Karl Gerhard – kupletternas konung var både radikal och modig

Revydirektören, estradören, kuplettmakaren och samhällsgisslaren Karl Gerhard är en märkligt motsägelsefull man ur det förflutna.

Å ena sidan är han hopplöst förlegad. Hans många långa kupletter, späckade med samtidsnamn och lärda referenser, till struttiga Jules Sylvain-melodier, är obegripliga för de flesta 2026. Hans uppenbarelse – frack, chapeau claque och överdriven diktion – tillhör det förgångna.

Gjorde revyscenen till en sorts ledarsida

Å andra sidan framstår han som märkligt modern i hela sin attityd. Hans sätt att bygga sitt varumärke, göra sin revyscen till en sorts ledarsida och att på varje nyhet alltid försöka hitta sin alldeles egna vinkel – take på nusvenska – känns helt i linje med dagens medielogik.

På 1930- och 1940-talen blev han en tydlig motröst i en tid präglad av eftergiftspolitik inför Nazityskland.

1949 blev han – vid 58 års ålder – ensam adoptivfar åt ett mörkhyat flickebarn.

Det skrevs aldrig rakt ut i tidningarna, men i praktiken kom lilla Fatima till vad vi idag kallar en stjärnfamilj med två pappor.

Även dessa detaljer gör Gerhard relevant idag, trots att hela hans väsen hade sina rötter i en förmodern tid.

Karl Emil Georg Johnson föds 1891 och växer upp på det uppåtsträvande Östermalm. Föräldrarna är invandrade från Småland, fadern är en kulturellt oförstående schaktmästare som gjort sig rik när Stockholms holmar och malmar förbundits med broar, boulevarder och skrytbyggen.

Karl Gerhards teaterdrömmar

Unge Kalle är för all del inte ointresserad av pengar – hans handlag med debet och kredit ska göra honom till en förmögen man – men framför allt väcks tidigt hans teaterdrömmar. De få positiva barndomsminnen han senare nedtecknar handlar alla om maskerader, karnevaler och amatörteater. På Östermalm ligger en handfull teaterbyggnader. Från sitt högt hatade Östra Real kan han se skådespelarna och drömma om att bli en av dem.

Under ungdomsåren far han Sverige runt och spelar Ibsen med resande teatersällskap, men gör inget avtryck hos publiken.

Hans första hustru Mary Johnson blir landets största stumfilmsaktris. Inte utan avund och vemod konstaterar Karl Johnson att han är bättre på att förhandla åt sin hustru än sig själv.

Till revyn kommer han nästan motvilligt. Hans kvicka penna, hans ironi och självironi, hans imitationslusta, hans förmåga att göra vardag till fest – allt pekar på att det är inom den lättare underhållningen han hör hemma.

Succé redan med första revyn

Hans första Stockholmsrevy Chaffeur – Folkteatern! blir en succé 1919 och sedan lämnar han aldrig revygenren.

Han är dock kritisk till hur revyn ser ut vid tiden: publikfriande, konservativ, gemytlig, uddlös.

Tidigt bestämmer han sig för att hans revykonst ska vara litterär, satirisk och europeisk. 1921 gör han vad ingen annan vågat göra: iförd Gustaf V-mask utmanar han självaste majestätet med Kungakupletten:

”Jag här i Nizza flanerar mellan börden och packet
Kronan har jag låst ner i min koffert, spiran här är min racket
Monarken och kronan i Sverige kan man ej vara utan
men det senare kanske beror på den förhöjda valutan.”

Det är ingen särskilt subversiv text – även hovets utsända sägs skratta gott från parketten – men tilltaget är djärvt. Karl-Gerhard – som han börjat kalla sig – får rykte om sig på hela Östermalm att vara fräck och frispråkig. Det Stockholm som rör sig rör sig mot Folkteatern på Östermalmstorg för att se vilka tilltag den gode Karl-Gerhard ska våga sig på härnäst.

Smickrande att nämnas i en Karl Gerhard-kuplett

Under 1920-talet ser han till att hålla sig hyfsat väl med sin burgna stampublik. Även om han inte drar sig för att vara pikant och rentav ekivok så håller han sig oftast på rätt sida smakgränsen. Det betraktas allmänt som smickrande att nämnas i en Karl Gerhard-kuplett.

En ofta citerad bild står poeten och satirikern Erik Lindorm för, när han beskriver hur borgerskapet i revysalongen först får några blåtiror från scenen och sedan går backstage för att få blåtirorna signerade.

Det är på 1930-talet och med Adolf Hitlers intåg på scenen som Gerhard på allvar börjar utmana sin publik.

Den förfinade bildningssnobben och frankofilen Gerhard är instinktivt anti-preussisk. Han föraktar den tyska kulturen, med sina bruna möbler och uniformer och kadaverdisciplin, och högaktar den franska espriten och elegansen.

Herr Hitler ser han, liksom sitt moraliska föredöme Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som ”en förolämpning”.

