Så kan du undvika onödiga konflikter med din treåring 

– Det är inte ett mål att undvika allt motstånd. Den här fasen fyller en viktig funktion. Barnet övar på att bli en självständig människa, och det övar på att känna besvikelse, ilska och frustration – och erfara att det går över.

Det säger familjeterapeuten Otto Stormyr.

Ändå finns det bra knep som kan göra viljeåldern lite smidigare för båda parter.

– Det är mycket vi kan göra för att undvika onödiga konflikter. Samtidigt är vissa meningsskiljaktigheter helt naturliga och sunda. De är inte ett tecken på att något är fel, utan en viktig del av utvecklingen, säger familjeterapeuten. 

Barn och föräldrar

Läs även: Bara 1 av 10 barnfamiljer är nöjd med sin ekonomi inför hösten

Hur bör föräldrar formulera uppmaningar för att undvika ett automatiskt ”NEJ!” från barnet?

– Ge uppmaningar som uppmaningar, inte som frågor. ”Kan du ta på dig skorna nu?” bjuder in till ett nej. ”Nu ska vi ta på skorna” är mycket tydligare. Det är ofta enklare för barnet också, eftersom det slipper ta ställning till något som det egentligen inte får bestämma, säger Stormyr.

Några andra tips:

• Säg vad barnet ska göra, inte vad det inte ska göra. ”Nu går vi fint” fungerar bättre än ”spring inte”.

• Gå ner till barnets nivå och få ögonkontakt innan du ger beskedet. Ett besked som ropas från köket är lätt att missa.

• Använd korta meningar. Tvååringar tappar snabbt tråden i långa förklaringar.

• Kombinera gärna med ett verkligt val: »Nu ska vi ta på skorna. Vill du ha de blå eller de röda?«

– Kom också ihåg att ett »nej« från en tvååring ofta bara är en ren reflex, inte en slutgiltig ståndpunkt. Det behöver inte betyda att det måste bli en kamp, säger Stormyr och fortsätter:

– Undvik dessutom att fråga om saker som inte är valfria. »Ska vi ta på bilbältet?« är inte en verklig fråga. Svarar barnet »nej« uppstår en onödigt låst situation. När det gäller säkerhet och regler som inte går att tumma på måste de vuxna fatta beslutet.

Övergångar skapar ofta konflikt. Vilka enkla rutiner eller förvarningar kan göra övergångarna smidigare?

– Övergångar är krävande eftersom barnet måste slita sig från något som det är helt uppslukat av. Sorgen över att behöva lämna lekplatsen är verklig för barnet, även om vi vuxna vet att det kommer nya dagar. Det kräver tålamod. Några knep som hjälper:

• Förvarna i god tid: »När du har åkt rutschkanan tre gånger till går vi hem.« Tid är ett abstrakt begrepp för små barn, så knyt förvarningen till något konkret.

• Ge barnet något att gå till, inte bara något att gå ifrån: «Nu ska vi hem och ta ett härligt bad» är mer motiverande än bara «nu måste vi gå».

• Använd fasta övergångsritualer: Säg «hej då» till rutschkanan, eller låt tv:n säga «god natt». Det kan verka banalt, men det hjälper barnet att avsluta leken.

• Bekräfta känslorna: «Du hade så roligt! Det är verkligen tråkigt att vi måste gå.» Och så går ni ändå.

Barn och föräldrar

Läs även: Oro över dålig sömn kan påverka beslutet att skaffa barn – enligt undersökning

Andra typiska situationer och hur du kan hantera dem enligt Stormyr:

Morgonstressen i hallen: Vad gör man när barnet vägrar klä på sig och klockan tickar?

Mycket kan lösas redan kvällen innan. Lägg fram kläder, kontrollera att skorna står redo, och låt gärna barnet välja mellan två outfits innan det går och lägger sig. På morgonen finns det lite utrymme för långa förhandlingar.

Börja tidigare än du tror att du behöver. Stress smittar, och ett barn som märker att du har bråttom sätter sig ofta på tvären eller tappar farten. Gör det i stället till en lek där det passar: «Ska vi se om du hinner ta på dig jackan innan jag får på mig skorna?»

Vissa dagar måste du helt enkelt bara klä på barnet själv, lugnt och vänligt: «Jag förstår att du inte vill, så i dag hjälper jag dig.» Det är inte ett nederlag, utan en vuxen som tar ledarskap och ansvar när det behövs.

Vid matbordet: Vad gör man när barnet plötsligt vägrar äta det som det tyckte om i går, eller kräver något helt annat?

Slappna av. Det är helt normalt att små barns aptit och preferenser varierar från dag till dag. Ansvarsfördelningen bör vara enkel: Du bestämmer vad som serveras och när. Barnet bestämmer hur mycket det äter.

Laga inte specialmåltider på beställning, men se gärna till att det alltid finns något på bordet som barnet vanligtvis äter, som bröd eller potatis. ”I dag har vi fiskkakor. Du måste inte äta dem, men det är det här vi har till middag.”

Kom också ihåg att det barnet uttrycker ofta upplevs som helt verkligt där och då: Maten kan faktiskt smaka annorlunda i dag, eller så kan barnet helt enkelt vara för trött för att äta. Det är inte nödvändigtvis en medveten protest. Undvik att göra måltiderna till en maktkamp; det är en kamp ingen vinner, och det kan leda till att barnet börjar känna obehag inför att äta.

I butiken: Vad är den bästa strategin när barnet kräver en vara och vägrar ge sig? 

Förberedelser gör stor skillnad: ”Nu ska vi gå in och handla mjölk och bröd. Vi ska inte köpa godis eller leksaker i dag.” Ge gärna barnet en uppgift under tiden, som att hålla inköpslistan eller lägga varorna i korgen.

När kravet ändå kommer: Behåll lugnet, bekräfta önskan och håll fast vid gränsen. ”Du vill så gärna ha den! Det förstår jag verkligen, för den var jättefin. Men vi ska inte köpa den i dag.” Du kan också föreslå: ”Ska vi ta en bild på den, så kommer vi ihåg den till önskelistan?” Ofta handlar det mest om att bli sedd i sin önskan, inte nödvändigtvis om att få saken. Längtan och besvikelsen är äkta för barnet, och den känslan måste barnet få lov att ha.

Det viktigaste är att inte ge efter bara för att situationen känns obehaglig eller pinsam. Om du ger efter när barnet skriker lär det sig snabbt vilket beteende som fungerar. Trösta dig med att de allra flesta omkring dig bryr sig mycket mindre än du tror – de flesta har själva varit i exakt samma situation.

Barn och föräldrar

Läs även: Därför bör du inte säga "det gick bra" när barnet är ledset

Artikeln publicerades först hos Klikk.no, som också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad.