Det är en sådan dag då sommaren nästan blir för intensiv. Solen skiner och värmen ligger tung. Inte ett moln syns på himlen. Lena sitter på sin altan och väntar på att jag ska komma.
– Välkommen, slå dig ner, säger hon.
Hennes röst är lugn, med en svag brytning på tornedalsfinska. Jag funderar på om hon kan läsa av mig, om hon kan se och känna att jag är lite pirrig inför vårt möte.
Hon reser sig och går in i köket för att sätta på kaffe. När hon kommer tillbaka tar hon min hand. Det är ett enkelt handslag, inget mer. Ändå är det som om något händer i samma stund. Jag hinner tänka: ”Vad känner hon nu? Vad ser hon?”.
Läs även: Mariette om mäktiga upplevelsen: ”Det var som ett kvitto på att jag är uppkopplad”
– Jag har stängt av, så du behöver inte oroa dig. Jag ville bara hälsa ordentligt, säger hon.
Lena är 65 år gammal och kan blicka tillbaka på ett innehållsrikt liv, i 40 år har hon spått andra människor.
– Men det är de senaste 25 åren som jag har varit riktigt stolt över min gåva. Jag vet att jag har varit bra, annars skulle jag inte ha haft så många kunder under alla dessa år.
Ärvt förmågan
Runt omkring oss pågår livet. Grannar går förbi, någon vinkar, någon stannar till och byter ett par ord. Alla vet vem Lena är och var hon bor. Ändå finns det inget upphöjt eller märkvärdigt i hennes sätt. Hon är bara Lena.
På bordet står en liten Buddhafigur. På väggen bakom oss hänger änglar. För Lena är det inget hon behöver förklara eller försvara.
– De är samma sak för mig. Samma ljus. Samma stillhet.
Och just där, i tystnaden, uppstår något som är svårt att sätta ord på. En trygghet. En känsla av att det är okej att vara precis som man är. Att man inte behöver förklara sig.
Men för Lena tog det många år innan hon vågade använda sina gåvor och stå upp för den hon var.
Som liten lekte hon med en kortlek, mest på skoj. Men hon märkte snabbt att hon såg sådant som sedan faktiskt inträffade. Små saker till en början. Händelser som skedde dagen därpå.
En gång sa hon något som handlade om döden.
– Då tog pappa kortleken ifrån mig och sa: ”Så länge jag lever rör du inte korten mer.”
Hon fick aldrig någon förklaring då. Först senare förstod hon att hennes pappa ville skydda henne. Att han själv hade samma förmåga var något hon fick veta först när han låg på sin dödsbädd.
Läs även: Så skapar du trygghet hos barn som upplever andevärlden
Försökte dämpa ångesten med alkohol
Vi backar till Lenas ungdomsår igen. En period då hon kände sig annorlunda och utanför och hade svårt att hitta sin plats bland andra. Fram till att hon var 16 år trodde hon att och höll på att bli tokig. Till exempel kände hon människors oro, smärta och tankar innan de själva satte ord på dem. Och under tonåren blev det starkare. Stundvis för starkt.
– Jag hörde röster i mitt huvud. Jag kunde känna in vad andra tänkte när jag träffade dem. Det var obehagligt. Jag förstod inte vad som hände och jag mådde väldigt dåligt.
När Lena var 15–16 år var det som värst. Hon försökte berätta, men blev inte tagen på allvar. För att dämpa sin ångest började hon dricka alkohol.
– Det hjälpte mig att få tyst på tankarna som malde och malde.
Till slut sökte hon stöd. Hon gick till en psykolog och berättade hur hon kände, i hopp om att få hjälp med hjärnspökena.
– När jag berättade sa hon: ”Du är inte knäpp eller dum i huvudet. Du ser saker som inte andra ser. Lena, du är synsk.”
Läs även: Så går det till när Benny möter Andra sidan: ”Det är ljusfolket som kommer”
Lena fortsatte ändå att förneka sin gåva. Och missbruka alkohol. Hon bar allt inom sig. Skammen växte, liksom rädslan och känslan av att vara fel.
