Vi hittar en gammal dokumentär på SVT Play som heter ”Tuppjuck”. Den är från 2002, men bortsett från att man ser diverse fasta telefoner i bild så hade den kunnat vara gjord igår.
Allt började med att filmaren Jesper Larand var hemma hos en man som hade hål i garderobsdörren. Mannen förklarade hur han vid ett tillfälle blivit så oresonligt ilsken att han dängt knytnäven i dörren. Larand satte strax därpå in en tidningsannons: ”Har du fått tuppjuck nyligen? Ring, jag gör en film”.
Personer berättar om när de fått tuppjuck
Uppenbarligen ringde folk, för det blev en timslång film där människor berättar om incidenter som lett till skador i väggar och Perstorpsplattor och flätade stolar.
En man berättar om hur han slagit sönder två icke-fungerande telefonsvarare innan han insåg att batterierna var urladdade. En ung man förklarar hur han ”kängade in” näven i ett köksskåp när det inte fanns någon kaviar till hans nykokta ägg. En tjej beskriver hur hon slagit sönder en handmodellerad askkopp som hon köpt i Australien och minns i efterhand inte riktigt varför hon blev så arg på sin kille: ”Han hade köpt fel mat eller nånting”.
Läs även: Kalle Lind: Jag blev misstänksam när jag möttes av ett stort leende
Jag relaterar. Inte för att jag brukar gå till våldshandlingar, det är jag på tok för hämmad för, men jag känner igen mig i hur vardagens små förtretligheter växer till oöverstigliga problem.
”Mord- och tortyrplaner puttrar upp i mitt huvud”
Jag brottas dagligen med digitala stekhällar som stänger av sig om man råkar ställa stekpannan fel eller mikrougnar som meddelar att de är klara inte med ett pip utan tjugofem. Mord- och tortyrplaner puttrar upp i mitt huvud och jag fantiserar om vad jag skulle säga till de där EPA-ingenjörerna som installerat de där gälla digitala pipen i sina undermåliga produkter. Det är inga ord jag vill citera i Icakuriren.
Det är naturligtvis sinnessjukt, åtminstone om jag skulle låta tankarna gå i över i handlingar och det har jag dessbättre inga planer på. Tankarna är små ventiler, liksom de där knytnävsslagen som Tuppjuck visar upp.
Det fina i filmen är att höra folk berätta om sina utbrott långt senare, när ilskan har lagt sig och de själva ler lite förläget när de visar de taffligt igenspacklade hålen i sina hem.
Läs även: Kalle Lind: Min barndom var full av barn som skydde sina styvföräldrar
En trösterik insikt
Tjejen som slagit sönder sin askkopp när hon var arg på sin sambo har graverat en text där keramiken spruckit: ”Will you love me anyway?” Killen som inte hittat någon kaviar medger att ”det känns lite ruttet att man kan bli så upprörd över att det inte finns någon kaviar” – men han lägger till att det inte bara är det akuta problemet som man blir upprörd över: ”Det är ju hela situationen i övrigt, i ett samhälle som inte är byggt för människor.”
Tuppjuck är inte den bästa dokumentärfilm jag har sett, men den ger mig en trösterik insikt: jag är inte den enda knäppskallen i den här världen.
