Nu har de varit tillsammans i 27 år, Björn och Pernilla Skifs – på senare tid inte bara som makar utan också som arbetskamrater.
Mystiska varelser skymtar i natten, dörrar låser sig själva och makarna Skifs undrar var gränsen egentligen går mellan dikt och verklighet, musikal och vardag.
– Vi undrar fortfarande var den gamla telefonsvararen tog vägen, säger Björn. Den där som stod på en hylla i köket och en dag bara var försvunnen. Jag menar, vem går in i ett hus och knycker enbart en svarare?!
– Och vem var det egentligen som låg bredvid mig i dubbelsängen en natt, säger Pernilla. Jag vaknade av att det gungade till i madrassen. Såg konturerna av en kropp. Tog för givet att du hade kommit tillbaka tidigare än tänkt. Sedan reste sig någon och försvann. Du gick på toaletten, trodde jag. En stund senare rullade din bil in på gårdsplanen…
Kanske går det i samma ögonblick som en kall vindil över de 249-åriga golvplankorna, det är svårt att avgöra. Äkta paret Skifs tycks hur som helst dra tröjorna aningen tätare kring kroppen. I 25 år har de levt tillsammans i den gula prästgården i Österhaninge, söder om Stockholm. Men vet fortfarande inte riktigt säkert med vem eller vilka.
Med två vita katter, det är tveklöst. Det räcker att kolla hårstråna på det eleganta möblemanget. Så ock med sina två söner Oliver och Jonathan. Båda visserligen utflugna numera, men Oliver har sin verkstad i prästgårdens gamla tvättstuga och kommer med ojämna mellanrum in för att leverera ännu en teckning på en vålnad som tappat huvudet.
Ja, ni märker själva.
Det är ett hemsökt hem.
När Björn och Pernilla arbetar sitter de mittemot varandra vid skrivbordet framför fönstret.
Satt i publiken
Vilket å andra sidan just nu är helt i sin ordning eftersom Björn och Pernilla Skifs (och kostymdesignern Oliver) är i full färd med att lägga sista handen vid den nya, uppgraderade versionen av Spök, som går upp på Cirkus i september.
Fredagen den trettonde, dessutom.
– Det lär vi vara ensamma om. Ingen annan är väl så korkad att man lägger en premiär just den dagen?
Säger Björn och drar med handen genom en kalufs som med åren allt mer kommit att likna det spretiga håret på den vettskrämde popartist han spelade i musikalens världspremiär 1981. I publiken satt då en mörklockig 17-åring vid namn Pernilla Hulting. Den blivande fru Skifs, alltså.
– Jag var där med en danskompis, minns Pernilla. Måste ha varit första gången jag såg Björn live. Minns ärligt talat rätt lite av både honom och föreställningen. Och hade inga som helst tankar på att vi en dag skulle bli ett par.
Det dröjde fyra år. Då sprang de på varandra i en korridor på Cirkus. Björn skulle sjunga på en tv-sänd cancergala, Pernilla dansa i baletten.
– Hon var en uppenbarelse, minns Björn. Så fruktansvärt snygg. Jag kunde inte annat än gapa och stirra.
– Klart jag såg att det var Björn, minns Pernilla. Han var ju känd och berömd. Jag tror inte ens att vi bytte några ord, men det hände någonting. Det var något i luften som inte går att förklara.
Samma kväll var det efterfest. Björn spanade efter den snygga danserskan, men hon satt och pratade med skådespelaren Örjan Ramberg.
– Så jag bara rann iväg, minns han.
Det gick några månader. Björn gick i smyg och såg Pernilla dansa på Maxim. Han skulle snart spela in ett tv-program med 50-talstema i Vaxholm. Behövde en tjej som statist.
Kemin stämde
– Pernilla trodde hon skulle dansa. Istället fick hon sitta en hel eftermiddag med mig i en öppen bil och tuggade tuggummi. Efteråt gick vi och käkade. För första gången var vi helt ensamma. Pratade resten av kvällen, både skoj och allvar, inget blaj. Det fanns en kemi där, det märkte vi båda.
Som tonåring var Björn Skifs blyg med tjejer, hävdar han. Gick där hemma i Vansbro och försökte imponera med hemmagjorda vitsar typ: “Nyckelben kan vara bra om armarna låser sig”.
– Nu var jag 39 år, men fortfarande lite nervös och svettig. Och åldersskillnaden skrämde mig en del. 18 år… herregud, vad skulle folk säga?
