Astrid Lindgren – sagotanten som välte regeringen

För snart femtio år sedan, den 8 oktober 1976, tvingades den social­demokratiska regeringen att avgå sedan man förlorat valet. En bidragande orsak till att regeringen föll efter närmare 44 år vid makten berodde på den världsberömda barnboksförfattaren Astrid Lindgrens starka kritik mot dess skattesystem.

Men hur var det möjligt att en sagotant kunde få en sådan maktställning?

Betalade 102 procent i skatt

Allt hade sin början när Astrid Lindgren till sin fasa upptäckte att hon betalade 102 procent i skatt. Då fick Astrid Lindgren svårt att tygla sitt småländska temperament. Hur var detta möjligt, undrade den vanligtvis lugna Astrid.

Skulle hon verkligen betala två procent för att få utöva sitt yrke? Visserligen räknade hon med att tjäna ungefär två miljoner kronor detta år, men med en marginalskatt – bestående av inkomstskatt, sociala avgifter och förmögenhetsskatt – blev det inget kvar.

Så var hennes lott som egenföretagare.

Denna orättvisa kunde inte Astrid Lindgren finna sig i trots att hon sedan ungdomen varit socialdemokrat.

Tyvärr visade det sig att denna höga beskattning faktiskt var möjlig. Efter partiöverläggningar på Haga slott hade nämligen företrädarna för Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet slutligen, våren 1975, kommit överens om att bland annat arbetsgivaravgifterna skulle höjas.

Pomperipossa i Monismanien beskrev Astrids skattesituation

Astrid Lindgren bestämde sig nu för att skriva en allegorisk saga som fick den lustiga titeln Pomperipossa i Monismanien, som i lätt förklädnad beskrev hennes egen skattesituation.

Inspirationen kom från Falstaff Fakirs saga om den långnästa häxan Pomperipossa.

Astrids Pomperipossa var nämligen barnboksförfattare likt Astrid Lindgren själv, men hon bodde inte i Sverige utan i det påhittade landet Monismanien. Alltmer som tiden gick köpte fler och fler Pomperipossas böcker och vips var hon till sin egen förvåning både egenföretagare och höginkomsttagare. På dessa pengar betalade hon naturligtvis skatt, vilket hon med glädje också gjorde.

Måttet blev dock rågat när Pomperipossa till sin fasa upptäckte att hon betalade 102 procent i skatt. Fanns det så många procent, undrade hon? “Jo då, fick hon höra, i Monismanien finns det hur många procent som helst”. Några avdrag hade Pomperipossa inte heller för hon hade fått lära sig av sina föräldrar att det var av ondo. Men hon hade hört att det fanns en del företagare som kunde göra stora avdrag genom ”att köpa sig något gammalt hus med mycket skulder på”.

Vad skulle Pomperipossa nu ta sig till?

Hon funderade och funderade och kom fram till att hon måste tigga ihop en kofot för att kunna stjäla tillbaka åtminstone 5 000 kronor från de hemska politikerna, som stulit hennes pengar. Med kofoten i högsta hugg tänkte hon sedan:

”Darra, vise män … och skärp bevakningen omkring era kassakistor. Kan ni stjäla ohämmat så kan jag!”

Vad hände sedan med Pomperipossa, kanske ni undrar. Jo, hon fick söka socialbidrag för att kunna överleva resten av livet.

Och därmed var författarlivet slut.

Skickade texten till Bo Strömstedt på Expressen

I rask takt skrev hon ner sagan i ett stenogramblock för att därefter renskriva på skrivmaskin, hennes vanliga arbetsmetod.

När hon kände sig nöjd kontaktade hon Bo Strömstedt på Expressen. Strömstedt var inte bara kulturchef (och blivande chefredaktör) på Sveriges största tidning, med en upplaga på en halv miljon exemplar, utan var också gift med hennes väninna Margareta Strömstedt, som senare skulle skriva den första biografin över Astrid Lindgren.

Expressens ledning förstod snart att det här kunde bli något stort och publicerade påpassligt sagan exakt samma dag som den ekonomiska debatten skulle äga rum i riksdagen, nämligen den 10 mars 1976.

Nyheten om Astrid Lindgren saga slog ner som en bomb och spreds som en löpeld. Alla ville förstås ha tag på ett lösnummer av Expressen, som i löpsedlar över hela Sverige basunerade ut: “ASTRID LINDGREN: Måste jag söka SOCIALHJÄLP? Hon skattar mer än hon tjänar!”

