Författaren Bettina vägrade kompromissa om det andliga i nya boken: ”För mig är det så självklart”

I boken Bakom ridån får vi möta skådespelerskan Christina Sandberg som står inför sitt 70-årsfirande. Men förberedelserna grumlas av en spådom från ungdomen som sa att Christina aldrig skulle få uppleva denna dag. Samtidigt har kampen för att sammanfoga konstnärskap med familjeliv skapat splittringar inom och runt Christina. De vuxna döttrarna talar inte med varandra sedan åratal och stämningen är spänd när de anländer, en efter en till föräldrahemmet inför festen. De tvingas samarbeta när oron stiger. För var är egentligen deras mamma? Var är Christina?

– På förlaget som jag först vände mig till sa de: ”Det är bra men kan du tona ner det andliga lite?” Det kunde jag inte, så jag valde att tacka nej. För mig är det andliga så självklart. Det är jordnära och vardagligt. Hela bokens budskap byggde på det.

Sedan mer än fyrtio år bor Bettina Bieberstein Lee i Stockholm och när vi talar finns det ingen språklig antydan om att hon skulle vara annat än svensk. Men Bettinas bakgrund är brokig, färgstark – sprakande av energier och dimensioner, både geografiska och högre än så. Det är som om hela hon vibrerar av nyanser och skikt, som ackord av flera toner om och runt varandra, av liv, nivåer och stämningar.

Aktuell med boken Bakom ridån

Bakom Ridån är en mångbottnad berättelse över tidevarv och generationer. Delvis är den inspirerad av Bettinas egen mamma Christine Langen, som också var skådespelerska. Bokens Christina har blivit hyllad på scen för sin förmåga att gestalta, men har i vardagen brottats med att finna sin roll. Det gjorde även Bettinas mamma:

– Min mamma var ensamstående och kämpade för att få ihop livet ekonomiskt och praktiskt. Hon gav upp sin karriär men vägrade ge upp sin konstnärliga kraft.

Christine dog redan när Bettina bara var sexton år. Bettina fick en tydlig ingivelse om att åka till sjukhuset just när hennes mamma var på väg att lämna jordelivet. Säkert har hennes tro på livet bortom döden bidragit till tematiken i boken:

– Vi är här på jorden men det fortsätter och finns mycket mer. Mamma har alltid varit med oss barn. Det tröstade mig att veta att vi inte hade förlorat henne helt. Idag kan jag också se att min dotter är lik min mamma.

Att hon själv hade fått speciella gåvor stod klart för Bettina redan i tidig ålder:

– Mina första minnen är från trädgården i Berlin när jag var runt tre. Jag minns vänliga energier, väsen – det jag upplevde var helt filterlöst eftersom jag inte förstod att det var ovanligt eller annorlunda.

Hennes mamma omfamnade och uppmuntrade Bettinas andliga förmågor, även om hon själv inte hade dem. Efter flytten från dåvarande Västberlin slog mor och dotter sig ner i Basel i Schweiz och några år senare kom lillebror Christoph. Kopplingen till Sverige fanns redan, genom att Christine hade vuxit upp i Sverige under andra världskriget och var svensk medborgare. Längtan tillbaka var stark och 1976 köpte hon en sommarstuga i Västergötland. Bettinas egen kärlek till Sverige ledde till en tid som au pair i nittonårsåldern i Stockholm:

– Jag lärde mig svenska på ett halvår, för jag hade den bästa läraren man kan ha: en fyraårig flicka som rättade mig så fort det behövdes!

Nära Andlighet

Läs även: Så skapar du trygghet hos barn som upplever andevärlden

Följde sin inre kompass

Bettinas professionella bakgrund senare blev som journalist och redaktör inom livsstil och trädgård. Som författare debuterade Bettina 2017 med spänningsromanen Korpsystrar, som nominerades till Årets deckardebut i Crimetime Awards. 2019 kom uppföljaren Tigeröga och 2022 den tredje delen, Svinakungen. Men efter en tid inom den genren valde något helt annat att uppenbara sig:

– Bakom Ridån kommer mycket mer inifrån, från saker jag funderar över. Jag hade en litterär agent som menade att det vore smartare att hålla fast vid spänningsgenren – samtidigt kände jag så starkt att jag var klar och ville inte rucka på den inslagna vägen.

Bettina gick till ett medium som bekräftade att hon skulle följa sin inre kompass. Däremot lärde hon sig med tiden att manifestera mer öppenhet inför vart den skulle rikta henne:

– Förr jobbade jag mer med affirmationer. Jag visualiserade en bild och klamrade mig fast vid en idé om vad exakt den var. Men det är lite ”be careful what you wish for”. Med åren har jag blivit mer öppen för vad som är min högsta väg: ”visa mig vägen dit och vad den är”. Det i sig är som en trollstav – när jag är öppen.

