En man kom och satte sig bredvid Lou på parkbänken. De började prata om livet och han berättade att han alltid hade velat bli ekonomiskt oberoende från det att han var 50.
”Hur bar du dig åt då”, frågade Lou.
”Jag började leva som om jag redan var det. Var befinner du dig i livet,” undrade mannen.
Lou berättade att hennes modellagentur Funki models hade blivit av med sin finansiering. Alla kunde bli av med sina jobb. Hennes relation hade tagit slut, och hon bearbetade sorgen efter sin pappas bortgång. Hon kände sig värdelös.
”Dina tankar går i en nedåtgående spiral. Var vill du vara någonstans?”
Då slog det Lou att hon var så upptagen med att tänka på hur eländigt hennes liv var, istället för på vad hon ville uppnå.
Detta var 2014, och sedan dess har Lou förändrat sitt liv med hjälp av tacksamhetens kraft.
Dålig självkänsla
Lou lyser inte bara med sitt blonda hår och orange kläder utan även med sitt positiva och öppna sätt. Hon bjuder på frukt och te medan katten Rune, en Maine Coon, kommer fram och hälsar.
I tonåren fick Lou dystoni – en neurologisk sjukdom som bland annat yttrar sig i ofrivilliga muskelryckningar, vilket påverkade hennes självkänsla. För runt tio år sedan började det även påverka talet som lät hackigt. Nu får hon sprutor som gör att hon bara låter lite hes.
– När jag träffade mannen på bänken hade jag tappat rösten nästan helt. Arbetsförmedlingen sa att jag aldrig skulle få jobb igen. Jag försökte dejta, men männen undrade vad det var för fel på mig när jag knappt kunde prata, och varför jag inte hade berättat om det innan vi träffades, säger Lou.
Läs även: Harriet fann vägen ur mörkret – nu vill hon hjälpa andra: ”Allt är faktiskt möjligt”
Samtalet hon hade på parkbänken fick henne att omvärdera sin situation.
– Jag såg vad jag faktiskt hade och var tacksam för det. Jag kände även tacksamhet gentemot min förra partner som ändå hade gett mig kärlek och trygghet. Jag tänkte på allt fint i förhållandet och när jag var i den härliga energin så hittade jag in i en ny relation. Jag fick ett nytt jobb och min chef sade att jag var precis den de ville ha. Det var just det jag hade önskat mig, berättar Lou.
Lou började då att arbeta på organisationen Hjärnkoll för att starta upp den även i Stockholm. Hon startade även upp Hjärnkoll Ung och Hjärnkoll Workplace. Lou utbildade personer med psykisk ohälsa till föreläsare.
Fick social fobi
Lou kom från ett dysfunktionellt hem och flyttade hemifrån när hon var 15.
– Jag blev hemlös, men inte så att jag bodde under broar men jag bar på en väska med mina saker och flyttade runt hos kompisar, säger Lou.
Under denna tid var hon deprimerad och utvecklade social fobi. Trots svårigheterna lyckades Lou komma in på Beckmans designhögskola tack vare sina skisser. Hon hade alltid tyckt om att rita. Efter utbildningen arbetade hon på en reklambyrå, men kände att hon ville göra något för andra.
Hon arbetade med olika ideella projekt och startade Funki models – Sveriges första modellagentur för funktionsnedsatta. De fick stor uppmärksamhet i media. Bland annat gjordes dokumentärfilmen Modellerna med det lilla extra som visades i SVT, där tv-teamet följde agenturen under två år. Med Lous sociala fobi blev det till en utmaning. Hon fasade för att vara med i Nyhetsmorgon i TV4 och prata om agenturen, och blev nervös när hon tänkte på att alla människor skulle se henne göra bort sig i tv.
– Och inför ett årsmöte med 200 gäster i föreningen där agenturen startade, var jag så otroligt nervös. Jag försökte lära mig hela mitt tal utantill och ta en lugnande tablett innan.
Läs även: Mikrodoser av mindfulness — effektivare än du tror
Lyckligtvis kom Lou med i ett projekt på Karolinska där hon genomgick en KBT-behandling som hjälpte henne mycket.
