Messiah Hallberg levde under döshot: ”Rädslan sitter fortfarande i”

När Messiah Hallbergs kontrakt med SVT tidigare i år löpte ut stod han vid ett vägskäl: ­Antingen skulle han ingå ett nytt avtal med public service-jätten och fortsätta göra ”Svenska nyheter” och andra program som han brinner för, eller så skulle han gå över till någon av de kommersiella kanalerna som skram­lade med plånböckerna och frestade med långt mer lukrativa anbud än vad SVT kunde erbjuda. Under besluts­våndan kom ett avgörande råd från Messiahs kombinerade agenter och terapeuter Louise och Nils, även kända som hans barn.

Stannade som programledare för ”Svenska nyheter”

– De sa: ”Programmet du gör nu är relevant. Till och med våra vänner bryr sig om det. Om du lämnar det för en massa pengar kommer du att ångra dig.” Jag är ganska övertygad om att de hade rätt. Jag hade chansen att tjäna mer pengar än vad jag gjort i hela mitt liv, men i slutändan valde jag att gå på magkänslan och stanna kvar på SVT.

”Svenska nyheter” är programmet som Messiah aspirerade på att få leda flera år innan han till slut fick frågan om att ta över stafettpinnen. Men att göra satir av allvarliga omvärldshändelser är ibland förenat med dilemman, vilket han blev varse i samband med skolskjutningen på Campus Risbergska i Örebro förra året.

Historiska Brott & Mysterier Historiska Brott & mysterier

Läs även: Frida Sundkvist om skolskjutningen i Örebro: ”Det var något som inte stämde med polisens bild”

– Dådet skedde på tisdagen, och vi skulle sända ”Svenska nyheter” på fredagen. Eftersom hela programmet handlar om inhemska nyheter hade det blivit väldigt konstigt att inte nämna händelsen. Å andra sidan skulle man ju aldrig få för sig att göra humor av offrens öde. Jag fick försöka komma runt det genom att skriva en manustext om mediebevakningen och politikernas roll i det hela. Men det var en svår utmaning, bekänner han.

Ett visst mått av skådespeleri ingår förvisso i Messiahs yrkesutövning, ­men att bli renodlad skådespelare som ­sina föräldrar, Nils Hallberg och ­Marie-Louise Werklund-Hallberg, var aldrig riktigt på tapeten.

– Under barndomen var jag enormt blyg. Samtidigt närde jag en dröm om att stå i rampljuset. Som 19-åring försökte jag sälja in en talkshow-variant med mig själv som programledare till tv-folk. Redan då trodde jag att jag skulle kunna göra det bra, men eftersom jag var helt okänd var det naturligtvis ingen som svarade på mina mejl.

Messiah Hallberg följde komikerdrömmen

På föräldrarnas inrådan utbildade sig Messiah till journalist. Ett påhugg som inslagsproducent på ”Efterlyst” avlöstes av en anställning på Aftonbladet. Det var när Messiah lasades ut därifrån och hamnade i yrkesmässigt limbo som han bestämde sig för att satsa fullt ut på komikerdrömmen. Att få andra att upptäcka hans briljans var dock motigare än han hade förväntat sig.

– Allt jag nu gör yrkesmässigt hade jag likaväl kunnat göra för tio år sedan. Det provocerar mig att läsa kommentarer om att jag är försörjd av skatte­betalarna. Jag har ändå ägnat nästan 15 år åt att göra ståuppkomik i smutsiga källare och få betalt i öl och jord­nötter. Under resans gång har jag tagit det ena jobbet mer förnedrande än det andra. Många kvällar har jag suttit i bilen hem och känt att det varit en milsvid diskrepans mellan verkligheten och det jag drömde om.

Karriären tog ett stort kliv framåt när Messiah 2018 fick börja göra morgonradio med Adam Alsing. ­Samarbetet blev avgörande för honom.

– Jag tror att jag var en helt annan person innan jag började jobba med Adam. På den tiden var jag mer elitistisk i mitt yrke och hade uppfattningen att det folkliga inte var för mig. Adam öppnade mina ögon för att det ena inte nödvändigtvis behövde utesluta det andra. Han lyckades få folk från alla samhällsskikt att lyssna på honom. Alltifrån kulturmänniskor till lastbils­chaffisar älskade Adam. ”Svenska nyheter” hade aldrig varit vad det är i dag om jag inte hade jobbat med honom.

