Vi skämde bort vår dotter i åratal – nu har vi fattat ett drastiskt beslut om arvet

Vår dotter Gro kom förbi i dag. Hon kom eftersom hon ville visa oss en katalog med några smycken i vitt guld som hon önskar sig i födelsedagspresent.

– Ni kan välja själva, sa hon generöst. – Antingen smyckena, eller så kan ni köpa designväskan som jag har tittat på. Den ligger i samma prisklass.

Jag svarade inte, men lade märke till att smyckena kostade över 3 000 kronor. Detsamma gällde alltså väskan. Det var inga småsaker Gro betraktade som en liten födelsedagspresent, trots att hon inte ens fyller jämnt. Hennes 30-årsdag är inte förrän nästa år, och jag vågar inte tänka på vad hon då kommer att förvänta sig i passande presenter.

Jag sa inget till Gro, men min man och jag har redan bestämt oss för vad hon ska få i födelsedagspresent. Det blir varken smycken eller väska, utan ett nytt våffeljärn, eftersom det hon har är trasigt.

Dessutom ska hon få ett nytt set sängkläder. Jag såg hur slitna hennes sängkläder var senast jag var där och passade vårt barnbarn, fyraåriga Maria.

Särskilda prioriteringar

Gro prioriterar aldrig saker till hemmet. Hon älskar kläder, smycken, skor – allt som glittrar och som hon kan smycka sig med. Hon har en fin lägenhet, men har fortfarande samma möbler som vi köpte till henne den gången vi hjälpte henne att köpa lägenhet. Det mesta är slitet.

Men för Gro betyder det ingenting, så länge hon själv kan resa, gå på restaurang med sina väninnor, vara modern och se bra ut. Och lika viktigt är det att lilla Maria ska se ut som en prinsessa – en liten kopia av Gro. Hur många fyraåringar har dussintals skor, olika väskor och ett tiotal olika bikinis?

Det har börjat gå upp för min man och mig att vi har skämt bort vår dotter.

Vi blev föräldrar som 40-åringar, och lyckan var överväldigande när vi fick en liten tös. Vår flicka skulle självklart inte sakna någonting! Men nu är vi tvungna att sätta gränser för henne. Kanske är det för sent, men vi har i alla fall bestämt oss för att försöka. Hon ska inte längre få alla sina önskningar uppfyllda, och vi ska inte längre öppna plånboken för henne när som helst.

För ett par månader sedan var vi på kalas hos min svägerska Eva. Hon är Gros enda faster, och de två har mycket kontakt. Gro har alltid varit väldigt förtjust i Eva.

På kalaset hos Eva hade Gro pratat med sin kusin om allt hon skulle ärva, och hon berättade att hon såg fram emot allt hon skulle göra den dag vi gick bort. Hon hade talat om att hon skulle resa till USA, sälja vårt hus, köpa en lägenhet vid kajkanten och leva ett liv i lyx. Eva tyckte att vi borde få veta hur Gro pratade bakom vår rygg.

– Jag tycker att det är hårresande hur hon talar om er. Men ni har själva lagt grunden för det, sa Eva rakt ut.

Det var sårande, men samtidigt en väckarklocka för oss. Jag har velat prata med Gro om det hon sa på kalaset, men jag drar mig för att ta upp det.

Allt handlar om pengar

Känner jag henne rätt kommer hon bara att bli sur och gå sin väg. För hon är inte rädd för att bli ovän med oss och hota med att vi inte får träffa Maria mer. Det har hon gjort förut.

Vi ser dock vår dotter i ett annat ljus nu. Vi inser att hon bara kommer och hälsar på oss när hon ska låna pengar – och hon betalar aldrig tillbaka. Hon kommer när hon behöver barnvakt, eller när hon vill att hennes pappa ska fixa något på hennes bil.

Hon kommer aldrig på besök för att höra hur vi har det. Inte ens när jag berättar att hennes pappa har varit hos läkaren är hon intresserad av vad det är för fel på honom. Då är hon snabb med att börja prata om något annat, något som handlar om henne själv eller dottern. Helst av allt tycker hon om att prata om vad hon har köpt eller önskar sig.

Jag har sedan länge insett att Gro har utvecklats till att bli en egoist, och att det mesta handlar om henne. Hon ser bara sig själv och sitt – ett osympatiskt karaktärsdrag som bara förstärks med åren.

