Hälsa

Ann fick ny chans – med Ulrikas njure: ”Jag fick tillbaka min gamla fina Ann”

De kallar varandra för njursystrar. När Ann var i akut behov av en ny njure behövde hennes väninna Ulrika ingen lång betänketid. ”Jag hade ju två njurar och genom att ge bort den ena fick jag tillbaka min gamla fina Ann”, säger hon.

Två leende kvinnor i färgglada jackor står tillsammans vid ett rött räcke utomhus.
Bästa väninnor, partikamrater och biodlare. När Ann Bertilsson blev allt sjukare av sin njursjukdom tvekade inte oppostionsrådet Ulrika Tollgren länge innan hon ställde upp som donator.
Annons

De två väninnorna vid köksbordet i Arkelstorp i nordöstra Skåne har mycket gemensamt. Inte nog med att de har känt varandra i över 30 år. De är båda biodlare och de är båda socialdemokratiska politiker.

Dessutom är det sedan en tid Ulrika Tollgrens ena njure som renar blodet i Ann Bertilssons kropp.

– Det är helt fantastiskt. Innan jag fick Ulrikas njure var min njurkapacitet nere på tio procent. Jag mådde mycket dåligt och blev fort trött. I dag är jag nästan helt återställd och har börjat leda dansträningar igen, säger Ann Bertilsson, 63.

Ann Bertilsson

Leende kvinna i glasögon och orange jacka framför röd trävägg.

Ålder: 63 år.
Familj: Tre vuxna söner och en dotter mellan 22 och 38 år.
Bor: Hus utanför Arkelstorp.
Gör: Arbetar heltid som sjuksköterska.

Väninnan Ulrika Tolllgren, 56, håller med.

– Det syntes på dig direkt efter transplantationen att du mådde bättre. Du var åter den Ann jag lärde att känna en gång i tiden.

Ulrika Tollgren

Leende kvinna med glasögon framför en röd trävägg.

Ålder: 56 år.
Familj: Maken Patrick. Fyra vuxna barn mellan 25 och 35 år.
Bor: Villa i Arkelstorp.
Gör: Oppositionsråd för socialdemokraterna ­i Kristianstad.

Ann hade cystnjurar – en smygande sjukdom

Det var först i vuxen ålder som Ann fick veta att hon bar på den medfödda sjukdomens polycystisk njursjukdom, ­eller cystnjurar som den ­också kallas.

Det är en ärftlig sjukdom som innebär att mängder av vätskefyllda blåsor bildas i njurarna. Cystorna försämrar långsamt njurarnas funktion. En drabbad njure kan till slut väga upp till fem kilo.

– Det är en smygande sjukdom som gör att det kan gå lång tid innan problemen blir så akuta att de upptäcks. Jag var i 30-årsåldern innan jag fick diagnosen och anledningen till att jag undersöktes var att man upptäckt cystor på mina söners njurar, berättar Ann.

Glömde bort hur det kändes att vara pigg

Sjukdomen medför flera olika åkommor. Bland annat högt blodtryck, klåda och ­illamående – och framför allt trötthet. Ann fick också gikt på grund av njursjukdomen.

– Jag var så trött åren före transplantationen att jag knappt kom ihåg hur det kändes att vara pigg. Jag var så van vid att släpa mig upp för trappor och inte orka saker som är naturliga för de flesta andra.

Två leende kvinnor sitter vid ett köksbord med gröna kaffekoppar framför en bokhylla.
”Före operationen skojade jag om att Ann kanske skulle bli lika morgonpigg som jag när hon fått min njure och att hon liksom jag skulle bli intresserad av fågelskådning”, säger Ulrika.

Sjukdomen har en hög ­ärftlighet. Barn till en sjuk förälder har 50 procents risk att drabbas av sjukdomen. Anns egen familj utgör inget ­undantag.

– Min mamma blev transplanterad när hon var i 60-årsåldern och det var troligen den sjukdomen som min morfar dog av på 50-talet. Båda mina bröder har cystnjurar, liksom mina tre söner.