Att den satiriska sagan om häxan Pomperipossa egentligen handlade om Astrid Lindgren själv, och det höga skattetryck som utvecklats under den socialdemokratiska regeringens långa maktinnehav, liksom att hon mellan raderna hade kritiserat finansminister Gunnar Strängs (1906–1992) omtalade husaffärer i Gamla stan i Stockholm, förstod förstås alla som läste.

Kritik mot de som utnyttjade skattesystemet

I sagans form hade som sagt Astrid Lindgren skrivit att det fanns de som utnyttjade skattesystemet genom att göra stora avdrag i deklarationen, vilket Sträng gjorde, och därmed fick en mycket låg skatt.

Om dessa ”vise män” i Monismanien skrev Astrid Lindgren bland annat:

”Vad är det som farit i dom, tänkte Pomperipossa i sin mörka vrå. Är detta verkligen de vise män jag beundrade och värderade så högt? Vad är det de strävar efter att åstadkomma – ett samhälle så vrångt och omöjligt som möjligt? O, du min ungdoms rena blossande socialdemokrati, vad har de gjort med dej, tänkte hon, hur länge ska ditt rena namn missbrukas för att skydda ett maktfullkomligt byråkratiskt orättfärdig förmyndarsamhälle? Hon hade trott att i ett demokratiskt land skulle allas rätt värnas. Människor skulle inte straffas och förföljas bara för att de på hederligt sätt – med eller mot sin vilja – råkade tjäna pengar.”

Onsdagen den 10 mars 1976 skulle bli en tuff dag för den socialdemokratiska regeringen. Den påbörjades först med ett sedvanligt regeringssammanträde i Kanslihuset med statsminister Olof Palme i spetsen.

Diskussion mellan Olof Palme och finansminister Gunnar Sträng

Nyheten om Astrid Lindgrens debattinlägg kom dock att dominera sammanträdet. Snart utbröt en diskussion mellan Palme och finansministern Gunnar Sträng.

Enligt historikern och författaren Henrik Berggren ska Sträng bland annat ha yttrat:

“Om man tjänar så mycket som Astrid gör, så ska man betala mycket i skatt”.

Olof Palme menade dock att man rimligtvis inte kan skatta för mer än man tjänar. Och Olof Palme lär ha riktat följande ord till Gunnar Sträng:

“Begriper du inte att detta inte går ihop?”

Sträng fick dock med sig sina statsrådskolleger och därmed var mötet slut. Palme fick finna sig i att bli överkörd.

Till saken hör att finansdepartementet redan i förväg visste om vad som skulle hända. Astrid Lindgren hade nämligen skrivit ett brev till finansministern redan den 27 februari där hon beskrev sin skattesituation. Dagen före regeringssammanträdet, den 9 mars, hade Sträng också skrivit ett brev till Astrid där han gratulerade henne till en “hygglig inkomst” och lovade att så småningom rätta till den beklagliga situationen genom någon ändring av något slag. Därefter försökte han lugna Astrid med följande ord:

“Ett vänskapligt och broderligt råd kära Astrid. Lugna Dig ett tag och invänta resultatet av min tankemöda. Tänk på hur galet det i regel gick för Emil i Lönnebergas fader som hade svårt att lägga band på sitt svåra humör. Bry Dig inte om att kasta Dig in i den politiska knivkastningen det är ett hundgöra som Du hittills förskonats ifrån. Du skall få höra av mig.”

Då debattinlägget publicerades innan brevet hamnade i Astrids brevlåda fick brevet inte det resultat som finansministern önskade.

Finansdebatt samma dag som sagan publicerades

Dagens finansdebatt väntade i riksdagshuset efter regeringssammanträdet. Givetvis visste alla vad som hade hänt. När moderatledaren klev upp i talarstolen var förstås ämnet givet. Gösta Bohman gick i frontalangrepp mot den sittande regeringens skattepolitik och avslutade det hela med att läsa upp Astrid Lindgrens saga om Pomperipossa i Monismanien.

Ungefär samtidigt sågs också Gunnar Sträng sitta i riksdagsbänken och läsa debattinlägget i Expressen, som även den berömda bilden här ovan vittnar om.

När talmannen sedan gav Gunnar Sträng ordet för att svara så valde finansministern att ta strid och förlöjliga sig över Astrid Lindgrens “osakkunskap”, (se talet nedan).