Orden från psykologen var tänkta som en förklaring, men blev i stället ett kvitto på att Lena var annorlunda. Ändå dröjde det många år innan hon vågade göra något av sin gåva.
En dag, när hon var 25 år, ville hon testa att bli spådd. Kanske kunde den som spådde hjälpa henne.
Så hon gick dit – men fick till svar:
– Du kan spå själv, Lena. Berätta i stället vad du ser om mig.
När Lena började prata insåg hon att det hon såg stämde och efter mötet började hon själv spå, och ju mer hon spådde desto mer insåg hon att hon kunde.
Har lärt sig stänga av
En session går till så att kunden kommer till Lena och sätter sig mittemot henne. Hon tar kundens händer i sina. Försiktigt, nästan varsamt, flyttar hon fingrarna och känner in energierna som finns där. Samtidigt läser hon av ögonen. Allt sker på en gång – händerna, blicken, känslan i rummet.
I dag har Lena lärt sig att tydligt skilja på det som redan har hänt och det som ligger framför kunden. Det är en gräns hon är noga med. Hon vet när något hör till det förflutna och när det handlar om framtiden, och hon håller isär de två. Det är en kunskap hon byggt upp med åren, genom erfarenhet och lyhördhet.
– I början låtsades jag sitta med tarotleken och lägga kort, tills en person sa till mig att jag skulle sluta med det. För det är inte så det funkar, jag läser ju inte av korten.
Lena tystnar och låter blicken vila ut över gårdsplanen. Hon berättar att ögonen är själens spegel och att de säger mycket om en människa.
Till en början hade Lena svårt att stänga av energierna. När hon åkte med kollektivtrafiken var det som värst. Och tog hon människor i hand kunde hon ibland bli sjuk – det var som om deras krämpor kom in i Lenas kropp.
Då började hon spå intensivt. Kanske kunde det få bort energierna, kanske kunde det få hennes gåva att försvinna.
– Men det blev tvärtom. Min gåva växte, det blev mer intensivt och min kraft blev allt starkare.
I dag kan Lena stänga av och gå in i en glasburk, som hon beskriver det. Tidigare var det ibland som om orden spontant flög ur hennes mun.
– Jag kunde vara lite plump, tills jag insåg att alla faktiskt inte vill veta vad jag ser och känner.
Läs även: Skapa ditt eget altare: Så får du en plats att landa på
Spå-Lena hjälpte spanska polisen
Det har inte varit lätt för Lena. Hon har blivit ifrågasatt, som den gången då hon förutspådde att ett shoppingcentrum i Luleå skulle rasa och berättade om det i tidningen. Men 23 år senare fick hon bevis för att det hon sett och känt stämde.
Eller som när hon ringt kunder och sagt att de inte ska komma, för att hon känt på sig att det inte skulle ske något bra. Att det inte var meningen att de skulle komma just den dagen.
– Jag litar på min känsla där.
Hon har tystnadsplikt och pratar inte om dem som varit hos henne, men hon förklarar också att hon inte minns något efteråt. Det hon sett är borta ur hennes minne efter själva sessionen.
Läs även: Wilma Forsberg är medium och häxa: ”Det mediala blev en räddning för mig”
När Lena blickar tillbaka på sitt liv beskriver hon det som händelserikt och levande. Hon har bott i Spanien i elva år, haft fina jobb och drivit sitt företag på heltid fram tills pandemin bröt ut.
– Jag minns att jag avvecklade mitt företag strax före pandemin. Jag fick en så stark ingivelse att jag måste göra det. Det var tur, för under pandemin blev det svårt att driva eget. Att spå via telefon var inget jag tyckte om.
Om det är något extra hon minns är det när hon hjälpte spanska polisen att lösa ett fall. De hade hört talas om henne och hennes förmåga, och bjöd ner henne till Spanien. Lena hjälpte till att lösa fallet.
– Jag fick erbjudande att fortsätta jobba med polisen i Spanien om jag ville, men valde att tacka nej. Jag hade fått barn och hade mitt liv i Sverige. Det var för farligt i längden. Jag ville skydda min familj.
