Johan Croneman: Mest av allt måste man ändå få skratta

När jag var riktigt ung drömde jag om att bli författare. Det blev inte så. Jag blev hygglig på att skriva – men att bli författare är något annat.

Bara ett fåtal förunnat. Jag vet nog ingen som exakt vet vad som krävs.

Att dessutom blir en bra författare, till det krävs det givetvis extrem begåvning.

Det tar ett tag innan man förstår vem man är, och var man har sina begränsningar. Men sedan fattar man det väldigt snabbt. Varpå man också skall försöka förlika sig med dessa. Begränsningarna alltså.

En dag vaknar man upp och fyller 71. Vad var det som hände? Hur förlikar man sig med det?

Ibland går det bra, ibland går det väldigt dåligt. Jag försöker att inte dricka. Det har ju annars varit min snuttefilt hela livet. Jag försöker att ta en dag i taget. Världens mest beprövade metod för att hålla kvar förståndet.

Och så försöker jag, desperat, snegla över horisonten. Perspektiven, alltid dessa perspektiv. Hur har andra det? Hur ser det ut i ett fucking iskallt strömlöst Ukraina i natt? Hur såg de stackars jävlarna utanför Maria Pol ut imorse?

Jag försöker i ena sekunden förstå något om Aristoteles och filosofernas syn på tiden – i nästa sekund kommer Ingemar, från ”Mitt liv som hund” till mig.

Ingemars mamma är svårt sjuk och döende, och för att klara sin unga brutala verklighet flyr han, som många av er minns, in i funderingar om rymdhunden Lajka som offrades för vetenskapens skull, övergiven i rymden. ”Det är viktigt att ha sånt att jämföra med”, säger Ingemar. ”Man måste hela tiden jämföra”.

”Det finns inga människor jag beundrar mer än de riktigt roliga jävlarna”

Jag gör ingenting särskilt på min 71-årsdag.

Jag dricker mitt kaffe där jag dricker kaffe varje dag, jag hämtar några skjortor på kemtvätten, Folke och jag ses en timme och vi hinner som alltid få tiden att räcka till för att få det viktigaste sagt. En ynnest.

Hämtar posten, bäddar sängen, fryser, tar på mig en tjocktröja och tänker på mitt fotbollslag och vår nya tillvaro i Superettan.

Det kunde varit värre. Vi kunde ju ha varit ­Örebro SK. Eller Helsingborgs IF.

Mest av allt måste man ändå få skratta.

Det är mitt botemedel mot allt: Humor. Roliga människor.

Fick jag leva om mitt liv skulle jag utan tvekan välja bort ett stort författarskap mot att få bli en legendarisk komiker, det finns inga människor jag beundrar mer än de riktigt roliga jävlarna.

De som föds med ”funny bones”.

Jag planterar en blomma hemma också på min födelsedag, en stickling från en av morsans pelargoner – under tiden som jag lyssnar på Hasse & Tages lunchrevy ”Under dubbelgöken”.

Den kombon hade mamma gillat.