Tänk dig en sisådär minus 15 grader, gnistrande snö, rejält knarr under kängan, hög luft, rimfrost i håret och ett sagolikt vackert vitt landskap.
Det är ideala väderförhållande som möter oss denna långhelg i Abisko i mitten av januari.
När vi stiger av tågstationen vid Abisko Östra och anländer till Abisko Mountain Lodge är vi omgivna av fjällvärlden. Det första vi ser är den legendariska Lapporten, som tar andan ur oss. Det är Sveriges mest avbildade motiv med sin karaktäristiska u-formade dal mellan fjällen Nissuntjårro i sydväst och Tjuonatjåkka i nordost.
— Jag hade med mig en längtan att någon gång få se Lapporten på riktigt och det infriades lite överraskande när den poppade upp bakom hotellet. Jag hoppade jämfota av glädje, säger Cathrine Erngård.
Hon är en av deltagarna på denna vandrings- och yogaretreat. Vi är ett gäng på tio kvinnor som anlänt till Abisko antingen med nattåget eller med flyg och hyrbil från Kiruna.
Vintervandring i Sverige
Yogaläraren Ulrica Norberg och vandringsguiden Maria Söderholm arrangerar vandringsresor över hela världen under namnet Hikefulness. Just vandring är enligt dem ett unikt sätt att skapa medveten närvaro i naturen, att det är i bergen som det fysiska, emotionella och spirituella samverkar och sinnena öppnar sig.
Trots att de är så beresta har de båda en alldeles speciell kärlek till Abisko och Lapporten. Och för fyra år sedan kom de på att vandring och yoga är den ultimata kombinationen för de korta vinterdagarna norröver.
— Jag gick runt och skällde på vintern hemma i Stockholm och längtade till sommaren, minns Ulrica Norberg.
Maria Söderholm, som är reseproducent och vandringsledare, bor på Seskarö, i Haparanda skärgård i Norrbotten men har i många år bott i Kalifornien. Hon fick Ulrica att vända på perspektiven.
Läs även: Ulrica Norberg om ljudlösa pauser: ”20 minuter kommer man långt på”
— Vi älskar ju vintern egentligen, och bestämde oss för att återerövra den! Vi har båda vintervandrat i USA och tänkte att det kanske finns fler i Sverige som gillar att gå i snölandskap och få den här fina återhämtningen som också är en slipsten för kreativitet. I kombination med yoga blir det en fantastisk start på året, säger Ulrica.
— Polarnatten, den tid då solen stannar under horisonten dygnet runt, upphörde för bara någon vecka sedan. Men det är ljust väldigt kort tid av dagen. Solen går upp vid kvart över tio och ner vid halv två, säger Maria.
Visst är dagarna korta, men vilka dagar vi får!
Solen tar sig knappt över Lapporten men låter dess strålar sprida ett magiskt sken över en karamellfärgad himmel. Det är blått, orange, rosa, dunvitt, gyllengult.
Läs även: Skogen hjälper utbrända att hitta lugnet: ”Stressen rinner av”
Skön vandringstemperatur
När vi ger oss ut på vår första vandring gnisslar och knastrar det om snön. Leden är så upptrampad att det är lätt att gå utan att sjunka ner. Det är minus elva grader kallt, vilket känns som en skön vandringstemperatur, förutsatt att man är rätt klädd. Stigningen går som i terrasser, en uppförsbacke och sedan ganska plant en stund, en ny uppförsbacke och plant igen. Små fjällbjörkar kantar vår väg.
På en hyfsat närbelägen topp tecknar sig en parkbänk mot skyn och utan att veta att det är dit vi är på väg, skojar vi om vem som orkat bära upp den. Några meter framför mina fötter korsar en vit ripa leden men försvinner fort iväg till sin kompis en bit bort.
Senare får jag lära mig att det finns ett antal djur i fjällvärlden som byter färg och anpassar sig till vintern; fjällräv, fjällripa, skogshare och hermelin (snövessla). Det är både ett kamouflage och ett hjälp att hantera den kalla artiska miljön. Den vita färgen är en fysiologisk process som styrs av minskat dagsljus på hösten.
Gott att fika utomhus
Lutningen är inte så farlig. Det går att gå utan att bli allt för andfådd. Ulrica tipsar om att inte gå framåtlutade. Istället för att kliva på kan man ta mindre steg och skjuta fram höfterna.
— Gå som om ni bajsat på er, skojar hon.
Det gör vandringen lättare och är betydligt skonsammare mot knäna i nerförsbackarna. Ulrica uppmuntrar oss också till att hitta en rytm mellan andning och steg.