Våga säga ja till livet
För några år sedan valde hon att flytta hem till Haparanda och lämna Luleå, som varit hennes hemort under lång tid. Hon ville hem, tillbaka till rötterna. Hem till Tornedalen igen. Livet, som hon säger, tog henne tillbaka dit allt en gång började.
– Det var som att jag skulle hit igen. Förr eller senare.
För Lena handlar spådom aldrig om att styra människor. Tvärtom.
– Jag vill hjälpa, men jag vill aldrig ta över någons liv.
Hon är noga med gränser. Den som är rädd ska vänta. Den som inte är redo kan bli mer påverkad än hjälpt.
Solen har börjat sjunka när samtalet ebbar ut. Kaffet har sedan länge kallnat. Lena sitter kvar en stund i soffan, med händerna vilande i knät. Inte som sierska. Inte som något särskilt alls.
Bara som Lena. En människa som till slut slutade fly ifrån det hon alltid varit – och i stället började använda det för att hjälpa andra att hitta hem i sig själva.
– Vi alla människor har en gåva, och vi måste våga säga ja till livet, avslutar Lena.
Lena spår Näras reporter
Näras reporter Anna Olofsson har aldrig låtit någon spå henne tidigare. Nervositeten finns där, men sakta släpper den. Och det som först känns ovant förvandlas till något annat, en stillsam närvaro, där orden som sägs landar djupare än hon hade väntat sig.
Jag sitter mitt emot Lena vid köksbordet, med mina händer i hennes. Hon ser på mig.
– Är du rädd spänner du dig. Då kommer jag inte kunna se något. Försök slappna av.
Hon tar mina händer i sina, håller dem stilla och stryker försiktigt över dem. När hon möter min blick är det som att något skiftar. Jag släpper taget om oron.
– Jag ser att du bor i ett hus. Och på gården finns fler hus. Du har varit tillsammans med din sambo länge. Ni är inte gifta.
– Det stämmer, svarar jag. Vi har varit tillsammans sedan 2008.
Hon fortsätter, stannar i det som är nu. Hon beskriver min fina relation till pojkarna och att jag reser mycket med dem. Hon ser också att jag har rest mycket och arbetat utomlands innan jag fick barn, och att jag har en stark passion för språk. Hon fortsätter att berätta om min familj.
När hon kommer in på mitt yrkesliv stelnar jag till.
– Jag ser att du kommer att arbeta i en miljö där vård finns nära.
Orden får mig att reagera, men jag säger bara:
– Jag förstår vad du menar.
Sedan förändras hennes ton något.
– Du har två personer i ditt liv som påverkar dig mer än du kanske önskar. Den ena tar mycket plats och vill gärna styra, och det påverkar dig. Den andra relationen skaver mer, och du känner av det. Du har svårt för orättvisor, och det blir tydligt här.
Jag behöver inte fundera. Jag vet vilka hon menar.
Hon håller kvar mina händer.
– Jag får upp ett boende som kommer att förändras på något sätt. Det rör inte ditt eget hem, men du blir berörd. Det kan väcka en del känslor, men det kommer att landa väl.
Läs även: Brygg en kopp visdomste: Mysig ritual när du söker svar
Orden kommer lugnt, utan dramatik.
Under tiden vi sitter där märker jag hur något i mig släpper. Det som först kändes ovant byts mot en stillsam nyfikenhet. Det finns ett lugn i hennes sätt att tala, som om hon vill att orden ska landa rätt.
Innan vi skiljs åt säger Lena:
– Du grubblar mycket. Sluta med det. Du vet vad du vill, men du håller igen. Du behöver bli bättre på att tänka på dig själv. Inte glömma bort dig.
Hon ser på mig igen.
– Du vet vad jag syftar på.
Jag nickar.
När jag går därifrån är det inte svaren jag bär med mig. Det är känslan. Hur något som först kändes främmande blev stilla. Hur nervositet förvandlades till närvaro. Och hur lätt det var att släppa taget, bara för en stund.
Kanske är det just det jag tar med mig. Inte det hon såg. Utan att jag själv vågade göra något jag aldrig tidigare gjort.
