Lene och Karin blev förväxlade som spädbarn: ”Vi har levt varandras liv”

Året är 1947. Ett av de ­soligaste åren i dansk historia. Den 28 och 29 april föds två flickor på Esbønderup sjukhus på Nordsjälland, av två olika mammor. Lene respektive Karin ska de heta.

Flickorna blir förmodligen, kort efter födseln, svepta i en filt och lagda i varsin vagga i en stor sal tillsammans med andra nyfödda, så att mammorna kan vila sig efter förlossningen.

Men någon gång under de första dagarna sker det ödesdigra: De två nyfödda flickorna förväxlas med varandra, kanske när en sjuksköterska ska hämta ett av barnen och lämna det till den nyblivna mamman.

Förväxlingen upptäcker Lene och Karin först nästan 78 år senare. Det betyder att båda kvinnorna har levt ett helt liv utan att ana att deras familj inte är deras biologiska, att deras mamma och pappa inte är de som har skapat och fött dem. De har, utan att ana det, levt varandras liv.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Jessica letade efter sin pappa i 20 år: ”Nu känns det som att mitt hjärta är helt”

Kände inte igen några släktingar

I februari 2025 bestämmer sig Karin Christiansen för att hon vill utforska sitt svenska ursprung, för hon minns svagt något om att hennes gammelmormor var svenska. Hon skapar därför en profil på My­Heritage, en släktforskningssajt, där man kan göra ett dna-test och via en databas undersöka om man har okänd släkt.

När svaret kommer tittar Karin helt oförstående på det.

– Jag kände överhuvudtaget inte igen någon av de personer som dök upp, säger hon.

Hon är övertygad om att det måste ha skett ett fel, och när en man skriver till henne via hemsidan att han är hennes systerson avvisar hon det.

Men mysteriet tätnar, för därefter hör en ung kvinna av sig eftersom det ser ut som att Karin är hennes moster.

”Jag skriver till dig för att jag är nyfiken. Min mamma har gjort ett dna-test som ­säger att det är 100 procent säkert att min mamma och du är biologiska systrar”, lyder meddelandet.

Det kan inte stämma, för Karin har bara bröder. Men kvinnan är ihärdig och frågar Karin var och när hon är född. Det visar sig att kvinnan har en moster som också är född på Esbønderup sjukhus, dagen före Karin, och hon lanserar nu en galen tanke: Kan det vara så att ni två har blivit förväxlade?

– Jag säger: Vadå förväxlade? Och hon svarar: ”Så att det är du som är min moster.” Det kunde jag inte alls förstå, minns Karin.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Kompisarna insåg att de var bröder – efter mer än 50 år

Avslöjande familjefoto

Kvinnan skickar Karin ett gammalt familjefoto och när Karin tittar på bilden reser sig håren på armarna.

– Herregud, vad de liknade mig! säger hon. Jag visade min man bilden, och han sa: ”Flickorna i den familjen är ju porträttlika dig.” Jag skickade också bilden till min dotter, som sa: ”Hon i den vita klänningen – det är ju precis som att se dig.”

De fem barnen på familjebilden är alla mörkhåriga. Förutom ett, Lene.

Karin får av systerdottern veta att familjen på den tiden bodde i Gilleleje. Karin själv och hennes familj bodde i Hornbæk. De två flickorna som föddes på Esbønderup sjukhus med en dags mellanrum har vuxit upp bara 12 ­kilometer från varandra.

Efter att teorin om förväxlingen har kommit på tal, minns Karin plötsligt en händelse från många år sedan när hon precis hade fött sin dotter hemma och hennes pappa kom på besök. Han sa: ”Nej, vad söt hon är. Hon kan inte ha blivit förväxlad, för hon föddes ju hemma. Du var nära att bli förväxlad på sjukhuset. Men din mamma kände alltid igen dig.”

– Den meningen kom jag att tänka på, så det var ju ­uppenbarligen något rörigt där på sjukhuset, säger Karin.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Kerstin kände att något inte stämde i familjen: ”Plötsligt hade jag 11 halvsyskon”

Växte upp i fel familj

I februari 2025 skriver Karin till sin storebror och ber honom att göra ett dna-test. Det gör han och detsamma gör Lene. Och det visar sig att de är biologiska syskon. Nu finns det inget tvivel: En förväxling har skett.

– Det var omskakande. Och enormt gränsöverskridande både för mig och för Lene, säger Karin. Hade jag verkligen vuxit upp hos fel pappa och mamma? Allt snurrade i huvudet på mig. Även i sömnen. Vem av mammorna tog med sig det första barnet hem? Var det sjuksköterskan som gav fel barn till en av mammorna?

