Johan Croneman: Jag lever i den minsta av världar, den bästa också

Efter min sista (!) tågluff i september förra året utbrast jag: ”Jag skall aldrig mer resa bort”.

Jag älskar den lilla världen. Den får i andras ögon vara hur inskränkt som helst – men den är min.

I Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” håller Gustaf Adolf Ekdahl i slutscenen tal till hela sin älskade familj. Han pratar visserligen om en liten sluten borgerlig värld, men jag har alltid älskat det där talet. I smyg har jag också gjort det till mitt.

Gustaf Adolf Ekdahls tal i Fanny och Alexander

”Nu är vi återigen tillsammans, nu har vår lilla värld slutit sig omkring oss i trygghet, vishet och ordning efter en tid av skräck och förvirring. Dödens skuggor har förflyktigats, vintern är jagad på flykt och glädjen har återvänt till våra hjärtan”.

Ingmar Bergman skrev efter premiären att ”Fanny och Alexander” var en summering av hela hans liv som filmskapare. Utan tvekan är det så. Jag har visserligen aldrig tillhört gruppen av fanatiska Bergman-tillbedjare, men ”Fanny och Alexander” kan jag tvivelsutan se hur många gånger som helst.

Och som sagt: Hur eventuellt ironiskt eller dubbeltydigt Gustaf Adolf Ekdahls slutanförande nu än är – ju äldre jag blir desto mer har det blivit en integrerad del av mig själv.

Jag promenerar långt och länge, så gott som varje dag, men förutom dessa våghalsiga utflykter är min värld medvetet mycket begränsad. Och liten.

Jag dricker kaffe på samma ställe varje dag, vid samma tid. Där träffar jag mina vänner, dricker och äter samma sak. Vi pratar politik, historia, fotboll, tv-serier. Vi pratar strunt.

Jag har handlat mat i samma affärer i tjugofem år, hejar på kassörskor, pratar med spärrvakterna i tunnelbanan, med frisören i huset, snackar ditt-och-datt med Folkoperans personal (vi bor i samma hus).

Jag har regelbundet hämtat mat på krogarna i närheten, jag har femtio matställen inom en tidsradie på fem till tio minuter. Jag är stammis på Söderdoktorn, Stockholms bästa vårdcentral, fem minuter hemifrån. Jag morsar varje dag på de olyckliga utslagna missbrukarna på Bysis – och några av snutarna på polisstationen ett stenkast bort. Jag känner till varenda hundägare i området, varenda barista, kaffetant, affärsidkare i hela området.

”Den lilla världen är allt jag vill ha”

Jag lever i den minsta av världar, den bästa också. Någon gång tar jag tunnelbanan till en annan stadsdel – det är som att åka utomlands. Jag vill genast hem igen.

Längtar jag efter världen tar jag fram jordgloben, med historiepoddar färdas jag fram och tillbaka mellan århundradena. Efter ett frenetiskt döstädande har jag runt omkring mig i lägenheten bara behållt det jag tycker om och bryr mig om.

Den lilla världen är allt jag vill ha. Snart är det nog bara den lilla världen som vill ha mig. Bra så.