trams, men barnets känsla är helt verklig. En tvååring har en tydlig bild i huvudet av hur saker ska vara. När bananen går av rasar hela bilden samman, och barnet saknar verktygen för att hantera att något blev annorlunda än planerat. Besvikelsen är lika intensiv som när vi vuxna upplever att något vi verkligen har sett fram emot går om intet.
Dessutom handlar det sällan bara om bananen. Ofta är barnet hungrigt, trött, har haft en överväldigande dag i förskolan eller har hållit ihop länge. Bananen blir bara den berömda droppen.
– Det är nyttigt att ha i åtanke när man undrar varför reaktionen blev så våldsam. Raseriet vi ser är som regel bara det yttersta lagret. Under ilskan finns ofta förtvivlan, besvikelse eller en känsla av att vara liten och maktlös. När vi lyckas se detta blir det mycket enklare att möta barnet med värme i stället för irritation, säger familjeterapeuten.
Läs även: Så kan du undvika onödiga konflikter med din treåring
Viktig funktion
– Fasen har en livsviktig funktion. Barnet övar på att vara en självständig människa, och det övar på att hantera besvikelse, ilska och frustration, och att erfara att det faktiskt går över, säger Stormyr.
Barn i den här åldern växlar dessutom ständigt mellan att vilja klara sig själva och att behöva trygghet.
– I ena stunden ropas det «själv!», i nästa vill de bli burna. Båda delarna är lika viktiga och verkliga behov, och barnet behöver vuxna som klarar av båda ytterligheterna.
Om vi plockar bort allt som skapar frustration, berövar vi barnet möjligheten att träna på svåra känslor i trygga ramar.
– Det kan göra barnen mindre robusta på sikt. Målet är inte ett barn som aldrig säger nej, utan ett barn som lär sig att det är tryggt att bli både argt och ledset - och att de vuxna fortfarande finns där när stormen har lagt sig. Vi kan förstås förebygga många onödiga konflikter, men vissa konflikter är inte ett tecken på att något är fel. De är en naturlig del av uppfostran.
Felet många gör
Det finns ändå tydliga fallgropar med den så kallade valmetoden.
Stormyr betonar att det största felet många gör är att ge val där det egentligen inte finns något alternativ.
– Frågor som "vill du ta på dig bilbältet nu?" är ett falskt val, och om barnet svarar nej har man satt sig själv i en knepig situation. Allt som handlar om säkerhet, hälsa och grundläggande ramar är det enbart den vuxna som måste bestämma.
En annan fallgrop är att fylla vardagen med val, så att allt blir en evig omröstning.
– Då läggs ett ledaransvar på barnet som det varken är moget för eller mår bra av. Barn hittar trygghet i att märka att det är en vuxen som styr skutan.
Om barnet ändå vägrar att svara råder Stormyr föräldrar att ta över beslutet utan dramatik: "Okej, då väljer jag åt dig i dag. Det blir den röda."
– Gör det lugnt och vänligt, och undvik att göra situationen till en maktkamp.
Alternativ i stället för öppna frågor
Ett grepp många tar till i den här fasen är att ge två konkreta alternativ i stället för att ställa öppna frågor.
Enligt Stormyr fungerar detta bra eftersom det tillgodoser barnets önskan om medbestämmande inom trygga ramar som den vuxna har satt.
– Barnet får känna att dess röst betyder något, vilket är själva kärnan i den här åldern. Samtidigt behåller föräldern kontrollen över ramarna – till exempel att barnet måste ha på sig en tröja.
Det handlar också om att ta barnets vilja på allvar på ett hanterbart sätt.
– Öppna frågor som ”vad vill du ha på dig?” blir för överväldigande för en tvååring. Valmöjligheterna blir helt enkelt för många, och risken är stor att man hamnar i en låst situation med prinsessklänning i snöstorm. Två enkla val är däremot tillräckligt överskådliga för att barnet ska kunna ta ställning till dem.
Förutom att begränsa valen pekar familjeterapeuten på flera knep som kan förebygga onödiga konflikter i vardagen:
Skapa förutsägbarhet: Fasta rutiner gör att barnet vet vad som väntar, och då minskar behovet av att kämpa emot. Tydliga ramar ger trygghet.
Låt barnet göra saker själv där det är möjligt: Beräkna tio minuter extra, så att barnet får tid att ta på mössan själv eller trycka på hissknappen. Att klara av saker tar bort mycket frustration. Mycket av det vi kallar trots uppstår för att vi vuxna har dåligt med tid. När vi sänker tempot sänker vi också konfliktnivån.
Använd lek och humor: Tvååringar samarbetar nästan alltid bättre när en tråkig uppgift görs om till en lek, till exempel genom att fråga om skorna kan hitta fötterna innan du har räknat till fem.
Var steget före: Hunger och trötthet är de vanligaste utlösande faktorerna för sammanbrott. Ett litet mellanmål eller en lugn andningspaus i rätt tid kan avvärja de största stormarna.
Fyll på med närhet och kontakt: Barn som har fått odelad uppmärksamhet samarbetar mycket bättre. Tio minuter tillsammans på golvet direkt efter förskolan kan spara dig en timmes kamp vid middagsbordet.
Läs även: Därför bör du inte säga "det gick bra" när barnet är ledset
Artikeln publicerades först hos Klikk.no, om också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad.
