Kalle Lind: Jag blev misstänksam när jag möttes av ett stort leende

Då och då går jag och klipper mig. Jag inser att det ­låter märkligt för den som har sett hur jag ser ut under kepsen. Men hår måste ansas, även om det bara växer fläckvis över svålen.

Min barberare heter Wael och har rötterna i Libanon. När jag för någon månad sedan klampade in i hans salong mötte han mig med ett stort, brett och ­alldeles okonstlat leende.

Jag blev förstås misstänksam. Vad i Jösse namn hade han att vara glad för? Vi var omgivna av Malmövinter, som inte är någon vinter, bara en gråkall oändlighet. Sommaren kändes så overklig att man inte ens vågade drömma om den, det var tisdag, himlen var grå som mina tinningar, framtiden svart som mina ögonpåsar. 

Råkade man slå en flukt på nyheterna så fanns det föga att skratta åt, i synnerhet inte om de rapporterade något från Libanon. Wael jobbar sextio timmar i veckan för att hålla sin salong i gång och till råga på allt hade han nu en butter, bitter och bister kund som jag att förhålla sig till.

”Jag är glad för att jag tänker på min son”

Så vad hade karln rimligen att stå och flina upp sig åt? Var han kanske från vettet? Hade han fått i sig några otillåtna preparat? Hade han trillat i syrabadet och fått leendet fastbränt i ansiktet, som Joker i Batman? Jag var tvungen att få veta.

Försiktigt frågade jag honom varför han höll på att le och ha sig. Varför kunde han inte sura och muttra som en normal människa?

Icakuriren Krönikor

Läs även: Kalle Lind: I mitt nästa liv ska jag bli Siw Malmkvist

”Jag är glad för att jag tänker på min son.”

”Jaså? Har han gjort nåt särskilt? Har han vunnit nåt sportevenemang? Ska han få Nobelpriset?”

”Han är fem år gammal.”

”Blir du så glad bara för att du tänker på din femåring?”

”I natt var det minusgrader ute och jag gick in på hans rum för att titta till honom när han sov. Han hade sparkat av sig täcket. Ändå frös han inte. För vi har värme i lägenheten.”

Men jag gjorde inte det. Jag slog mig ner i stolen och mötte hans fortfarande lika glada ansikte i spegeln. Jag tänkte på allt som irriterat mig bara under de fyra minuter det tagit mig att cykla till Wael från kontoret. 

Jag var på vippen att rada upp alla sorge- och ilskeämnen som finns här i världen och förklara för honom att värme i lägenheten och ett barns trygghet aldrig kan väga upp allt jag har att gnälla över. Bara några timmar tidigare hade jag fått ett nedslående besked från min revisor att tidningsprenumerationer inte är avdragsgilla så att jag själv måste betala mina barns Fantomen. Bara som ett exempel.

Sedan slog det mig att det faktiskt var Wael som var vinnaren.

Och det gjorde mig, irriterande nog, på riktigt bra humör.