Karin är i chock. Hon har aldrig tänkt på att hon inte skulle likna eller påminna om sin familj.

– Jag tyckte ju att jag lik­nade min farmor, så det var logiskt, även om jag inte liknade min mamma, säger hon.

Karins bror är också chockad. ”Nähä, så du är inte min syster?” frågar han och Karin svarar att det kommer hon ju att fortsätta vara.

Efter ett tag uppstår också behovet av att träffa Lene. Men den första Karin möter är hennes biologiska lillasyster, som har skrivit till henne och en dag sitter de mittemot varandra på ett ­lokalt kafé.

– Herregud, vad hon liknade mig! säger Karin och fortsätter:

– När vi sitter och pratar kan jag se att hon blir lite rörd. ”När du talar är det precis som att höra min mamma”, säger hon. Det var väldigt härligt att träffa min okända lilla­syster. Jag kände ett slags lugn och en lättnad i kroppen.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Roland dna-testade sig för skojs skull – fann 11 halvsyskon

Känt sig annorlunda

Kort därefter kör Karin och hennes man och besöker Lene och hennes man i Melby, en annan ort på Nordsjälland.

– När jag såg Lene var det precis som att se min mamma – som dog när hon var 42 – fast i en äldre version, minns Karin.

– Det fanns ett slags koppling mellan oss – vi hörde ihop. Jag liknade ju hennes mamma. Och hon liknade min. Och precis när vi pratar som bäst säger hennes man: ”Det är precis som att höra svärmor.” Så vi var ju tvungna att inse att vi var förväxlade.

Både Karin och Lene upplever det som en lättnad när de äntligen har träffats och fått prata med varandra. Men det återstår en rad frågor. Karin har haft en trygg uppväxt i en arbetarfamilj i Hornbæk, men hade hon haft ett bättre liv om hon inte hade blivit förväxlad?

– Jag hade snälla föräldrar och har fått kärlek hela mitt liv, berättar Karin. Lene ­säger också att hon har haft en bra ­familj, men hon har ändå känt sig ­annorlunda.

Efter att förväxlingen konstaterats har Karin också kommit att tänka på vissa händelser som nu plötsligt är logiska. Genom åren har folk ibland sagt saker som: ”Du kan väl åtminstone hälsa när man ser dig på stan.” Trots att Karin inte har varit på stan. Men fått till svar: ”Jo, jag kan äta upp min gamla hatt på att det var du.”

– Men det kan ju ha varit min biologiska lillasyster de har sett, säger Karin idag.

Fick aldrig träffa sina biologiska föräldrar

Karin har fått en ny stor ­familj. Inte nog med att hennes fyra biologiska syskon alla ­lever – hennes biologiska mamma hade också många syskon, som idag har ättlingar.

– Men jag är på ett sätt för gammal för att få en ny familj. Och min bror är ju fortfarande min familj, funderar Karin. Det borde nog ha skett för många år sedan.

Hon vet inte hur lång tid det kommer att ta att förstå att hon faktiskt har fått en annans familj. Det svåraste är att hennes mamma och pappa inte är hennes ”riktiga” mamma och pappa. Samma sak med hennes bror.

– Jag har ju levt en annan människas liv. Det har Lene också. Vi kan inte göra något åt det, men vi känner oss lurade på något som vi inte vet hur det skulle ha varit, förklarar hon.

– Och eftersom det upptäcks först nu får vi aldrig möjlighet att träffa våra biologiska föräldrar. För Lenes del gäller det även den av mina bröder som inte längre lever. Det är svårt att bära.

Vill gärna ha ursäkt

Karin är faktiskt arg över att det kunde hända. Och hon vet att Lene känner likadant.

– Undrar om statsministern vill ge oss en ursäkt? Det här har ju skett på ett allmänt sjukhus. Kan vi få en ursäkt för att i 78 år ha levt en annans liv? frågar hon.

– Någon på sjukhuset har rört till det. Undrar om andra bebisar har blivit förväxlade?

Hon och Lene har pratat mycket med varandra sedan de upptäckte sin ödesdigra koppling.

– Det är lite konstigt att vara knutna till varandra på det här sättet. Men vi liknar ju varandras mammor och vi ­delar vårt öde, konstaterar ­Karin.

Trots allt föredrar hon att veta sanningen. Hon önskar inte att den aldrig hade kommit fram.

– Man vet ju att när man gör ett dna-test, så kan många saker hända, säger hon. Men något så här galet hade jag inte kunnat förbereda mig på.