Min son Erik fyllde trettio i våras och ändå kan jag fortfarande höra på hans röst när något inte står rätt till. Det kunde jag den där hösten också innan han själv erkände att allt höll på att falla sönder.
Han och Lina hade varit tillsammans i nästan sju år. Hon blev som en dotter för mig. Jag tyckte om henne på riktigt, inte bara för Eriks skull.
När de började försöka få barn var de lyckliga och förväntansfulla. Först tänkte ingen att det skulle bli svårt. Sedan blev månaderna till år. Utredningar, blodprov och läkarbesök tog över deras liv. De var alltid öppna mot mig och jag fick veta hur läget var och jag led med dem.
Efter första IVF-försöket kom besvikelsen. Efter det andra kom tröttheten. Efter det tredje kom tystnaden. De pratade allt mindre om framtiden. När de kom på middag satt de ofta med sina telefoner i stället för att skratta som de brukade. Erik försökte vara stark men jag såg hur han blev mer och mer sluten. Lina kämpade på men hennes leende nådde inte längre ögonen.
En kväll sa han:
– Jag vet inte hur länge jag orkar se henne gå sönder.
Det var första gången jag förstod att det inte bara handlade om att inte få barn. De höll på att förlora varandra.
Efter den fjärde behandlingen sa läkarna att chanserna fortfarande fanns men att de inte kunde lova någonting. Erik ville sluta. Han sa att de behövde börja leva igen. Lina ville fortsätta. Ingen av dem hade egentligen fel.
Läs även: Min son blir utnyttjad av sin flickvän
Några månader senare berättade de att de skulle separera.
Trots separationen fortsatte Lina och jag att ha kontakt. Inte ofta men ibland skickade hon ett meddelande och frågade hur jag hade det. Jag berättade aldrig det för Erik. Det kändes inte som någon hemlighet då. Hon hade varit en del av familjen länge.
En regnig tisdag ringde hon och frågade om vi kunde ses och det tyckte jag var en bra idé. Vi träffades på ett kafé. Jag märkte direkt att något var annorlunda. Hon såg både lycklig och rädd ut på samma gång. När kaffet kom tog hon ett djupt andetag och berättade hon att hon var gravid. Jag stirrade på henne och trodde hon träffat en ny pojkvän vilket hon så klart var tillåten att göra. Hon förklarade att hon inte kunde släppa tanken på att bli mamma och hade läst om fertilitetskliniker i Danmark. Och eftersom hon inte hade någon pojkvän reste hon dit ensam och fick en insemination.
Bara ett beslut som hon visste att Erik aldrig skulle acceptera.
– Jag gjorde slut innan jag berättade. Jag ville inte lura honom att tro att barnet var hans, sa hon med låg röst.
Jag satt länge utan att säga någonting och sedan frågade jag varför hon berättade det här för mig. Och då svarade hon att det är för att jag betyder så mycket för henne och hon ville berätta det för någon. Det var jobbigt att hålla tyst om detta.
På vägen hem gick jag långsamt fast det regnade. Jag tänkte på Erik. Han satt fortfarande ensam varje fredag kväll. Han hade inte tagit av sig ringen som han och Lina köpt när de förlovade sig trots att de aldrig hann gifta sig. Hur skulle han reagera om han fick veta? Och vad skulle hända om han fick veta flera år senare?
Läs även: Vi hade redan separerat när mitt ex föreslog att vi skulle ha ett barn till
Jag berättade för min man samma kväll. Han lyssnade tyst och sa att det är deras historia. Jag önskar att det vore så enkelt.
Veckorna gick. Erik kom hem på söndagsmiddagarna som vanligt. Han pratade om jobbet, om fotboll och om att han funderade på att sälja bilen. Men ibland stannade han upp mitt i en mening. Jag förstod att han saknade Lina.
En dag frågade han om jag haft någon kontakt med Lina. Jag ville vara sanningsenlig och sa att jag hade haft det. Han såg förvånad ut och frågade direkt om hon har skaffat ny pojkvän. Och eftersom hon inte gjort det sa jag som det var. Men på något vis kändes det som om han såg att jag visste något som jag inte ville berätta.
När han gått satt jag ensam kvar vid köksbordet. För första gången kände jag att tystnad också kunde vara en lögn. Nästa morgon ringde jag Lina. Jag sa att jag inte kan hålla hennes hemlighet hemlig för en dag kommer han ändå få reda på det. Jag frågade henne vad jag ska svara nästa gång han frågar. Hon började gråta och sa att hon var rädd för att berätta men att hon samtidigt ville berätta. Även om hon förstod att han har rätt att få höra sanningen.
Två veckor senare ringde Erik och berättade att Lina ringt honom och bett honom komma över. Han berättade att han nu visste för hon hade berättat. Jag frågade om han var arg och det var han. Han var arg att hon tog beslutet utan honom. Han sa också att han inte visste om han kan förlåta henne.
Erik fortsatte att leva ensam. Han kände att han inte vågade lita på någon mer tjej även om jag sa att han måste gå vidare i livet. Jag fortsatte ha kontakt med Lina. Hon kändes ändå som en del av mitt liv och vi har stått varandra nära länge.
Läs även: Vi har varit tillsammans i ett år, men jag älskar honom inte
Lina fick sin lilla dotter. En förtjusande tjej som heter Felicia. Erik gick omkring och var bitter. Lina gick omkring och var lycklig över att äntligen ha blivit mamma. Lina ville gärna att Felicia skulle säga mormor till mig och när hon frågade mig detta blev jag väldigt berörd och visste inte hur jag skulle svara. Självklart ville jag bli kallad mormor men samtidigt funderade jag på vad Erik skulle säga. Efter mycket velande fram och tillbaka sa jag ja och nu kallas jag för mormor. Erik blev rasande när han fick reda på detta men jag stod på mig och sa att det var mitt val.
Efter några månader märkte jag att Erik blivit mer öppen. En kväll berättade han för mig att han varit hos en psykolog och fått prata av sig om sin sorg över det här med Lina. Psykologen hade rått honom att ta kontakt med Lina och träffa henne och Felicia för det skulle vara ett bra sätt att gå vidare. Han tog mod till sig och ringde upp Lina och hon blev mycket glad. Redan några dagar senare träffades de och Erik föll direkt för Felicias charm. Felicia ville gärna sitta hos honom och att han skulle läsa för henne. Det blev många träffar därefter och det tog inte lång tid förrän han och Lina var ett par igen.
Nu lever de tillsammans i ett litet radhus. De tre är en lycklig familj och Erik kallar Felicia för sin dotter och hon i sin tur säger pappa till honom. Nu skiner de som solen alla tre. Det blev bra ändå till slut.
Birgitta
