Kalle Lind: Nikke Ström dog mitt i steget

Nikke Ström är död och jag är sorgsen. Man borde inte bli förvånad. Herren ger och Herren tar och den som någonsin kom i kontakt med Nikke Ström noterade att han inte levde efter Socialstyrelsens rekommendationer. Just därför kom också döds­budet som en chock. Vi är många som är både yngre och hälsosammare som tänkt samma sak: det är klart att Nikke skulle överleva oss alla.

Basist som lirat med många musiker

Kanske är inte namnet Nikke Ström allom välbekant, men har man levt i Sverige de senaste femtio-sextio åren och spisat en och annan platta eller någon gång slagit på radion så kan man ha hört hans basspel. Han var med i Nynningen och Nationalteatern och Tottas Bluesband. Han lirade med Mats Ronander och Peps Persson och Stefan Sundström och därutöver en dryg miljon konstellationer inom experimentjazz-standardblues-världs­musikspoprockproggvisfältet.

Jag kände inte Nikke Ström, däremot har jag en känsla av att han tyckte att han kände mig. Våra interaktioner skedde alltid på hans initiativ. Det var han som fick syn på mig i vimlet efter en Stefan Sundström-spelning och beordrade mig backstage. Han presenterade mig för varenda råddare och humpare och han kunde namnet på exakt alla som någon gång hållit i ett instrument offentligt under det senaste halvseklet. Mitt intryck var att han ville att alla skulle vara med. Att ju fler vi är tillsammans, ju rockigare det blir.

Jag stötte på honom en tidig morgon utanför Göteborg Central för några år sedan. Han var pigg och nykter, rökte hemrullade cigaretter, pratade på om exakt allt och hade sin basgitarr på ryggen. Han skulle på Norrlandsturné med något av sina band och berättade i förbifarten att han hade tvåhundra speldagar per år. När vi skiljts åt var jag tvungen att googla. Han var vid tillfället sjuttiotvå år.

Nikke Ströms livslust inspirerade

Man skaffar sig sina förebilder. Kanske var inte Nikke ett ideal när det kom till att ta hand om sig själv, men hans livslust inspirerade. Han vägrade att slå sig ner i gungstolen. Folk som rör sig i Göteborgs musikvärld kan vittna om att Nikke Ström ofta synts i publiken när någon ny ung akt lirat. Däremellan var han ute och limmade upp affischer för någon av sina grupperingar. Eller skötte några bokningar.

Ändå hade han tid för livet. Han bodde i en jätte­lya i Linnéstaden med biljardbord och en soffa där Keith Richards slaggat över. Ofta lade han upp pokerhänder han var särskilt nöjd med på Instagram.

Han blev på dagen sjuttiofem år gammal och dog mitt i steget, mitt i basslingan, mitt i en anekdot om Haga­husetockupationen 1972 eller om Tältprojektet 1977 eller om Tottas USA-turné 1988 eller om något som hänt tre dagar tidigare. Han var överallt närvarande och får jag två sekunder av den vitalitet han utstrålade så är jag mer än nöjd.