Alexandra Pascalidou: Vi måste tala om kärlek igen

Kanske var det våren som kom med sitt plötsliga ljus och bländade ögon som sett för mycket mörker. I mitten av mars strömmade solen in i mitt hem och jag såg: fönstren behövde putsas. Så jag klättrade upp på karmarna med skrapa och duk och gjorde som min pappa, fönsterputsaren, lärt mig.

Där, balanserande mellan glas och ljus, slog det mig hur förbaskat trött jag är på det mentala och emotionella mörker som lagt sig över vår värld. 

För en notorisk nyhetsknarkare som jag som konstant konsumerar medier, blev det till slut nedbrytande. Bomber som ödelägger allt människor mödosamt byggt upp. Barn som letar efter sina mödrar i rasmassor. Krigsherrar förklädda till fredsapostlar. Propagandamaskiner som får oss att tveka, tvivla och tystna i stället för att kräva fred och frihet.

Så jag bestämde mig för att strutsa. För psykets skull. För själsfriden. Samtidigt gnagde frågan: vad är jag för usling som inte ens orkar ta in barn som trasas sönder? 

Samvetet väser i mitt öra och kallar mig arrogant, ignorant och hjärtlös när jag flyr till pastellfärgad kostymromantik i Bridgerton. Där skildras också alla de hinder som skiljer människor åt. Men de finner och vinner varandra ändå till slut. De väljer kärleken.

Romantik är en växande trend

Romantik är, föga förvånande, en växande global trend, i litteratur och populärkultur. Kanske för att vår tid väcker ett allt starkare behov av verklighetsflykt. Och det slår mig att makthavare, globalt och lokalt, aldrig talar om just kärlekens helande kraft för både samhällskroppen och folkhälsan. Ingen vågar formulera en vision för en värld där kärlek får råda. Inte den köttsliga, utan den själsliga, platoniska, politiska som omfamnar alla.

När man är kär ser man det bästa även i den värsta. Ja, det är en förblindande, selektiv syn men kanske är det just den vi behöver mer av i en värld som i stället för kärlek stimulerar våra hatreflexer. Och som ett brev på posten: när SVT ska spara läggs Hotel Romantik ner. På radion hör jag att kvinnor i Japan som har tröttnat på problematiska män gifter sig med egendesignade AI-partners i symboliska ceremonier. Hasho som förgäves sökt en livskamrat, sa ja när hennes AI-pojkvän friade. 

De digisexuella relationerna växer när mellanmänsklig kontakt minskar. Vi fjärmar oss i våra filterbubblor och odlar ”affärer” med påhittade partners. Företag kapitaliserar på kärlekstörsten med bröllop för vitklädda brudar som gifter sig med imaginära män. Där blir så klart inga barn gjorda. För att bromsa den demografiska dödsstöten har Kina förbjudit AI-äktenskap.

Vi måste börja tala om kärlek igen. Inte som en privat angelägenhet, utan som en samhälls­kraft. Makthavare borde våga propagera och praktisera kärlek.

Själv har jag just firat både svensk och grekisk påsk. Två traditioner, samma budskap: Älska varandra!