Systerskap på hoj: ”Man växer av att våga”

Ett dovt muller hörs när två motorcyklar närmar sig. Först kommer Paula, sedan Jessica – båda med en närvaro som fyller upp hela vägen. De bromsar in, stänger av motorerna och tar av sig hjälmarna. Ett skratt bryter stillheten, och det märks att de känner varandra väl.

Paula och Jessica har varit vänner i snart tjugo år. Från det första mötet på gårdsplanen vid förskolan där deras barn gick i samma klass, växte en vänskap som blivit ett systerskap längs vägen. I dag är de navet i ett kvinnligt hojgäng som inte bara delar resor, utan också mod, samtal och livserfarenheter.

– Det finns de som bara kör korta turer med sina motorcyklar, men då missar man något. Det är först när man ger sig ut på längre resor som motorcykellivet blir på riktigt, menar Jessica.

Jessica Grensjö

Ålder: 55 år.
Familj: Gift, två barn.
Gör: Driver ett familjehem.
Bor: Alvik.

Prioriterade om i livet

För Paula, 55 år och nybliven farmor, har motorcykeln blivit en del av en ny livsrytm. I många år drev hon eget företag inom design och klädtillverkning, alltid i högt tempo. Men när sorgen och sjukdomarna kom nära förändrades allt.

– Det var flera tunga år. Min lillebror gick bort, min syster blev sjuk och så småningom förlorade jag även min mamma 2020, berättar Paula.

Hon stannar upp och fortsätter:

– Jag insåg att vi bara har ett liv. Jag behövde bestämma vad jag ville fylla det med.

Svaret blev tydligt: familjen, naturen – och motorcykeln.

– När jag jobbade som mest hade jag knappt tid att andas. Nu vill jag ta vara på det som betyder något. Att köra hoj är en del av det.

Paula Fahlander

Ålder: 56 år.
Familj: Gift, två barn.
Gör: Egenföretagare.
Bor: Alvik.

Startade familjehem när barnen flyttat hemifrån

Jessica, också 55 år gammal, beskriver sig som en person med många järn i elden. Men när barnen flyttade hemifrån växte en längtan efter förändring.

– Jag sa upp mig, startade ett familjehem och valde ett liv som ger mig mening. Att driva familjehem är bland det finaste man kan göra, säger hon.

Icakuriren Relationer

Läs även: Eva och Marie: Vi vill ta hojarna till Rhendalen och fira på platsen där vi blev förälskade

Motorcykeln har följt henne länge. Uppväxten i Kiruna präglades av vida vyer och redan som 25-åring började hon köra inom hemvärnet. När hon mötte sin man, också han motorcyklist, blev hojen en naturlig del av familjens liv.

– Folk sa: ”Nu måste ni väl sälja hojarna när ni får barn.” Men vi gjorde tvärtom. Vi köpte en till, med sidovagn. Våra semestrar har alltid gått på hjul. Barnen har vuxit upp med motorcykel, tält, campingar och enkla dagar längs vägen, säger Jessica.

För Jessica var motorcykeln självklar. För Paula var den en dröm som fick vänta. Hon minns första gången hon såg sin lågstadielärare rulla in på gårdsplanen i skinnställ.

– Hon kom på en Harley Davidson, med hår som stack fram under hjälmen. Jag tänkte: ”Wow, vilken kraft! Någon dag ska jag också göra det där”, berättar Paula.

När sonen blivit vuxen tog hon steget. Hon började läsa teori, övningskörde och tog det steg för steg. När Paula fick sitt körkort var hon överlycklig.

Ett kvinnligt hojgäng växte fram

Men de första turerna var nervösa. Hon spände kroppen och fick ont i axlar och nacke. Allt har idag släppt efter många långa turer tillsammans med Jessica och de andra i gänget.

Efter den första gemensamma resan växte något större fram. Jessica och Paula började köra allt oftare tillsammans och snart hakade fler på. En vän, en kollega, någon som alltid drömt men aldrig vågat. Till slut var de femton kvinnor som körde ihop.

– När vi åker blir det ett annat tempo än med männen. Vi stannar, vi fikar och vi pratar, säger Jessica.

Resorna har blivit återkommande höjdpunkter. Packningen är lätt: några ombyten, en hopfällbar tandborste, en kam i stället för borste – och alltid choklad i gaffelväskan.

– Vi brukar skoja om att kexchoklad är viktigare i min verktygsväska än verktyg, skrattar Paula.

Dagarna ser likadana ut: start vid tio, några timmars körning, sedan kaffestopp vid vägkanten. Mil efter mil avverkas, alltid med säkerheten i fokus. Alla ska känna att tempot är lagom.

– Vi utvärderar varje dag och pratar om något känts konstigt under körningen, säger Paula.

Icakuriren Krönikor

Läs även: Alexandra Pascalidou: När vännerna försvinner

Gemenskap och närvaro

Kvällarnas gemenskap är lika viktiga som körningen. Campingplatser och små stugor förvandlas till samtalsrum där livet får ta plats.

– Vi pratar om allt. Om barnen, sorg, glädje och om drömmar vi burit länge. Det finns en närvaro och en nyfikenhet som jag aldrig har känt i de manliga hojgängen, säger Jessica.

Åldrarna i gruppen sträcker sig från 23 till 64 år, och blandningen skapar både dynamik och nya perspektiv. Äventyr har det också blivit. En gång gick en hoj sönder i Norge och fick transporteras till en verkstad, en annan gång fick hela gruppen knuffa i gång en trilskande motor som vägrade starta utan hjälp.

– Och det är sådant vi skrattar åt i efterhand, säger Jessica.

Locka fler kvinnor att köra motorcykel

Att locka fler kvinnor att våga ta plats har blivit en drivkraft.

– Många har mest kört med sina män och litat på att de ska fixa allt. Men när de kör själva, eller med oss, inser de att de klarar det. Det stärker både självförtroendet och frihetskänslan, säger Jessica.

Paula nickar.

– Man växer av att våga. Att se någon gå från osäker till trygg, det är underbart att se, avslutar Paula.

Mellan packlistor, regnskurar och skratt runt campingborden har Paula och Jessica byggt något större än motorcykelresor. De har byggt ett systerskap på vägen. Och när motorerna åter startar och de försvinner bort mot nästa äventyr, lämnar de inte bara ett dovt muller efter sig. Utan också en känsla av att våga och en vilja att få fler kvinnor att följa i deras fotspår.