Hon fyller 30 nästa år, och ändå är hon fortfarande den mest ytliga människan jag känner. Jag skäms över att jag har varit med och uppfostrat henne till att bli en sådan person.

När Gro var i början av 20-årsåldern tänkte vi att hennes självcentrerade sida skulle avta, och att det hela bara var tonårsnycker som hängt kvar lite. Och när hon blev sambo med Arne och blev gravid kort därefter, trodde vi att detta skulle leda till att hon blev mer mogen och ansvarstagande.

Men Arne kom hem till oss när lilla Maria var lite över två år, och berättade att han inte orkade mer. Han sa också att han kunde ha arbetat ihjäl sig, för Gro blev aldrig nöjd.

Arne tjänade tillräckligt bra, men att han visade förnuft och ansvar när det gällde hur han använde pengarna, irriterade Gro enormt.

Fruktansvärt bortskämd

– Gro är den mest bortskämda kvinnan jag någonsin har mött, och ni har i alldeles för hög grad bäddat för henne. Jag skulle vilja se den man som kan tillfredsställa henne! sa han.

Arne träffade en öm punkt hos oss, för vi visste att han hade rätt. Vi hade skämt bort Gro. Men vi förstod aldrig att det skulle få sådana konsekvenser. Allt vi önskade var ju att hon skulle ha det bra.

Arne lämnade Gro, och hon kom genast till oss för att få tröst och välvilja.

– Det här är ditt eget fel. Du har varit alldeles för krävande, sa jag.

Gro stirrade mållös på mig, sedan blev hon arg. Det här var första gången jag sa så tydligt emot henne.

– Jag trodde verkligen inte att du skulle svika mig på ett sådant sätt, skrek hon. Du vet mycket väl att Arne är snål. Min nästa sambo ska i alla fall ha tillräckligt med pengar!

Det är kanske därför Gro fortfarande är ensam, eftersom ingen är bra nog för henne. Hon har inte hittat supermiljonären som kan erbjuda henne det lyxliv hon drömmer om.

Min man och jag har god ekonomi. Vi har stuga, båt och aktier – och det vet Gro. Hon vet att hon inte kommer att lida någon nöd den dag vi går bort. Därför svider det att få höra sanningen från andra – att Gro bara förknippar oss med pengar och tillgångar.

Och dessa tillgångar ska alltså hjälpa henne att fortsätta leva som en cynisk och ytlig kvinna, endast upptagen av sig själv och sitt.

Trots att vi har gott om pengar äger jag ingen diamantring. Jag är inte alls upptagen av fasad och yttre ting. Jag tror att man mår bäst av att vara en god människa med intresse och omsorg för andra.

Gör aldrig något tillsammans

Jag har föreställt mig att Gro och jag skulle ha en nära mor-dotterrelation, att vi skulle ha fina samtal och dela livets glädjeämnen och sorger med varandra. Men verkligheten är en helt annan.

Gro och jag gör aldrig någonting tillsammans, och det är sällan vi pratar om något ordentligt. Det mesta är på ett ytligt plan, och jag känner att jag saknar förmågan till inlevelse när min dotter berättar om märkeskläder och den starka tillfredsställelsen hon känner när hon går ut ur butiken med fulla shoppingkassar.

Varje gång jag har Maria hos mig pratar jag med henne om andra människor, om att ta hand om varandra, att vi alla är olika och hur viktigt det är att vara god och snäll.

Vår grannes barnbarn, sexåriga Runa, sitter i rullstol, och Maria vägrar att leka med henne. Maria trippar hellre förbi med näsan i vädret. Det är precis som om hon redan nu har fördomar, och det är tydligt att mitt eget barnbarn är mer intresserat av kläder och fina leksaker än av sina medmänniskor. Hon är precis som sin mamma.

Åge och jag är spända på Gros reaktion när hon får födelsedagspresenterna från oss. Vi vill inte längre understödja den livsstil hon har skaffat sig. Vi har också börjat prata om att det kanske finns andra i världen som kan ha större nytta av våra pengar än Gro.

Det finns ju människor som behöver hjälp med det allra mest grundläggande i livet, bara för att överleva. Tanken har väckts hos oss båda, och jag tror att Åge och jag redan är överens, även om vi ännu inte har gjort något åt det.

Gro är vår enda arvinge, och hon ska få sitt. Men en stor del av vårt arv ska gå till Frälsningsarmén. 

Artikeln publicerades först hos Klikk.no, som också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad. Både person- och ortsnamn har ändrats för att säkerställa anonymitet.