De två väninnorna vid köksbordet i Arkelstorp i nordöstra Skåne har mycket gemensamt. Inte nog med att de har känt varandra i över 30 år. De är båda biodlare och de är båda socialdemokratiska politiker.
Dessutom är det sedan en tid Ulrika Tollgrens ena njure som renar blodet i Ann Bertilssons kropp.
– Det är helt fantastiskt. Innan jag fick Ulrikas njure var min njurkapacitet nere på tio procent. Jag mådde mycket dåligt och blev fort trött. I dag är jag nästan helt återställd och har börjat leda dansträningar igen, säger Ann Bertilsson, 63.
Ann Bertilsson
Ålder: 63 år.
Familj: Tre vuxna söner och en dotter mellan 22 och 38 år.
Bor: Hus utanför Arkelstorp.
Gör: Arbetar heltid som sjuksköterska.
Väninnan Ulrika Tolllgren, 56, håller med.
– Det syntes på dig direkt efter transplantationen att du mådde bättre. Du var åter den Ann jag lärde att känna en gång i tiden.
Ulrika Tollgren
Ålder: 56 år.
Familj: Maken Patrick. Fyra vuxna barn mellan 25 och 35 år.
Bor: Villa i Arkelstorp.
Gör: Oppositionsråd för socialdemokraterna i Kristianstad.
Ann hade cystnjurar – en smygande sjukdom
Det var först i vuxen ålder som Ann fick veta att hon bar på den medfödda sjukdomens polycystisk njursjukdom, eller cystnjurar som den också kallas.
Det är en ärftlig sjukdom som innebär att mängder av vätskefyllda blåsor bildas i njurarna. Cystorna försämrar långsamt njurarnas funktion. En drabbad njure kan till slut väga upp till fem kilo.
– Det är en smygande sjukdom som gör att det kan gå lång tid innan problemen blir så akuta att de upptäcks. Jag var i 30-årsåldern innan jag fick diagnosen och anledningen till att jag undersöktes var att man upptäckt cystor på mina söners njurar, berättar Ann.
Läs även: Therese har fått en ny njure av både sin pappa och bror: “Det fanns ingen tvekan”
Glömde bort hur det kändes att vara pigg
Sjukdomen medför flera olika åkommor. Bland annat högt blodtryck, klåda och illamående – och framför allt trötthet. Ann fick också gikt på grund av njursjukdomen.
– Jag var så trött åren före transplantationen att jag knappt kom ihåg hur det kändes att vara pigg. Jag var så van vid att släpa mig upp för trappor och inte orka saker som är naturliga för de flesta andra.
Sjukdomen har en hög ärftlighet. Barn till en sjuk förälder har 50 procents risk att drabbas av sjukdomen. Anns egen familj utgör inget undantag.
– Min mamma blev transplanterad när hon var i 60-årsåldern och det var troligen den sjukdomen som min morfar dog av på 50-talet. Båda mina bröder har cystnjurar, liksom mina tre söner.
Läs även: Claes-Göran har levt med ALS i 55 år: ”Jag har alltid varit positiv och sett framåt”
Det har även visat sig att hon har andra släktingar som har njursjukdomen.
– Drygt hälften av dem som har cystnjurar har utvecklat njursvikt vid 75 års ålder och blir beroende av dialys eller måste gå igenom en njurtransplantation.
Fick njursvikt och förberedde sig på transplantation
För Ann kom problemen med njursvikt tidigare. När hon var på en undersökning 2021 sa läkaren till henne att det var dags för henne att börja förbereda sig mentalt på att hon skulle behöva gå igenom en transplantation.
– Sedan frågade han ”har du ingen sambo som kan ställa upp”. Det blev sagt på ett så tråkigt sätt att jag blev arg och ledsen.
Senare den dagen stod Ann och väninnan Ulrika och slungade honung. Ann, som var och är ensamboende, var fortfarande upprörd över läkarens uttalande och berättade det för Ulrika och hennes man.
Samma kväll plingade det till på Anns telefon när hon fick ett sms.
– Det var Ulrika som meddelade att hon och hennes man kunde ställa upp som mina sambos. Om det gick erbjöd sig någon av dem att ge mig en av sina njurar. Jag har gråtit mycket över att det finns någon som ens tänker en så fin tanke.
Ulrika ställde upp som donator
För Ulrika var det självklart att ställa upp som donator för sin väninna. De två kvinnorna lärde känna varandra genom kommunalpolitiken i Kristianstad i början på 90-talet där de båda var aktiva fritidspolitiker för Socialdemokraterna.
Genom åren har de umgåtts mycket i politiska sammanhang, men även utvecklat en nära privat vänskap efterhand som de upptäckte att de har likartade fritidsintressen. I slutet av 90-talet flyttade Ulrika och hennes man till Arkelstorp och där har hon och Ann genom åren utvecklat intresset för biodling.
Läs även: Ewa och Gertie har varit vänner i över 70 år och ses flera gånger i veckan: ”Vi är egentligen väldigt olika”
Sedan Ulrika väl anmält sig som donator började en omfattande process med en lång rad läkarundersökningar och provtagningar för att utreda om hon var lämplig.
Ann blev allt sämre
Ann blev under väntetiden allt sämre, men samtidigt visste hon att hennes väntan med största sannolikhet skulle få ett lyckligt slut och att hon slapp att sättas upp på transplantationslistan och börja med dialys.
– Det är mycket bättre att få en njure av en levande donator än av en död. Det är bättre odds för att transplantationen ska bli lyckad, säger Ulrika.
– Det sista halvåret före transplantationen var jag sjukskriven 25–50 procent, men jag försökte jobba heltid så länge jag kunde, säger Ann som arbetar som sjuksköterska.
Godkänd som donator
Ulrika var inte orolig för själva ingreppet och hon oroade sig inte för att hon inte skulle kunna leva med enbart en njure. Däremot var hon tvungen att sjukskriva sig från uppdraget som oppositionsråd i Kristianstad under fem veckor.
– Men det gjorde jag gärna för Anns skull, säger hon.
Läs även: Astrid och Stina blev vänner i kolonin: ”Jag blir alltid så upprymd efter att ha umgåtts”
Efter en över två år lång process blev Ulrika till slut godkänd som donator och transplantationen kunde genomföras på njurmottagningen i Malmö.
– Före operationen skojade jag om att Ann kanske skulle bli lika morgonpigg som jag när hon fått min njure och att hon liksom jag skulle bli intresserad av fågelskådning, säger Ulrika som är en hängiven ornitolog och medlem i den exklusiva 300-klubben (antal sedda arter i Sverige).
– Det har inte skett. Jag är lika morgontrött som tidigare, men jag anstränger mig i alla fall med att försöka lära mig fågelarterna jag har här i trädgården, säger Ann med ett leende.
