Min systers död förändrade allt för vår familj

Jag och mina syskon växte upp i ett villa­område bland välskötta trädgårdar och barnfamiljer. Vår barndom kunde ha varit idyllisk men innanför väggarna var det inte så enkelt.

Pappa var mellanchef och mamma högstadielärare. De jobbade heltid men pappa tjänade bättre och såg sig som försörjaren. Han pratade om mammas jobb som en hobby och ansvaret för hem och barnuppfostran föll på henne.

På foton av mina första år ser jag ut som ett älskat barn. Mina föräldrar håller om mig och jag ser lycklig ut. Sedan föddes Per och några år senare Ilsa. Där­efter fanns det inte mycket uppmärksamhet kvar till mig.

Relationer

Läs även: När min man plötsligt dog visade mina döttrar sin girighet

Syskonen fick all uppmärksamhet

Mamma hade alltid fullt upp och pappa var inte intresserad. Jag var inte pojke, som Per, eller otroligt söt, som Ilsa. Så jag försökte vara till lags och blev duktig på att ta lite plats.

Jag drömde om att flytta från stan och plugga vidare men sköt det på framtiden. Jag tyckte att jag behövdes på hemmaplan. När jag fyllde 30 var jag singel och hade ett jobb som jag inte trivdes med. Det kändes som om livet sprang ifrån mig.

Då blev Ilsa sjuk. Fram till veckan innan hon fick sin diagnos levde hon nästan som vanligt men sedan gick det fort. Hon fick akut behandling med cellgifter men inget som läkarna gjorde fungerade. Hon dog fyra månader senare.

Vår familj gick sönder.

Vi var i chock och sorgen var överväldigande. Hur kunde detta ha skett?

Jag älskade min syster men samtidigt hade det funnits ett avstånd mellan oss. Det var framför allt pappas fel. Hans favoriserande av henne. Hon blev bortskämd. Jag blev ignorerad.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Min syster har lånat massor av pengar av våra föräldrar

Pappa tålde knappt att se mig

Efter Ilsas död fokuserade jag mer på min familjs sorg än på min egen. Framför allt försökte jag göra allt lättare för pappa.

Men i hans ögon var jag en blek kopia av Ilsa. Det var som min närvaro stack honom i ögonen. Han tålde knappt att se mig.

Det är klart att det gjorde ont men det var faktiskt nyttigt. Det gjorde allt tydligt. Framför allt begravningen blev en riktig väckar­klocka.

Jag ville sitta bredvid mamma eller pappa i kyrkan men en kort, kall blick från honom fick mig att skygga undan och snabbt vika in på bänken bakom dem. Så de satt på främsta raden tillsammans med Per, hans fru och två barn samt några av mammas kusiner. På bänken bakom dem satt jag. Ingen protesterade.

Vid minnesstunden efteråt orkade jag inte riskera ytterligare ett avvisande varför jag slog mig ner vid några kusiners bord. De flesta tyckte förmodligen att detta var märkligt men ingen vid bordet för de närmast sörjande protesterade. Inte ens mamma.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Samtalet med mamma blev sista droppen

Jag sörjde barndomen jag aldrig fick

Jag kände mig trasig efter begravningen. När jag promenerade hem från församlingsgården var jag djupt skakad. Jag orkade inte dölja verkligheten för mig själv längre. Jag kände mig fruktansvärt ensam.

Mamma ringde dagen därpå.

– Vad skönt att vi har klarat av begravningen nu i alla fall, sa hon.

Det kändes som ett försök att släta över det som hänt men hon kommenterade inget av det. Vi skulle bara fortsätt, som om inget hade hänt.

Men jag ville inte göra det längre. Det började gå upp för mig hur orättvist behandlad jag hade blivit och hur illa jag hade farit av det.

Jag hade mycket att sörja och under månaderna som följde överväldigades jag av saknaden efter Ilsa. Den vänskap och den barndom vi kunde ha haft – och den kärlek jag borde ha fått.

Jag kommer nog aldrig att bryta kontakten med min familj men den ser väldigt annorlunda ut idag. Jag deltar inte alls lika mycket och jag prioriterar mitt eget välmående. Allt i mitt liv fungerar så mycket bättre på det sättet.

Helene