Astrid Lindgren gav snart finansminister Sträng svar på tal med de klassiska orden:

“Berätta sagor har Gunnar Sträng alltid varit duktig på, men räkna har han inte lärt sig. Vi borde byta jobb han och jag.”

Gunnar Strängs attack mot Astrid Lindgren fick motsatt effekt

Gunnar Strängs attack mot Astrid Lindgren fick därmed en motsatt effekt än vad han hade tänkt. Nu framstod finansministern som någon som bara ville framhäva sin egen förträfflighet inför andra och kritisera Astrid Lindgren på ett överlägset och taktlöst sätt.

Den folkkära finansministerns förtjänster sjönk nu som en sten. Astrid Lindgrens framgång var därmed total.

Detta ägde alltså rum i mars 1976. Eftersom det skulle bli riksdagsval samma höst förstod den socialdemokratiska regeringen att man måste göra något åt saken. Det gick ju inte att gå emot Astrid Lindgren som var så populär. Dessutom utbröt en folkstorm mot regeringens skattepolitik vilket märktes i vikande opinionssiffror.

Nu blev det Gunnar Strängs tur att se sig överkörd då Olof Palme i en tv-intervju menade att Astrid Lindgren hade rätt i sina beräkningar. Statsministern utlovade också att en skatteändring skulle ske inom kort.

Astrid Lindgren var nu inte dummare än att hon förstod varför regeringen hade ändrat sig. Det var ju så genomskinligt att deras önskan var “att få sitta kvar vid maktens köttgrytor”, menade hon.

Under de närmaste månaderna fram till valet skrev Astrid Lindgren den ena artikeln efter den andra i Expressen och tonen blev alltmer skarp. Hon menade bland annat att regeringen borde avgå för att ha övergett sin egen ideologi, blivit odemokratisk och maktfullkomlig och föreslog till och med att Socialdemokraterna skulle byta namn till “Socialbyråkratiska partiet”.

Ord och inga visor.

Nu var Astrid Lindgren inte längre en snäll barnboksförfattare utan hade förvandlats till en politisk agitator.

Andra orsaker till att Socialdemokraterna förlorade

Att Astrid Lindgren bidrog till att Socialdemokraterna förlorade valet efter närmare 44 år vid makten kan verka tydligt. Men det fanns förstås också andra orsaker till fallet. Några av dessa torde ha varit kärnkraftsfrågan och löntagarfonderna som delade partiet i olika riktningar.

Betungande för partiet var också att man i internationella medier, särskilt i Time Magazine, beskrev Sverige med termer som “Sweden’s surrealistic”.

Där uppmärksammade man inte bara Astrid Lindgrens skattekritik utan att även en annan världsberömd svensk blivit styvmoderlig behandlad av svenska myndigheter. Regissören Ingmar Bergman, liksom Astrid Lindgren socialdemokrat, hade nämligen lämnat sitt fosterland och utvandrat till München sedan han blivit bortförd av polisen mitt under en Dramaten-repetition då åtal om skattebrott förelåg.

Som ett resultat av valnederlaget fick Olof Palme lämna över statsministerposten till centerledaren Thorbjörn Fälldin, vilken bildade en borgerlig trepartiregering.

För Gunnar Strängs del måste detta nederlag ha känts extra tungt då han fick lämna posten som finansminister efter rekordlånga 21 år. Dessutom hade han då tjänat som statsråd sedan 1945, alltså i 31 år, då statsminister Per Albin Hansson hade utnämnt honom.

Detta till trots fortsatte Gunnar Sträng att arbeta som riksdagsledamot och avgick först vid 79 års ålder.

Astrid Lindgren fortsatte engagera sig

I och med denna framgång i skattepolitiken vaknade Astrid Lindgrens engagemang som stridbar samhällsdebattör och opinionsbildare, vilket gav henne, säkert oavsiktligt, en slags maktställning av symbolisk art. Förutom att fortsätta att skriva barnböcker, engagerade hon sig i en rad viktiga ämnen som låg hennes hjärta nära.

I debatten om barnuppfostran underströk hon att barn behöver kärlek, respekt och förståelse liksom att våld inte får förekomma i någon form, varken fysiskt eller psykiskt. Därefter följde hennes engagemang om avveckling av kärnkraften. Astrid Lindgrens sista kamp, som kom att pågå i många år, handlade om djurens försämrade situation.

Men det är en annan historia.