När vi väljer partner vill vi ha någon som liknar oss själva – normerna som påverkar våra val

Sommaren 2025 anmäler ­kulturjournalisten Petter Larsson sig till en dejtingapp under namnet ”Erik”, med en modifierad bild men med en profil som i stort sett speglar hans eget liv: mediearbetare, kulturintresserad, universi­tetsutbildad, hund­ägare, ateist och vänster. Han ­skriver att han söker ett långsiktigt förhållande.

Vad styr vårt val av partner?

Dejtingexperimentet ingår i försöket att pröva en större fråga: vad är det egentligen som styr vårt val av partner?

Resultatet presenteras i nya boken ”Det är det här som kallas kärlek”, och Petter Larsson konstaterar direkt att kärleken är mindre fri än vad vi kanske vill tro, och att klass, ålder, utbildning och bakgrund i hög grad påverkar vem vi dras till och väljer att leva med.

Boken inleds med ett test som man kan göra själv eller tillsammans med sin partner – en chans att undersöka sin nuvarande eller tidigare relation alltså. Hur stor är ­er åldersskillnad? Hur ­mycket har ni pluggat? Var står ni politiskt? Hur ser era öron­snibbar ut?

– Likhetsidén är ju bokens tema och handlar om att lika söker lika. I allt från ­ålder och utseende till utbildningsnivå och yrke väljer vi en partner som påminner om oss själva.

Petter Larsson kan bara gå till sig själv. Han och sambon är närmast spegelbilder av varandra.

– Jag och min sambo sedan en herrans massa år klickar i likhet på nästan alla de sociala faktorerna. Vi har samma inriktning på utbildning, har inga barn, är båda till väns­ter – och vegetarianer. Vi är ett praktexempel på ett par som är gjorda för varandra enligt de sociala lagarna. I princip bryter vi inte en enda social gräns.

Så uttrycket lika barn leka bäst stämmer?

– Ja, i den meningen att vi ofta söker oss till människor som liknar oss – och att ­sådana relationer tenderar att hålla längre. En möjlig förklaring är att det finns en större balans i ett ­sådant ­förhållande – man ser ­varandra som jämlikar.

Väljer partner efter klass

Men vad är problemet med det då? Jo, när vi söker oss till människor som liknar oss återskapar vi också samhällets sociala gränser, menar Petter Larsson. Äktenskapet blir på så sätt ett slags karta över det sociala avståndet mellan olika grupper.

– Vi ser oss gärna som ganska fördomsfria och jämlika i Sverige. Men när vi bildar par är vi ofta motsatsen. Vi väljer partner efter sådant som klass, utbildning och hudfärg, trots att vi kanske tycker det är fel att göra så.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Viktoria och Mathias gifte om sig med varandra: ”Det känns så otroligt bra att vi vågade”

Det starkaste och mest långlivade mönstret är ­åldern. Vi gifter oss nästan alltid med någon som är ­ungefär lika gammal som oss själva. Och så har det sett ut i ­hundratals år.

– Överklassen har varit ­undantaget. Där har män med hög status och stora tillgångar historiskt ofta gift sig med yngre kvinnor. Den som har mycket att förlora är också mer noga med vem man gifter sig med. Förmögenhet söker förmögenhet, status ­söker status. Och det mönstret lever kvar än i dag: de som äger mycket gifter sig oftare med andra som också har mycket. Man lämnar sällan sin egen klass när stora tillgångar står på spel.

Kulturella värderingar

Etnicitet är, precis som ålder, ännu en tydlig gräns i kärleken. Religion och kulturella värderingar spelar en viktig roll, och det är gränser som tar lång tid att korsa. Det brukar ta tre, fyra generationer, alltså över hundra år, innan en invandrargrupp är fullt ut ingift i majoritets­befolkningen.

– Vad är det som är så svårt, kan man undra. Men kulturella värderingar är viktigt när man ska bilda par och kanske uppfostra barn tillsammans. Jag hade väntat mig att EU-inträdet skulle innebära att svenskar började gifta sig med européer i större utsträckning. Men så blev det inte, vi har inte sett någon skillnad alls mot före EU-inträdet.

Slutsatsen är alltså att om man vill träffa någon så bör man fiska i sina egna vatten?

– Min uppgift är inte att vara dejtingguru. Jag nöjer mig med att konstatera att statistiken visar att par som liknar varandra oftare håller ihop, och att det är tydligt att likhet minskar risken för skilsmässa. Om det är något bra, eller om de här paren är lyckligare, vet jag ingenting om.

Par som bryter normerna

Petter Larsson lyfter också fram de par som bryter mot mönstren – som Zlatan och Helena Seger, och kronprinsessan Victoria och hennes PT-Daniel. De framstår som romantiska förebilder och ­bevis på att kärleken faktiskt kan korsa sociala gränser. Petter Larsson betraktar dem dock snarare som ­undantag.

– Visst kan de inspirera och visa att det går att välja över klassgränserna. Samtidigt riskerar de att skymma det mycket starkare mönstret: att de flesta av oss ändå väljer inom de gränser samhället har dragit upp. Och det gör de romantiska undantagen förrädiska.

Vilken roll spelar utseende och längd när vi väljer partner?

– Skönhet är svårt att mäta, så där får man använda andra mått, till exempel ålder. Men även här ser vi att vi söker likhet. När det gäller kroppslängd är sambandet väldigt tydligt: långa tenderar att gifta sig med långa och korta med korta. Men det är inte så starka samband, så det är inte jätteviktigt för oss.

Svårare att hitta partner för unga män och äldre kvinnor

Det finns två grupper som har svårare att hitta en partner. Den ena är unga män, framför allt under 25, 30. I den åldern söker kvinnor oftare något äldre män, ­vilket gör att de unga männen kan hamna utanför. Men håller de ut till 30-årsåldern förändras mönstret: då ökar kvinnors intresse för jämnåriga män.

– Den andra gruppen är äldre kvinnor. I 50-årsåldern försämras deras ”marknad”, för att använda det ekonomiska språkbruk som har smugit sig in i synen på parbildning. Och då spelar samhällets föreställningar om att den åldrande kvinnan skulle vara mindre attraktiv en roll.

Relationer

Läs även: Ingen vet att vi träffas – inte ens våra barn

Förutsägbarheten i parbildandet är ganska deppig – både för samhället och ­romantiken.

– Ja, inte minst för romantiken. Men äktenskapet blir ju också ett mått på hur segregerat samhället är. Idag är bostadsområden och skolor väldigt uppdelade, och om vi inte möter människor från andra sociala världar är det mindre sannolikt att vi bildar par med dem. Vill vi ha ett mer romantiskt samhälle måste vi först göra det lättare för människor att faktiskt mötas.

Störst frihet att välja

En sak är ändå hoppfull, påpekar han.

– De som inte har så mycket status och egendom att försvara är också de som har störst frihet att välja vem de ska leva med. För oss som kommer från de egendomslösa delarna av samhället är chansen faktiskt ganska stor att våra förfäder gifte sig av kärlek – inte för att slå ihop två gårdar eller bevara en förmögenhet.

Hur det gick för Petter på dejtingappen? Jo, på den första appen var intresset svalt, till sambons stora munterhet. På den andra fick han däremot napp. Av etiska skäl gick han aldrig vidare med någon – han varken uppmuntrade eller gillade någon tillbaka. Men experimentet blev ändå en träffsäker bekräftelse på hans tes. Alla de kvinnor som kontaktade ”Erik” var universitetsutbildade, hade svenska namn och var i hans egen ålder.