Gick i terapi efter Adam Alsings död

När Adam Alsing i april 2020 oväntat rycktes bort i sviterna av covid-19 avstannade tillvaron för Messiah.

– Det var så absurt att gå in i studion och se Adams hörlurar hänga på hans plats. Oavsett vad som har hänt mig i livet har jag alltid haft humorn i behåll, förutom vid några få tillfällen då den förmågan har försvunnit. Det var några veckor efter Adams död som jag kände att nej, jag kommer nog inte att kunna skämta igen. Men sedan kom humorn tillbaka som från ingenstans.

I efterdyningarna av Adams död uppsökte Messiah en sorgeterapeut. Sessionerna var dock inte till någon större hjälp, fastslår han krasst. ­Faktum är att detsamma gäller för merparten av alla terapitimmar som han i över två decenniers tid har spenderat en halv förmögenhet på. Det är först efter fyllda 40 som han har hittat rätt i terapeutdjungeln.

Vad har du kvar att jobba på?

– Att inte låta min självkänsla vara fäst vid prestation. I det här yrket är det en dum sak att göra eftersom allt man har är sin prestation som varierar från kväll till kväll. Man kan vara bäst i världen på tisdagen och värdelös på onsdagen. Det är ohälsosamt. Jag tänker att personer med hög själv­känsla inte behöver fylla på den med främlingars uppskattning.

Dödsångesten försvann efter pappans död

Redan som fattig 21-årig student valde Messiah att börja gå i terapi.

– Jag bar på en väldig dödsångest. Det där tog över mitt liv rätt mycket. Jag hade svårt att känna glädje och hamnade ständigt i tankar om alltings förgänglighet. Det var jobbigt att vara 21 år och gå runt och känna att allt var meningslöst. Terapeuten jag kom till benade snabbt ut att det inte var min egen död jag var rädd för utan för att min pappa skulle dö. Och mycket riktigt försvann min dödsångest när pappa dog.

Då Nils Hallberg i oktober 2010 gick ur tiden var Messiah 26 år. En relativt ung ålder att mista en förälder i kan tyckas, men då måste man ta med i beräkningen att Nils snuddade vid 90-årsstrecket när han somnade in. 

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Rachel Molin förlorade sin mamma – men de har fortfarande en stark relation: ”Jag tror inte riktigt på döden”

I sitt sommarprogram berättade Messiah om chocken som drabbade honom när han som åttaåring fick syn på sin pappas personnummer på en läkar­kallelse och insåg att Nils bara befann sig några få år under den dåvarande medellivslängden för svenska män. Från den dagen blev nedräkningen inför det förestående avskedet en realitet för honom. På senare år har han förstått att han genom att berätta om vemodet i att växa upp med en pappa som tillhörde samma generation som de flesta jämnårigas mor- och farföräldrar har gjort en välgärning för andra.

– Det är väldigt många med äldre fäder som har hört av sig. Speciellt unga tjejer som befinner sig i samma situation som jag en gång var i. Det är lätt att inbilla sig att man är så viktig när man syns i glättiga tv-program, och det är man ju verkligen inte, men när jag emellanåt får något sådant där mejl som stannar kvar hos mig känns det fint att kunna vara till hjälp för andra.

Även om Messiah är tacksam över att han fick behålla sin pappa ända upp i vuxen ålder konstaterar han att det kanske hade varit bättre för faderns konstnärliga eftermäle om han hade dött tidigare, innan hans 105 filmroller och 72 teatergestaltningar hade hunnit falla i glömska hos många.

– Nu var pappa inte fullt lika bortglömd bland människor som jag trodde, har det visat sig efter sommarprogrammet. Det som upprörde mig var att ingen i branschen som han gav sitt liv åt hörde av sig eller skickade några blommor till begravningen. Jag tycker det är ett dåligt sätt att behandla äldre skådespelare på. Det hade varit på sin plats med någon liten gest.

Blev pappa som 24-åring

En tungt vägande orsak till att Messiah valde att själv bilda familj redan vid 24 års ålder var att pappa Nils skulle hinna träffa hans förstfödda. Med facit i hand kan han konstatera att han gradvis har blivit en bättre och bättre förälder.

– Jag försöker att vara en snäll, generös och närvarande pappa, trots att jag också är oerhört självupptagen.

Vad har du försökt göra annorlunda än din egen pappa?

– Min pappa hade oerhört nära till ilska. Han gick omkring och skällde, muttrade och skrek. Det kunde pågå en hel dag. Jag har också lite av det där i mig, men jag försöker vara mer transparent med mina brister, åtminstone i den ålder barnen är i nu, och säga förlåt ifall jag har snäst åt dem och förklara att jag har haft en dålig dag på jobbet. 

