Gunnar ”Spökis” Andersson – svenska fjällvärldens legendariske räddningsflygare

Som liten grabb spikade han vingar på hundkojan.

För mannen som den svenska fjällvärlden kom att känna som ”Spökis”, född 1 augusti 1923 i jämtländska Mörsil, hade tidigt högtflygande planer.

Medan pappa Otto körde lokalbussen på slingriga vägar runt Järpen, satt lille Gunnar Andersson, som han egentligen hette, bredvid och drömde om ett snabbare färdmedel.

Ofta beordrades han kliva av och plocka fram snöskyffeln. Det skulle han inte behöva om han istället ägde ett flygplan, tänkte han.

Och så blev det omsider.

Första flygförsöken

Första flygförsöken var i en margarinlåda i en löplina som han dragit mellan två träd på tomten.

Därpå testade han likt Madicken att hoppa från uthustaket med ett paraply och landade pladask i en gödselstack.

En av krascherna resulterade i benbrott, vilket borde avskräckt de flesta andra våghalsar.

Men inte Spökis.

Hemliga uppdrag över norska gränsen

17 år gammal fick han jobb som mekaniker på flygflottiljen i Östersund. Tjatade sig till att få följa med på hemliga uppdrag över norska gränsen.

Och fick snart, trots att han ännu saknade eget flygcertifikat, förtroendet att själv genomföra dessa nattliga expeditioner.

Vid ett tillfälle landade han på en sjö för att plocka upp en judisk familj på desperat flykt undan de nazistiska förbränningsugnarna. Plötsligt fann sig Spökis omringad av en renhjord. Det visade sig att samerna lurat tyskarnas posteringar genom att gömma flyktingarna i sina pulkor.

Den judiska familjens baby dog av iskylan och mamman tvingades efteråt amputera båda benen. De övriga klarade sig tack vare Spökis och hans Piper Cub – ett rödvitt litet propellerplan som på sina skidor kunde landa nästan överallt.

Vid avfärd hände det att snön var så djup att Spökis först måste ägna timmar åt att trampa den med skidorna.

En svensk Biggles

Men väl i luften var han något av en svensk Biggles; en flygare som kombinerade mod med kunskap, lokalkännedom och intuition.

Snöglopp, stormbyar, nedisade vingar, usel sikt... Inget väder var Spökis främmande och det fanns något just spöklikt över hur han hittade landmärken i enformiga vinterlandskap.

Somrarna var lättare. Då njöt Spökis av att kunna flyga turister till rödingsjöar, samer till renskiljningar, poliser till brottsplatser, virke till byggen, viltkött till stan – och därefter tillbaka med allt från tidningar till korsetter.

Dessutom blev han tidigt något av en flygande gårdfarihandlare.

När radion gjorde sitt intåg i folkhem­met, landade Spökis vid de mest avlägsna stugorna och krängde apparater, liksom dammsugare och strykjärn.

Knepigt blev det egentligen bara när han en gång flög en barnaföderska till Östersunds BB och byråkraterna vägrade betala de 50 kronor han begärde för tjänsten. I paragraferna stod nämligen inget om flygmaskiner, bara om taxibilar och hästskjutsar.

Förste räddningsflygaren med statligt kontrakt

Det brukar sägas att ­Spökis fick sitt smeknamn under kriget, när vildmarkens människor nattetid kunde höra hans plan surra dovt i skyn och ibland skymma stjärnorna.

Själv påstod han att det istället kommit från tiden på flygflottiljen. Medan de andra sov, höll han hellre på i verkstaden och ”spökade”.

För viljan att ständigt bli en ännu skickligare yrkesman var obändig.

Spökis var den förste räddningsflygaren med statligt kontrakt (högst en kvart fick förflyta mellan larm och lyft), skaffade tidigt en flotta på fem plan med anställda piloter och omsider även helikopter.

Snart snappades hans olika bragder dessutom upp av riksmedia som i Spökis fann den perfekta folkhemshjälten:

Egensinnig, vänlig, sansad, klok, lågmäld och en smula gåtfull. Aldrig skrytsam.

”Vet du hur många liv du har räddat vid det här laget” frågade en tv-reporter.

”Nej, vet du, sådant räknar man inte” svarade Spökis.

Spökis älskade sitt yrke

Då hade han just fraktat hem fjorton turister, bland annat den 14-årige blivande landslagsmannen i handboll Göran Hård af Segerstad, som i februari 1959 varit nära att duka under i en snöstorm i Fjällnäsområdet i Härjedalen.

Eftersom planet blott kunde ta två passagerare åt gången, tvingades han flyga i skytteltrafik i timmar. Men Spökis tycktes ta sådana strapatser som självklara.

En gång hade han tvingats gå ner i en potatisåker, en annan strukit meterhögt över terrängen för att i skitväder kunna landa på Snasahögarna.

En bragdman?

Nä, han gjorde ju bara sitt jobb, menade han.

Dessutom älskade han sitt yrke. Att flyga var för Spökis en livsstil, en nödvändighet, kanske rent av ett slags kärleksrelation. Talande var slutklämmen i det porträtt som skrevs i Dagens Nyheter efter hans insats i Fjällnäs:

”Nu några ord om hans fru: Hon träffar honom sällan.”

Träffade sällan familjen

Den ofta ensamma hustrun var den tre månader äldre Dagmar, född Lilje­kvist. Hon hade träffat Spökis under hans tid på flygflottiljen och fött honom sonen Kent och dottern Siv.

Ingen i familjen tycktes särskilt oroad över pappans våghalsighet. Spökis hade rykte om sig att alltid klara livhanken – om än ibland med minsta möjliga marginal; som den gången månen gick ur molnen så han i sista stund upptäckte blänket av en högspänningsledning framför nosen.

Men det var också en sådan som till slut tog hans liv.

Kraschade in i en kraftledning

19 december 1974 skulle Spökis inspektera en kraftledningsgata i västra Medelpad. Efteråt gissade haverikommissionen att rimfrosten i kombination med det mulna vädret gjort en av 400 000-voltsledningarna nästan osynlig.

Vid kraschen bröts hans helikopter i två delar och ögonvittnen kunde berätta att det uppstått en väldig ljusbåge som varat i flera minuter.

Spökis blev 51 år.