Det visade sig snart. I ett halvår smög de med sitt förhållande. Beslöt sig sedan att förekomma löpsedlarna och skvallret. Vännerna gratulerade. Andra kallade Björn “gubbsjuk” och Pernilla “en lycksökerska”.
– Jag råkade hamna i en hiss med några tjejer som började prata skit om “Skifs nya tjej”, minns Pernilla. De hade ingen aning om att det var jag. Och jag var inte mycket värd, kan jag berätta.
Även Pernillas föräldrar hajade till.
– Din pappa ringde mig för att tala allvar, minns Björn. Ville höra att jag var seriös när det gällde hans dotter.
Att de båda älskande omsider skulle jobba ihop var logiskt. Pernilla lade dansskorna på hyllan när kroppen sa ifrån och första barnet kom. Trodde först hon skulle gå omkring som mamma med nyköpt prästgård i resten av sitt liv. Drabbades av lätt panik när idyllen blev för idyllisk. Fick plötsligt en chans att sätta upp en barnteater på Öland och insåg snart att det var regissör hon skulle jobba som framöver.
Arbetskamrater
Ibland behövde hon ny musik – då bad hon Björn komponera.
Ibland behövde han bolla idéer och scenlösningar – då pratade han med Pernilla.
När hotellägare i Sälen år 2000 ville sätta upp ett bygdespel om Gustav Vasa, föstes de för första gången samman på allvar. Resultatet blev Speldosa, som snarare blev en sorts konsertshow med Herman Lindqvist som berättare och musik från alla tider.
– Min respekt för Pernilla bara växte, när jag såg henne jobba, minns Björn. Hon var ju helt enkelt bäst!
I dag är de både arbetskamrater och direktörer i samma firma. De sitter mittemot varandra vid skrivbordet framför fönstret som vetter mot den långa grusgången.
– Får vi en idé kan vi sitta långt in på nätterna och bolla den, säger Pernilla. Det är praktiskt på alla sätt.
Ingen risk att man är alltför okritisk mot den man älskar?
– Nej, för det gagnar ju inte någon, säger Björn. Skulle inställningen vara att alltid vara snäll mot den andre, vore vi ju farligt ute. Tvärtom tvingar vi nog varandra att stå på tårna hela tiden. Vill hela tiden att publiken inte riktigt ska veta vad som händer nästa gång. Jag vet ingen som är så hängiven sitt jobb som Pernilla.
Hur ser era roller ut hemma i huset?
– Vi är nog väldigt traditionella, säger Björn. Jag sköter gräsklippningen och det är nästan alltid Pernilla som lagar maten.
– Och det inte så ofta man ser dig i tvättstugan, säger Pernilla. Samtidigt känner jag inte att jag måste byta däck för att det ska vara jämlikt.
Pernilla är fena på att organisera, Björn kallar sig mera bohemisk. Annars är det mer som förenar än skiljer. Ber man dem nämna den andres bästa egenskap, får man svaret “sjuk i huvudet”.
– Vi menar väl att vi båda äger en sorts kreativ galenskap, säger Björn. Tänker lika. Skrattar mycket ihop.
– Och så är vi båda hemmagrisar, säger Pernilla. Visst kan det vara kul att gå på krogen eller på någon premiär ibland, men mest går vi runt här i huset och trivs.
– Ja, jag har ibland inte ens hunnit in till stan, förrän jag ringer Pernilla bara för att se om… ja, hur hon har det, helt enkelt. Det är lite fånigt, jag vet. Men med åren har vi utvecklat något slags beroende.
Ingen rädsla för att 18 års skillnad ska bli jobbig på ålderns höst?
– Nej, skrattar Pernilla. Björn har lovat att han ska bli 100 år, så det är inga som helst problem.
Och därefter kan han ju alltid extraknäcka som spöke. Det lär finnas en del bra roller att tillgå.
BJÖRN & PERNILLA SKIFS
NAMN: Björn Nils Olof Skifs, född 20 april 1947, och Anna Pernilla Skifs, född Hulting 20 januari 1965.
YRKEN: Han musiker och skådespelare. Hon koreograf och regissör.
BOR: Prästgård från 1764 i Österhaninge, söder om Stockholm.
BARN: Sönerna Oliver, 24, designer, och Jonathan, 22, pluggar digital grafik.
AKTUELLA: Som upphovsman respektive regissör bakom musikalen Spök som har premiär 13 september på Cirkus i Stockholm, med Måns Zelmerlöw, Lena Philipsson, Loa Falkman och Sussie Eriksson i huvudrollerna.
