Det är middagstid i västra Jämtland och fjällvädret visar sig från sin omväxlande sida. Vinden drar över Ottsjön och de mörka molnen rör sig snabbt över fjälltopparna som reser sig runt sjön. Marken är blöt efter en störtskur men för tillfället skiner solen. Amira Wiander tar täten på vandringsleden som utgår från byn Ottsjö, en dryg timmes bilfärd från Östersund. Utmed stigen reser sig höga granar. På marken trängs sensommarens flora, torta med ljusblå blommor och den nordiska stormhattens lila klockor.
Amira är nyss hemkommen från en semesterresa i Norge men nu njuter hon av att vara hemma i Jämtland igen.
– Naturen i Norge är nästan för mycket. Det är fantastiskt fint men jag känner mig mer hemma i det här, säger hon medan vi stretar uppför sluttningen. I täten går tamaskanen Leah som nyfiket nosar på buskar och dricker ur de små fjällbäckarna som letar sig ner från höjderna.
Bytte kontor mot natur
Vi befinner oss bara en dryg mil från byn Undersåker där Amira bor men ändå är vi mitt ute i den jämtländska fjällvärlden. För sju år sedan såg hennes liv väldigt annorlunda ut. Då bodde hon i Stockholm och hade ett kontorsjobb på en stadsdelsförvaltning, men en längtan efter något annat hade börjat gro. Redan som barn tillbringade Amira mycket tid i naturen men i tjugoårsåldern började hon mer aktivt ta sig ut på egen hand.
– Mina föräldrar var ganska friluftsvurmande och jag har rötter i Norrbotten så på helger var vi ofta ute i skogen och på loven reste vi norrut. När jag blev vuxen låg det där i dvala under en period men så började jag åka skidor och ta mig ut på egen hand och märkte att jag mådde så bra av det. Det fick mig att fundera på om det gick att göra på heltid, berättar Amira som efter att ha hittat en folkhögskoleutbildning till fjäll- och vildmarksledare började drömma om ett annat slags liv.
När en relation tog slut samtidigt som hon behövde bestämma sig om hon skulle fortsätta på sitt jobb tog hon tillfället i akt.
Fjällen kallade
– Jag hade ett vikariat som gick mot sitt slut och när min chef frågade om jag var intresserad av en förlängning började jag berätta om den här kursen. Då frågade hon, känner du att fjällen kallar? Och jag svarade att ja, det gör jag, berättar Amira med ett skratt.
– Det är så himla klyschigt men det har verkligen varit så. Som att det är någonting som drar i mig.
Efter en knapp kilometer har vi tagit oss upp ett gäng höjdmeter och viker av från stigen som fortsätter norrut. Snart breder en myr ut sig framför oss med bara enstaka träd som skymmer utsikten. Vinden tar i och man får kämpa lite för att ta sig framåt men vyerna är storslagna. Närmast tornar Ottfjället upp sig med en höjd på nästan 1300 meter. Längre bort syns Vålådalen och flera blå fjälltoppar.
– Det är så här det ska vara på fjället. Otroligt fint men också lite kärvt, konstaterar Amira när vi vandrar fram över den fuktiga myrmarken.
Folkhögskolan i Malung blev första steget
Första steget på hennes nya liv var ett år på folkhögskolan i Malung. Där fick hon testa ett liv nära naturen och att sova ute i alla väder och årstider.
– Jag har aldrig haft så roligt och mått så bra som jag gjorde det året. Att bara få vara ute med andra människor var underbart.
Läs även: Emilie var ensam bland 25 män på fiskeutbildningen – nu vill hon bidra till förändring
Det är så avslappnat att umgås i naturen, oavsett vad man gör.
Efter utbildningen i Malung fortsatte hon norrut. Saltoluokta fjällstation ligger intill nationalparkerna Sarek och Stora Sjöfallet och här, på gränsen till Nordens största vildmark, började Amira arbeta.
– I Saltoluokta hittade jag mitt fjällhem. Jag blev verkligen kär i den platsen. Jag åker tillbaka dit varje år.
Fjällstationen har dock bara öppet delar av året och efter några år kände hon att hon ville hitta en mer permanent plats att landa på.
– Jag sökte en plats där jag kunde vara hela året och då passade Jämtland väldigt bra. Här har jag fjäll och natur nära, och det finns människor som uppskattar samma saker som jag.
Startade eget som fjällguide
Det var när hon flyttade till Jämtland som Amira startade sitt företag och började guida i egen regi. Företagsnamnet blev svaret på chefens fråga; Fjällen Kallar. Den första turen gjorde hon i trakterna kring Saltoluokta.