– Jag vill ge hopp till de som inte vågar prata inför andra. Idag kan jag föreläsa inför hundratals personer utan problem. Det som har hjälpt mig är att ha kontroll över mitt ”mindset”. Förintelse-överlevaren Viktor Frankl sade något i stil med ”Att man kan ta ifrån en människa allt utom en sak – friheten till hur man förhåller sig till det som sker”. Oavsett hur svårt vi har det så har vi alltid något att vara tacksamma för.
Sprider lyckohormoner
Men hur kan tacksamhet hjälpa oss?
När vi känner tacksamhet utsöndras våra lyckohormoner – serotonin, dopamin, endorfin och oxytocin. De gör oss gladare, mer energiska och produktiva. Ju mer vi praktiserar tacksamhet, desto lättare blir det för oss att känna det och få de positiva effekterna, förklarar Lou.
– När dessa hormoner ökar fungerar de som antidepressiva – men helt utan biverkningar. Och du kan vända det här på ett ögonblick. För det går inte att vara deprimerad och tacksam samtidigt. Det blir krock i hjärnan. Så om du känner dig ledsen eller deppig – för det kan jag också göra – då kan du skriva ner vad du är tacksam för i situationen för att komma i kontakt med känslan av tacksamhet.
– Vi har ju importerat Halloween från USA – varför inte Thanksgiving? Tänk om vi alla kunde sitta ihop vid middagsbordet och berätta vad vi är tacksamma över?
Många gånger kan det vara svårt att känna tacksamhet. Det är något som behöver övas upp.
Når aldrig lyckan
Evolutionärt har vi överlevt genom att fokusera på faror.
– Därför är det svårt för oss att känna tacksamhet då vi lättare ser allt som vi inte har. Vi jagar ständigt nästa grej. Lyckan blir som en morot på en pinne som vi aldrig når, för vi bara springer. Många tänker nog: ”När jag går ner i vikt, träffar den stora kärleken, eller får drömjobbet – då blir jag lycklig.” Men det är tvärtom. Om vi är i tacksamhet nu, då kommer bra saker till oss, säger Lou.
Lou föreläser och håller workshops om tacksamhet och har skrivit böcker i ämnet. I början av 2026 kom boken Tacksamhet som strategi, ut. I verksamheten Happy Workplace vänder hon sig till arbetsplatser.
Läs även: Meditation för tacksamhet: Finn lugn och harmoni på fem minuter
Forskning visar att tacksamhet stärker organisationskulturen och gör personalen mer engagerad. Konflikter minskar och samarbeten fungerar bättre.
– Idag är det kvinnor i 30-40-årsåldern som toppar långtidssjukskrivningar. De har småbarn, amorteringar eller dyra hyror. De ska få ihop livspusslet och de ska vara snygga. Det är för mycket. Där ser man att tacksamhet hjälper och kan göra att de hanterar stress bättre.
I USA finns ett projekt som heter ”Gratitude behind bars” och det är något hon skulle vilja få in på våra svenska fängelser. Tacksamhet skulle även kunna praktiseras på HVB-hem och även i skolan, tycker hon.
– Vissa barn i utsatta orter kanske inte har någon framtidstro. De tänker att ”det gör detsamma om jag blir kriminell för jag kommer inte in på arbetsmarknaden ändå.”
De skulle bli hjälpta av att praktisera tacksamhet och fokusera på möjligheterna som finns.
Vid ett tillfälle skulle Lou hålla en tacksamhets-workshop för hemlösa i samarbete med Stockholms stadsmission.
– Vi undrade hur det skulle tas emot, men de var de mest tacksamma människor jag träffat. Någon berättade om hur han fick sova i ett företags entré när det blev kallt och han var så otroligt tacksam för det.
Lou känner att det är hennes mission att berätta om tacksamhet eftersom hon är övertygad om att många skulle bli hjälpta av det.
– Jag ska göra allt jag kan för att sprida det här. Det kanske inte går, men då har jag i alla fall försökt. Min pappa sa alltid: ”En del saker är svåra, de tar tid. Andra saker är omöjliga, de tar lite längre tid”. Det försöker jag att leva efter.
