Artisten Robert Pettersson är bipolär: ”De värsta stunderna har varit som tortyr”

Det är en vardaglig fras som de flesta av oss ­använder: ”Hur mår du?”. Men för artisten ­Robert Pettersson är det en fråga som slår upp dörrar som kan leda till både himmel och helvete.

Robert är sångare i rockbandet Takida, ett av 00-talets största svenska rockband, men har också – mer eller mindre villigt – blivit en talesperson för hur det är att leva med ­bipolär sjukdom.

Robert Pettersson har precis släppt sin allra första soloplatta, Deabolo Hypomania, och skulle väl helst bara prata ­musik. Men han har också ­insett att det är viktigt att prata öppet om sin sjukdom, i hopp om att det kan betyda något för någon.

– Jag vet ju att det är många som går runt och mår dåligt, utan att riktigt förstå varför. Så var det för mig innan jag fick min diagnos. Kan jag bara hjälpa en person, så är det ju värt det. Det känns lite som ens plikt som medmänniska.

Så … Hur mår du idag?

– Jag mår bra. Jag har börjat med ECT, elektrokonvulsiv behandling, och det känns som en stor förbättring. Den framkallar ett epileptiskt anfall som liksom fabriksåterställer hjärnan till noll. Det ska hjälpa mig att förebygga depressioner, att hålla mig mer på mitten av skalan så att säga.

– Det är klart att det finns konsekvenser av det som jag helst skulle vilja slippa, som tillfälliga minnesstörningar. Men jag är tacksam över att det finns ett alternativ till medicin. Jag hoppas att behandlingen kan ge mig ett drägligt liv.

Köpte sju par skor på en dag

Robert är uppvuxen i Ånge i Medelpad och musiken har alltid funnits vid hans sida – men också hans svåra depressioner.

– Tidigaste gången jag kommer ihåg var under andra året på gymnasiet, men då förstod jag inte vad det var. 23 år gammal fick jag diagnosen depression och det var en stor lättnad. Jag fick medicin och äntligen en förklaring till varför jag mådde så dåligt. Den diagnosen var nog viktigare för mig än när jag ungefär sju år senare också fick veta att jag var bipolär.

– Men samtidigt så klargjorde den andra diagnosen varför jag agerat som jag gjort i många situationer, från små till stora. De där maniska perioderna, när jag köpte sju par skor på sju olika ställen samma dag, till exempel … Nu förstod jag varför.

Som bipolär lever man ett liv i en bergochdalbana. Häftiga toppar blandas med djupa dalar, det vill säga perioder av mani eller depression. Att förstå hur det känns när någon mår som sämst är förstås omöjligt för en person som står utanför, men Roberts sång You från nya plattan ger en inblick i mörkret. Den är skriven i ”ett skov av dödslängtan” som han säger.

– Den handlar om de där vidrigaste, mörkaste stunderna som du inte kan bemästra. Hur du inte klarar av att ta emot eller ge kärlek. Det är alldeles svart, du vill bara försvinna från livet. Det är som en tortyr som du inte kan hantera till slut. Du vill bara fly och i värsta fall försöker du att avsluta ditt liv.

Robert har hamnat i så djupa svackor att han har försökt att begå självmord, men säger att skammen över det har han släppt.

– Jag har alltid förespråkat att skaffar man barn, så får man inte ta livet av sig och ändå så … Men idag går jag inte längre omkring och är skamfull över det. När du är där på botten så är smärtan så stor att inga andra tankar får plats.

Eller som han skriver i You: ”So sick and tired of this pain. I just want to breathe out life.” (Ungefär: ”Så trött på den här smärtan. Jag vill bara andas ut livet.”)

Men You är också den första låten som han skrivit när han mått som sämst.

– Ja, det är ingenting som jag tidigare klarat av, så jag vet knappt hur det gick till. Egentligen ska det inte vara möjligt. Jag är väldigt stolt över den. Fan, vad skönt att jag fick nytta av eländet, säger han med ett skratt.

Hemmets Journal Hälsa

Läs även: Träning på recept: Motionera bort ångest och depression

– Jag vet inte var jag fick kraften ifrån, men det lärde mig att skrivandet kan fungera som både terapi och en ventil.

Målet är idag att hitta ett liv i balans. I en stark intervju hos Fråga doktorn i våras berättade Robert att han så sent som i december ”tillbringade julen på hispan” som han uttryckte det.

– När man är i ett så dåligt skick, går det inte att stå emot ångesten. Som tur är, så är jag ganska dålig på att ta mitt liv, berättade han i intervjun.

Med lugn och trygg stämma lotsade han tittarna genom ­livets ibland svåraste frågor och det är likadant nu. Allvaret är stort, men det kan också glimma till av skratt.

– Man måste ju kunna skämta lite om det också. Jag lever ju fortfarande.

Barnen ger kraft

Sjukdomens skov varierar.

– Det känns som skoven blir längre ju äldre jag blir. Jag vet inte riktigt varför. Ibland kan de vara upp till sex månader och det är väldigt tufft att försöka arbeta och träffa folk trots att du mår så dåligt. Då är det lätt att ta alkoholen till hjälp. Är du riktigt djupt nere så orkar du ingenting. Du bara ligger i sängen och försöker tvinga i dig mat. På sätt och vis är det enklare, ingen ifråga­sätter att du är sjuk.