I takt med Hitlers avsikter blir Gerhards satir allt tydligare. Redan 1934 låter han sin primadonna Zarah Leander – ironiskt nog senare en av Nazitysklands mesta propagandasymboler – sjunga den ödesmättade Jag står i skuggan av en stövel:

Klaga månde Israel
Mörk är himlens stjärnepäll
Ingen vänlig stjärna visar
vägen till Jerusalem

1940, efter krigsutbrottet, gör han sin mest bevingade kuplett Den ökända hästen från Troja. Framför en dalahäst med ett femte ben – syftande på femtekolonnen, hemmanazisterna – och en flickbalett vars oskyldiga gitarrer vänds till k-pistar, sjunger Gerhard om det annalkande hotet.

Det är en snårig text, med halsbrytande kopplingar mellan Nazitysklands kollaboratörer, antik mytologi och hästvitsar, men meningen står uppenbar: ”Det är den ökända hästen från Troja/ som hela tiden kallats för MIN KAMP”.

Blev ombedd att inte reta upp Nazityskland

Både statsminister Per Albin och utrikesminister Christian Günther försöker övertala Gerhard att sluta sjunga kupletten. De – tyskarna – behöver inte retas upp. Sverige ska till varje pris hållas utanför kriget. Till slut hittar polisen en ordningsparagraf från 1868 som gör att de kan belägga kupletten med framförandeförbud i Stockholm. Gerhard, som har näsa för PR, gör sig till både martyr och sanningssägare.

1942 tvingas han av publikbortfallet att lämna Folkteatern, efter drygt tjugo år som direktör. Publiken är skraja för att gå dit, ynglingar i koppel står utanför dörren och kallar dem ”judelakejer”, revyerna får rykte om sig att vara tråkiga och tjatiga. Karl Gerhard blir obekväm på riktigt. 

Det tar ett tag för honom att åter bygga upp en publik i fyrtiotalets slut. Han gör det med en viss motvilja. Han är besviken på dem som inte lyssnat på honom. Sin jubileumsrevy 1945 kallar han trotsigt för 25 år mot svenska folket.

Minst en revy om året

Livet ut skriver han och medverkar i minst en revy om året, dessutom allsköns andra mediala sammanhang. Hans kupletter fortsätter att vara elaka och pikanta, men han klagar själv över att han efter nazismens fall inte längre har någon stor fiende att heroiskt fajtas mot och att hans sälta ibland urvattnas.

Två av hans sena kupletter har talande titlar: Mops i mattes knä och En pigg och glad och självbelåten gubbe med medalj.

Under 1920-talet är han gift tre gånger och får två biologiska barn. Mycket tyder på att äktenskapen främst är av vänskaplig art.

Hans tjugo- och trettiotals­kupletter myllrar av homoerotiska antydningar, inte minst den välbekanta Jazzgossen (1922): ”Han på höga klackar trippar/ som jazzexpert/ och i små synkoper vippar/ hans lilla stjärt”.

Karl Gerhard och Göthe Ericsson blir ett par

1946 träffar han unge Göthe Ericsson och de blir – det vet alla omkring dem – ett par. Göthe flyttar hem till Gerhards praktvilla Kråkslottet i Saltsjöbaden.

I tidningarna kallas han sekreterare, chaufför och allt-i-allo, i bekantskapskretsen råder inga tvivel om hur herrarnas relation ser ut. Av den efterlämnade korrespondensen kan även en modern och självutnämnt fördomsfri man bli lite röd om kinderna.

För allmänheten är Karl Gerhard dock en ensamstående äldre gentleman som förbarmar sig över den stackars svarta flickan Fatima Svendsen, dotter till en danska och en västindisk man (även om den romantiskt lagde Gerhard insisterar på att hon är från Abessinien/Etiopien). Att en årsrik man får ensamadoptera vore antagligen omöjligt idag. På fyrtiotalet gick det bra tack vare Gerhard förbindelser med diverse ministrar.

Lilla Fatimas ankomst till Gerhards liv visar upp en tidigare okänd sida: sentimentaliteten. Han skriver ett ogenerat gråtmilt stycke om henne, 13 år, och framför den gärna offentligt. Fatima närvarar snällt vid den sortens framträdanden. Vi som ser de bevarade filmerna idag tycker oss märka att hon är lika generad som vi.

Fatima Gerhard träffade Gösta Ekman

Cirklar sluts och säckar knyts ihop. Tidigt sextiotal träffar Fatima Gerhard en yngling som heter Gösta Ekman. Så hette också hans farfar (1890–1938), som ingått i Gerhards innersta krets på 1920-talet. 1960 medverkar en ung Hans Alfredson i Karl Gerhards jubelrevy. 1962 ska han, tillsammans med Tage Danielsson, stiga fram som revyns nya stjärnor.

Från 1963 kommer Gösta Ekman d.y. allt som oftast att ingå i deras ensemble. Och 1966 heter primadonnan i deras revy Lådan Fatima Ekman.

Arbetsnarkomanen Karl Gerhard dör mitt under en spelperiod 1964. En kärlkramp som länge plågat honom tar honom till slut. Han omskrivs som en av seklets stora kulturpersonligheter, unik i sin ställning, lika mycket gycklare som litteratör, artist som författare. I fyrtiofem års tid har han oavbrutet kommenterat det samhälle han sett omkring sig och ogärna varit snäll.

Få personer har så mycket att säga oss om sin tid som Karl Gerhard. Och kanske har han faktiskt också något att säga oss om vår egen tid.