Och trollstaven levererade. Plötsligt hittade Bettina sitt nuvarande förlag, som hon hade haft på sin önskelista länge. Men medan öppenheten inför yttre omständigheter är nyare terräng har kanalen för det inre flödet alltid känts vidöppen:

– Många frågar mig var jag hämtar min inspiration. Det är en kombination av många saker – pusselbitar här och där… Jag får till mig något utan att jag märker det. Jag har som en öppen kanal, från en källa som jag inte känner till.

Nära Andlighet

Läs även: Här får andligheten ta plats – utan pekpinnar: ”Hit kan man komma precis som man är”

Såg naturväsen som barn

Bettina berättar om ett avgörande tillfälle i nioårsåldern, på våren i Schweiz. Vattnet stod högt och skummet yrde. En mindre folksamling beundrade skådespelet från en liten bro. Men de vattenväsen som Bettina såg klart och tydligt leka i skummet kunde de andra inte se:

– De dansade och hade så kul! Jag var helt exalterad och försökte få min lillebror och mamma att se dem – men de såg inget. Någonstans där började jag… inte ifrågasätta men jag kände mig lite ensam i det. Varför var det bara jag som kunde se det här?

En annan, mer skrämmande händelse några år senare ledde till att väsen gömde sig för Bettina. Hon och en nära vän var på besök hos en äldre släkting till vännen. Vinden där släktingen bodde ryktades vara hemsökt. Den här helt vanliga dagen, mitt i ett samtal började plötsligt handtaget till vindsrummets enda dörr att röra sig upp och ner. Dörren öppnades men det var ingen där.

– Vi såg det båda två och började skrika. Enda utgången var genom den dörren. Jag kände att någon var där men det var ingen vänlig energi. Det var så skrämmande.

Pratar med naturväsen

Efter det blev Bettina rädd för sin förmåga och tror själv att hon omedvetet kan ha stängt ner den. Kanske kände hon att hon hade dragit till sig någonting som hon inte kunde hantera. Sedan dess har hon aldrig sett sina naturväsen igen.

– Men jag pratar med dem, till exempel när jag plockar svamp. Jag går väldigt mycket i skogen och uppmuntrar dem att visa sig. Jag väntar på dem!

Fastän naturandarna inte längre visar sig får Bettina meddelanden. De är subtila, dyker ofta upp i stunder av tvivel och tar form genom tydliga tecken, som när hon var hos ett medium för några år sedan, kort efter att hennes pappa hade gått bort:

– Jag fick inte riktigt kontakt, det kändes lite stumt. Så jag bad min pappa om att vi skulle komma överens om ett tecken. Jag valde något väldigt konstigt: körsbär, du vet den klassiska bilden av två körsbär som sitter ihop med skaften? Det tog nog en tre veckor och inget hände – jag misströstade nästan. Sen bara: körsbär överallt. Jag ser tidningsreportage om körsbär, säsongens läppstiftsnyans som ska vara körsbär, kokböcker med körsbärsrecept min dotter som kommer hem med ett körsbärshänge – det var så intensivt!

Nära Andlighet

Läs även: Cliff hade en NDU som barn – vågade berätta efter 40 år: ”Jag var i ljuset”

Bad om ett tecken

I Sorunda söder om Stockholm har Bettina och familjen sitt paradis, där hon också hämtar mycket inspiration till sina böcker. Inte minst är den älskade skogen en viktig fristad när bruset i stan blir för mycket. Kanske är det ingen slump att Bettina, med sin nära kontakt med naturen, under sju år var chefredaktör på magasinet Rum Ute och startade en populär trädgårdspodd. Men de två sista åren var det någonting annat som kallade på henne – som om något behövde bli gjort:

– Den allra första boken skrev jag bara – det var ett flow utan tanke på vad exakt det skulle bli. Jag har egentligen ett stort behov av egentid men har försökt att skriva precis hela tiden, överallt – behovet är så starkt. I flowet glömmer jag tid och rum, jag bara skriver. Och Bakom Ridån pockade verkligen på.

För en tid sedan gick Bettina till sitt medium igen. Men råmanuset hon höll på med då avfärdades av en sträng röst som något hon skulle lägga åt sidan – det var ett annat manus som behövde komma först:

– Jag tror det var min mormors röst som kom igenom där. Jag hade många andra bokidéer, men vilken som skulle komma före hade jag ingen aning om: ”nu får du ge mig ett tecken!”, tänkte jag. Nästa morgon öppnar jag Facebook och första inlägget som möter mig är från en astrolog. I texten står bokens titel.

Men vad titeln är förblir än så länge hemligt – och Bettina skriver för fullt.