– Men som sagt. Jag är väldigt optimistisk inför den här nya behandlingen. Det känns som att jag fått ny luft i lungorna. Jag hoppas att den känslan ska hålla i sig.

ECT (elektrokonvulsiv behandling), ofta kallat elbehandling, är en effektiv och välbeprövad behandlings­metod för svåra psykiatriska sjukdomar, främst svår depression.

– Det var den sista grejen att prova för mig. Jag fick gå igenom en del skit för att få det, men idag känns det absolut värt allt.

Det som framför allt ger ­honom livskraft är, förutom musiken, barnen Sigge, 19 år, och Engla, 21.

Hälsa

Läs även: Yoga och löpning hjälpte Karin efter beroendet: ”Jag ville ha mitt liv tillbaka”

– Hade jag inte haft mina två barn hade jag inte levt idag, konstaterar han rakt på sak. Barnen har sett mig i alla olika skeenden och roller, så jag skulle nog säga att vi är starkare än någonsin tillsammans.

– De har alltid fått ta del av min sjukdomsbild. Jag bestämde mig tidigt för att vara helt transparent, säger han och berättar med viss stolthet att Engla pluggar till civil­ingenjör och att Sigge tar studenten i vår.

Med nya skivan blir det bara mindre spelningar. Kanske blir det en turné nästa år om han och producenten, tillika nära vännen Chris Rehn, ­hinner få ihop nytt material.

I sommar väntar i stället Sverigeturné med Takida. Turnén i Tyskland ifjol slutade med en krasch.

Är du orolig för att hamna där igen?

– Idag mår jag tusen gånger bättre jämfört med den turnén, så förhoppningen är förstås att jag inte ska göra det. ECT-behandlingarna är just i förebyggande syfte, i stället för att vänta med hjälpen tills man redan ligger där.

Under åren har han försökt att självmedicinera med hjälp av cannabis och alkohol. Det har hjälpt honom att hitta ­fokus och lugn.

– Det händer fortfarande att jag försöker dämpa ångesten med alkohol och det är ­något jag kommer att ta tag i. På ett plan vet jag ju att dricka bara skaffar dig ännu en ångest att hantera, att det drar ner dig i en ond spiral. Jag försöker att hitta verktyg där, med KBT-samtal och liknande.

Trots att han lider av scenskräck, som han också försökt att hålla i schack med alkohol, så ger konserterna också mycket positiv energi.

– Att stå framför ett publikhav ger mig massor. Det kan till och med vända ett skov. Om jag är låg när jag går upp, mår jag ofta mycket bättre efteråt. På så sätt kan en turné fungera som medicin också.

– Ännu har jag inte vågat genomföra en konsert helt nykter, men jag är inte främmande för tanken längre.

Tränar för att dämpa ångesten

Även om Robert många gånger har ”förbannat skiten”, så försöker han också hitta positiva sidor av sin bipolaritet – för de finns.

– Jag försöker vända på det och se på det med någon sorts tacksamhet. Det positiva är att jag blir mer kreativ. På grund av, eller kanske tack vare, sjukdomen kan jag syssla med det jag älskar och leva på det. Det hade jag nog inte gjort om jag inte varit bipolär.

Många kända svenskar har vittnat om bipolaritetens ­maniska stadier, från pro­gram­ledaren Filip Hammar till tv-kändisen och trädgårdsmästaren Gustav Mandelmann.

– Du kan också må fantastiskt bra, säger Robert Pettersson. Det är en känsla av att du äger världen, att ingenting är omöjligt – det är en helt sjuk sinnesstämning. Men nu vet jag också att det är högst upp på toppen som det är som allra farligast. Till slut ramlar du ner – och det blir ett tungt fall.

Nära Andlighet

Läs även: Joanna hittade andliga verktyg för ett bättre mående: ”Jag tror att man kan läka allt”

Han vet att endorfiner dämpar ångest och försöker att träna så ofta han kan. Han spelar padel flera gånger i veckan och går långa promenader med sina vänner.

– Det enda jag inte riktigt gör är att äta rätt. Det kommer jag nog kanske aldrig att göra, det känns så tråkigt.

Till sist, Deabolo Hypomania heter nya skivan. Vem är Deabolo?

– Det är ett smeknamn som jag har på min exfru, Dea. Några av låtarna är skrivna om eller till henne och handlar om relationer och trasiga hjärtan. Det är svårt att vara i en relation med en bipolär person. Antingen så tröttnar personen med diagnosen, eller så tröttnar partnern.

– ”Hypomania” beskriver ju det tillstånd jag ibland befinner mig i.

Hur ser framtiden ut?

– Det är ju ingenting som blir bättre av sig själv med sjukdomen. Jag vet att det kan komma fler skov, men nu har jag verktyg för att se signalerna i tid och kunna bromsa dem lite. Det är en balansakt att hantera bipolaritetens toppar och dalar och ligga någonstans på mitten, helst lite över.

Robert Pettersson bor idag i Sundsvall, liksom flera av ­Takidas medlemmar, vilket är ett stort stöd.

– Jag ser fram emot att stå på en scen igen. Dessutom har jag en fiskeresa inplanerad. Så ja, just nu mår jag väldigt bra.