– Min pappa levde ett långt liv, men han förstod aldrig varför han var som han var utan tyckte att det mesta var andras fel. Där tror jag vi skiljer oss åt. Jag har nog jobbat lite mer med mig själv än vad han gjorde.

Barn och föräldrar

Läs även: Psykologen: "Säg inte den här meningen till ditt barn"

Kan du liksom din pappa känna att du är i krig med världen?

– Ja, ofta. Det hände ännu mer när jag var yngre, men fortfarande kan jag hamna i situationer i ”medie-Stockholm” där jag känner att jag är den enda äkta personen i rummet. Jag är i krig med allt som är oäkta – så som när jag ser människor som rör sig i den här sfären av fel anledningar. Men det finns något positivt med den där ilskan också. När jag leder ”Kristallen” och har alla de här människorna framför mig kan jag känna att jag aldrig är så bra som när jag laddar min verbala kulspruta med äkta känslor.

Medan pappa Nils har varit ett flitigt förekommande samtalsämne i ­Messiahs offentliga liv är mamma Marie-Louise mer sparsamt omnämnd.

Vilken var hennes roll i familjedynamiken?

– I och med att pappa var så dominant blev mamma och jag bifigurer i vår egen familj. Vi var lite som ett lag som kunde försvinna bort tillsammans när pappa var arg. Sedan jag blev vuxen är mamma lika mycket en god kamrat som en förälder. I dag är hon en pigg 82-åring. Vi hörs ofta och reser ihop emellanåt. Mamma ser allt jag gör. Efteråt skriver hon alltid i sina sms: ”Gud vad bra det var!” Hon är en väldigt snäll och okritisk recensent. Hon har ju bara mig.

De två halvbröderna från pappans första äktenskap, båda födda på 1960-talet, hade redan flyttat hemifrån när Messiah föddes. Därför betraktade han sig i stor utsträckning som ett ensambarn när han växte upp.

– Jag lever fortfarande i efterskalvet av att ha varit ett väldigt, väldigt omhuldat och bortskämt barn. Det tog mig många år att förstå att världen inte var jätteintresserad av vad jag tyckte om saker och ting. Det är nog lite av ensambarnets last.

Messiah Hallberg om dödshotet

Efter att i många år ha stretat på i motvind känner Messiah numera att hans uppdrag äntligen korrelerar med hans självbild. Utifrån betraktat har dock hans framgångar kommit med en oförsvarligt hög prislapp i form av dödshot. Ja till och med värre än så.

– Det var fråga om ett planerat ­beställningsmord. Jag och min familj var tvungna att flytta till ett hemligt boende. Det var några konstiga veckor då jag åkte till jobbet och körde på med ”Svenska nyheter” samtidigt som vi hade poliser utplacerade i publiken. Så här efteråt känns det så surrealistiskt, som att det inte har hänt.

Kände du dig rädd?

– Ja, rädslan sitter fortfarande i så här långt efteråt. Om jag ser någon konstig bil stå utanför mitt hus eller någon börjar köra när jag går kan känslan komma över mig igen. Allt det här är så dubbelt för mig. Som satiriker jagar man relevans, även om man givetvis inte vill att det ska yttra sig i dödshot. Samtidigt är ju allt som får konsekvenser i den riktiga världen utanför tv-studion ett bevis för att det man gör kan påverka folk åt olika håll – i det här fallet åt fel håll – och att ord kan vara vapen.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Journalisten Erika Bjerström om hatet som fick henne att hoppa av: ”Jag var rädd att framstå som ett offer”

Bok på gång

Messiah gör sitt bästa för att varken blicka för mycket bakåt eller framåt utan i stället stanna upp och känna tillfredsställelse där han är just för ögonblicket. Men visst finns det alltjämt framtidsdrömmar som han graviterar mot. En av dem är att få göra fler skådespelarjobb, allra helst roller som ligger utanför humorfacket. Och så vill han förr eller senare få ihop den där skönlitterära romanen som borde ha varit färdig för länge sedan.

– Jag har alltid sett mig själv som någon slags författartyp. Jag har en författares angreppssätt på världen. Dagligen går jag runt och iakttar människor, skriver ner tänkvärda citat och tänker: Det här är en bra historia. Det enda som skiljer mig från andra författare är att jag hittills inte har gett ut några böcker.