Min pojkvän och jag har varit tillsammans i tio år och fick för ett år sedan, efter en del fertilitetsproblem, en son tillsammans. Problemet handlar om min pojkvän. Det finns så många saker han är missnöjd med och jag försöker alltid ge honom utrymme, men han gör aldrig något åt saken.
Han led under många år av depression och jag stöttade honom. Jag följde med till psykologen, till möten och till sjukhuset de otaliga gångerna då han var övertygad om att han var dödligt sjuk. Vid ett tillfälle ägnade jag så mycket tid åt hans lidande att jag själv drabbades av stress och tvingades sjukskriva mig från mitt jobb.
Läs även: Min mans familj styr våra liv
Sedan vi fick vår son har jag tröttnat på att allt fortfarande handlar om honom. Nyligen började han nämligen prata om att det saknades något i vårt förhållande. Efter en lång tid av osäkerhet och tvivel från hans sida, där han drog sig undan från mig och vår son, kastade jag in handduken, för jag orkade inte längre.
Strax efter beslutet att gå skilda vägar fick jag reda på att jag var gravid igen. Det ska sägas att vi var överens om att vi gärna ville ha ett barn till. Graviditeten förändrade allt och jag bestämde mig för att göra mitt bästa för att lösa våra problem. Min pojkvän ansåg däremot att han behövde tid. Han flyttade in hos en vän, där han nu bor och bara sporadiskt träffar vår son, som saknar honom.
Läs även: Ska jag stanna i mitt kyliga äktenskap?
Jag är gravid och det är en utsatt situation för mig att befinna mig i. Jag är väldigt ledsen och nedstämd. Min pojkvän hävdar att han vill vara tillsammans med mig ”för vår sons skull”, men att han behöver ”hitta sig själv”. Han säger också att han längtar efter att inte bara ta oss för givet. Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Jag känner mig sviken och är också chockad över att han bara kan gå sin väg och lämna allt åt mig. Vad ska jag göra?
Tanja
Relationsexpert Vibeke Dorph svarar
Om din pojkvän är en egoist som är så upptagen med att stirra sig blind på sin egen navel, eller om det är någon form av depression han drabbats av, kan jag inte uttala mig om. En sak är dock säker: Det är ohälsosamt för dig att omges av en person som han just nu. Du behöver verkligen inte det känslomässiga tryck som han utsätter dig för med sina ständiga tvivel. Tvärtom behöver du en partner som avlastar, hjälper och stöttar det familjeprojekt som han för övrigt själv har varit med om att sätta igång.
Läs även: Pojkarnas styvfar är kontrollerande och aggressiv
Därför är mitt råd till dig att du ska rikta fokus bort från honom. För ni två har redan hamnat i en sjuk symbios, där du snarare har rollen som terapeut än som flickvän och din pojkvän själv har fallit alltför djupt in i rollen som ditt stora och hjälplösa barn. En roll som han för övrigt nu, medvetet eller omedvetet, gör sitt bästa för att hålla fast vid.
Ni måste ta er ur detta ohälsosamma förhållande. Det sker inte genom att du fortsätter att fokusera på honom i en hopplös förväntan om att han plötsligt ska förvandlas från en psykiskt svag person till en stark och handlingskraftig man. Att fortsätta med det kommer bara att tömma dig på energi.
Istället ska du koncentrera dig på att bygga upp ett starkt nätverk omkring dig själv, ett nätverk där du kan få den hjälp som du förgäves söker hos din pojkvän. Involvera vänner och familj, sök hjälp hos kommunen och på din arbetsplats, prata med din läkare och var överlag öppen om den utmanande situation du befinner dig i.
Läs även: Ingen orkar med min psykiskt sjuke son
Ja, det kräver mod att visa sig svag, men det är bara den riktigt starka som vågar göra det och som också vinner på det i det långa loppet. Om din partner sedan vill återvända och agera som en ansvarsfull förälder är det något han själv måste ta reda på under tiden. Det viktigaste är att du blir så stark att du kan välja med hjärtat och inte av desperation, när och om han gör det.
Vibeke
Mest läst Just nu
-
Växterna som kan ge bättre luft hemma – se hela listan!
-
Så skapar du julstämning med amaryllis – 4 fina tips
-
Hjorten Hjärtrud hänger helst hos hästarna: ”De har accepterat henne”
-
Hannah var medberoende: ”Jag är tacksam att han lämnade mig”
-
Bert Sundström om livet som korrespondent: ”Jag blir lugn när det är bråttom”