Det har även visat sig att hon har andra släktingar som har njursjukdomen.

– Drygt hälften av dem som har cystnjurar har utvecklat njursvikt vid 75 års ålder och blir beroende av dialys eller måste gå igenom en njurtransplantation.

Fick njursvikt och förberedde sig på transplantation

För Ann kom problemen med njursvikt tidigare. När hon var på en undersökning 2021 sa läkaren till henne att det var dags för henne att börja förbereda sig mentalt på att hon skulle behöva gå igenom en transplantation.

– Sedan frågade han ”har du ingen sambo som kan ställa upp”. Det blev sagt på ett så tråkigt sätt att jag blev arg och ledsen.

Två kvinnor utomhus vid en bikupa, en lyfter på locket medan den andra pekar.
Väninnorna delar intresset för biodling.

Senare den dagen stod Ann och väninnan Ulrika och slungade honung. Ann, som var och är ensamboende, var fortfarande upprörd över läkarens uttalande och berättade det för Ulrika och hennes man.

Samma kväll plingade det till på Anns telefon när hon fick ett sms.

– Det var Ulrika som meddelade att hon och hennes man kunde ställa upp som mina sambos. Om det gick erbjöd sig någon av dem att ge mig en av sina njurar. Jag har gråtit mycket över att det finns någon som ens tänker en så fin tanke.

Ulrika ställde upp som donator

För Ulrika var det självklart att ställa upp som ­donator för sin väninna. De två kvinnorna lärde känna varandra genom kommunalpolitiken i Kristianstad i början på 90-talet där de båda var aktiva fritidspolitiker för Socialdemokraterna.

Genom åren har de umgåtts mycket i politiska sammanhang, men även utvecklat en nära privat vänskap efterhand som de upptäckte att de har likartade fritidsintressen. I slutet av 90-talet flyttade Ulrika och hennes man till Arkelstorp och där har hon och Ann genom åren utvecklat intresset för biodling.

Sedan Ulrika väl anmält sig som donator började en omfattande process med en lång rad läkarundersökningar och provtagningar för att utreda om hon var lämplig.

Ann blev allt sämre

Ann blev under väntetiden allt sämre, men samtidigt visste hon att hennes väntan med största sannolikhet skulle få ett lyckligt slut och att hon slapp att sättas upp på transplantationslistan och börja med dialys.

– Det är mycket bättre att få en njure av en levande donator än av en död. Det är bättre odds för att transplantationen ska bli lyckad, säger Ulrika.

Två kvinnor står tätt intill varandra inomhus och ler värmande mot varandra.
De kallar varandra njursystrar. Det är nämligen Ulrikas ena njure som renar blodet i väninnan Anns kropp.

– Det sista halvåret före transplantationen var jag sjukskriven 25–50 procent, men jag försökte jobba heltid så länge jag kunde, säger Ann som arbetar som sjuksköterska.

Godkänd som donator

Ulrika var inte orolig för själva ingreppet och hon oroade sig inte för att hon inte skulle kunna leva med enbart en njure. Däremot var hon tvungen att sjukskriva sig från uppdraget som oppositionsråd i Kristianstad under fem veckor.

– Men det gjorde jag gärna för Anns skull, säger hon.

Efter en över två år lång process blev Ulrika till slut godkänd som donator och transplantationen kunde genomföras på njurmottagningen i Malmö.

– Före operationen skojade jag om att Ann kanske skulle bli lika morgonpigg som jag när hon fått min njure och att hon liksom jag skulle bli intresserad av fågelskådning, säger Ulrika som är en hängiven ornitolog och medlem i den exklusiva 300-klubben (antal sedda arter i Sverige).

– Det har inte skett. Jag är lika morgontrött som tidigare, men jag anstränger mig i alla fall med att försöka lära mig fågelarterna jag har här i trädgården, säger Ann med ett leende. 

Recept från Hemtrevligt

Inredning

Relationsexperten svarar

Husmorsknep

Hälsa

Läsarresor

Hemma hos