– Det var en vintertur och jag fick med mig ett gäng kvinnor ut. Det var verkligen ett stort steg för mig men ganska snabbt kände jag ändå att det här går ju.
Sedan den första turen har det blivit många fler, under alla årstider, men roligast tycker hon att det är att guida under vintermånaderna.
– Vintern är ett lite större steg för de flesta och det märks att många tycker att det är skönt att ha med en guide. Jag tror att många är väldigt rädda för att frysa, och så tänker man på vad som kan gå fel. Vilket jag kan förstå. Jag hade också ett ganska stort motstånd mot att tälta på vintern innan jag testade, konstaterar Amira som just därför trivs med att få hjälpa deltagarna att ta steget.
– Det är inte farligt men man behöver vara lite förberedd och ha med sig en varm sovsäck. Sedan måste man inte börja med en flerdagars fjälltur på skidor. Många tänker kanske att om jag inte ger mig ut på ett jätteäventyr är det inte värt det. Men då är risken att det inte blir av överhuvudtaget. All tid i naturen är en stor vinst tycker jag.
– Om man sitter inne kan det vara lite motigt att gå ut i sånt här väder men är man väl ute och är klädd är det ganska trevligt, konstaterar Amira.
Att hon trivs i fjällmiljön är lätt att se och jobbet som guide blev precis vad hon hoppades på när hon tog det första steget mot sitt nya liv.
– Det är så otroligt givande och himla roligt. Att få visa människor deras första norrsken eller vara med under deras premiärtältnatt, det är helt fantastiskt! Många får också uppleva ett lugn som de kanske aldrig gör i vardagen. Det är tyst. Man får verkligen bara vara här och nu. Det är fantastiskt fint att få se deltagarnas inre resor.
Anordnar fjällturer för kvinnor
Många turer hon gör går till platser hon själv vill uppleva, och målet är alltid att väcka deltagarnas nyfikenhet och längtan till att fortsätta utforska både fjällen och hemmaskogen på egen hand.
– Den typen av upplevelser jag skapar hade jag själv velat ha innan jag blev guide, det hade gjort mig trygg i naturen, säger Amira som efter att ha guidat på egen hand under några år nu också börjat arbeta med sin kollega och vän Susanne Vandraren.
Läs även: Sune, 82, är naturguide i Härjedalen: ”När jag bodde i Stockholm längtade jag efter skogen”
Tillsammans har de dragit igång Wild Within, en serie fjällturer och retreater där varje årstid blir ett tillfälle att träffas och ägna några dagar åt att blicka inåt.
– Vår tanke är att man ska kunna följa med under ett helt år och fokusera ännu mer på vad som händer i oss när vi kommer ut. Och hur vi kan använda naturen för att kunna må lite bättre som människor.
Premiären var en vårretreat i Storlien i maj, under hösten en långvandring i Sareks nationalpark – en tiodagars tur utan mobiltäckning.
De flesta turer som Amira anordnar riktar sig enbart till kvinnor. Ett beslut som var ganska självklart från början.
– Det var en kombination av att jag dels upplever att det blir mer bekvämt och mindre pressat för många kvinnor att pröva något nytt då, framför allt inom friluftsliv som annars kan vara väldigt mansdominerat. Men också för att det ofta blir väldigt fint när man umgås bara kvinnor. Det blir ett tolerant och ödmjukt rum där man vågar visa sig sårbar, säger Amira och berättar att det ofta blir utrymme för djupa och personliga samtal under turerna.
Samtidigt önskar hon kunna öppna upp för deltagare från båda könen.
– Jag tror att många män skulle tycka om det jättemycket och funka precis lika bra som en grupp kvinnor. Men det kan också bli en helt annan stämning. Än så länge har vi valt att fortsätta med gruppen kvinnor för det skapar en trygghet för dem som kommer.
Läs även: Därför är naturen så bra mot stress
Tröttnar aldrig
Teet är uppdrucket och det börjar bli dags att röra på sig igen. När vi reser oss har det blivit några revor i molntäcket. Ett par minuter senare skiner solen och vi återvänder till de öppna myrmarkerna. Nu badar de i det mjuka kvällsljuset. På marken lyser mogna hjortron och det går ganska sakta när vi rör oss framåt. När solen börjar dala lämnar vi de öppna vidderna och tar en stig ner genom skogen igen. Den sicksackar längs fjällsidan men då och då öppnar en glipa upp sig i skogen där Ottfjällets siluett dyker upp. Även om Amira nu levt i den här miljön i flera år tröttnar hon inte.
– Att få vara så mycket i naturen som jag är är helt fantastiskt. Jag trivs väldigt bra med det jag gör och har svårt att se var mitt liv skulle ta vägen annars. Fjällen kallar fortfarande.