— Ett så bra tips, jag sprider lätt all min energi utåt när jag är ute och reser men nu kunde jag landa ner i min kropp och verkligen känna den, konstaterar Lena Gunnarsdotter när vi har en ”check-in” hos var och en av deltagarna när vi nått Stor-nabben.
Där uppe möts vi av en panoramavy. Vi ser in i Abisko Nationalpark där Kungsleden börjar vid STFs Turiststation, fjället Nuolja och ända bort till skidliftarna i Björnliden. Nedanför våra fötter tar det frusna Torneträsk vid, som trots namnet visar sig vara en stor sjö. Och bakom våra ryggar är solen på väg att gå upp, mitt i Lapportens dalgång. Himlen är röd-orange och det flödande ljuset går inte att beskriva med ord.
Läs även: Prova vild yoga: Kravlös återhämtning i naturen
Det är för tidigt för fika, så vi vänder neråt igen och tar sedan höger mot en annan topp. Terrängen blir knepigare att gå i, snön är lite lösare, men vi knatar på, mestadels i tystnad. Skönt att bara vara med naturen och sina egna tankar.
Väl uppe på Älg-nabben blir det kaffe i vackra träkåsor och kanelbulle.
— Jag hade glömt att det var så gott att fika utomhus, säger en annan av deltagarna, Ann Scheutz.
Nyttigt att vandra i vinterlandskap
Det finns många fördelar med att vintervandra.
Att gå på snö ger en svikt, som är bättre för muskulaturen och skonsamt för lederna. Man använder också fler muskelkedjor genom att man måsta anpassa sig efter snöns struktur och det ojämna underlaget.
Ulrica påtalar också tystnaden i snöiga landskap, pratar om hur sinnena återhämtar sig samtidigt som de tränas och blir mer skärpta då endast enstaka ljud utkristalliserar sig.
Läs även: Linda sover i skogen: ”Här kan jag slappna av totalt”
Även att förhålla sig till kyla tränar våra sinnen. Och då ljuset inte är så skarpt utan suddar ut horisonterna och skapar drömlika tillstånd tappar vi vilsamt nog lite känsla för tid och rum.
— Det är väldigt behagligt, vi behöver inte tänka hela tiden. Allt som är skarpt behöver man förhålla sig till. Här är det mer som Narnia, ett tillstånd av att bara vara där man kan återhämta sig. Det boostar kreativitet och förundran.
Yoga efter vandringen
Ulrica Norberg är en av Sveriges främsta yogalärare, tillika författare till flera böcker om vandring, andning, yoga och hälsa.
Yogan efter vandringen är skräddarsydd för ansträngda vandringsmuskler, fokuserar på våra leder och dess rörlighet. Vi gör flera lite ovanliga rörelser som ger en skön stretch och ökad öppenhet i höfterna. Det gör gott i de vid det här laget stela musklerna.
— Plugga in rörelserna i er vardag. Den här är så nyttig att den bör göras varje dag, säger Ulrica och lägger höger fot över vänster knä, sjunker ner och sätter sig i luften.
— Gör den när ni väntar på att pastan ska koka färdigt, uppmuntrar hon.
Läs även: Ljusforskaren: Så tar du dig igenom årets mörkaste månader
När vi kommer ut från yogan möts vi av norrskenet. Hela gruppen tjuter av förtjusning. På den mörka himlen ser man vita skyar som spiralar sig upp från horisonten. När vi riktar mobilkameran mot det kommer belöningen i både illgrönt och lila.
Två av deltagarna spontankramas av pur glädje över att stå under en regnbåge av norrsken på vägen hem från yogasalen.
Vilsam tystnad
Nästa dag går vi en längre sträcka på Kungsleden. Den tar sin början vid Abisko Turiststation och vi leds ut på leden via en tunnel med målningar och samisk jojk ur högtalare. Det ger en nästan helig, högtidlig och respektfull känsla av att stiga ut i sameland.
Även här är snön väl upptrampad och lätt att gå på. Kylan är egentligen densamma som dagen innan, minus 15 grader, men råare och kallare.
— Det beror på att vi är nära vatten, säger Maria Söderholm och sveper med handen åt älven Abiskojåkka som går längs leden och rinner ut i Torne träsk via den dramatiska Abisko Kanjon. Älven är till stora delar fryst men på sina ställen har den blågröna isen bräckts och det iskalla fjällvattnet porlar upp.
Stora delar av vandringen görs i vilsam tystnad och jag verkligen känner hur livsandarna vaknar till liv igen efter att ha gått i vinteridé den här mörka årstiden.
Men snöskorna då, kanske ni undrar? Ja, det fanns inget behov av dem. Snön var inte så djup, lederna fint upptrampade och upplevelsen av vintervandringen så rik att ingen ens kom ihåg att efterfråga det.
Det får bli nästa gång!