Skådespelaren Shebly Niavarani: ”Det tog lång tid att hitta rätt i kärleken”

Vid det här laget har Shebly Niavarani varit på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i över två decennier, så det är inte konstigt att han rör sig hemtamt i korridorerna. Han hejar och småsnackar med varenda kollega han möter. Kommenterar en rollprestation, och frågar vad som händer härnäst. Han verkar ha något uppmuntrande att säga till precis alla. 

”Hon är otroligt begåvad, du skulle ha sett henne i senaste uppsättningen” och ”En dröm att jobba med”, förklarar han för mig innan vi möter nästa person som han ägnar uppmärksamhet åt. (Under intervjun kör han för övrigt samma bekräftande stil: ”Bra fråga! Vad du har läst på!”).

– Jag tycker verkligen om den här teatern, jag tror att det har med min bakgrund att göra. Trösklarna är låga och alla är välkomna. Även en skolklass från Upplands Väsby, som har sålt salami för att ha råd med biljetterna, känner sig hemma här.

Det är fredag eftermiddag och en strålande vacker dag. Många börjar ta helg. Men Shebly utstrålar noll stress. Nu ska vi göra den här intervjun och den måste ges tid och utrymme. Det är så han är uppfostrad. Att jobba hårt och vara snäll var ledorden han fick med sig hemifrån.

Flydde från Iran till Sverige

Shebly Niavarani föddes i Iran, mitt under revolutionen. Han flydde med sin mamma till Sverige, och efter en tid återförenades han med sin lillasyster och pappa i Sverige. Mamman jobbade som barnmorska, och pappan – både utbildad filmvetare och arkitekt – på lantmäteriet. Familjen hamnade i norra Sverige, och bodde i både Malung, Hammarstrand och Örnsköldsvik. Men när nittiotalskrisen slog till förlorade föräldrarna sina arbeten, och flyttlasset gick till Upplands Väsby ett par mil från om Stockholm.

– Det var hemskt, jag ville verkligen inte flytta från Övik. Där hade jag alla mina vänner, ja, hela mitt liv. Där hade vi träffat fullständigt storartade människor som välkomnade oss när vi var nyinflyttade. 

– När jag kom till Upplands Väsby talade jag väldigt mycket ångermanländska och kände mig udda. Men efter något år började jag förstå att det fanns saker i Upplands Väsby som inte fanns i Övik. ABF:s teaterkurser för barn och ungdomar till exempel. Men också en biograf, och Unga Klara en pendeltågsresa bort. Där träffade jag gelikar – andra människor som också gillar böcker.

Shebly minns också biblioteket i Upplands Väsby. Där var han och syrran Shima – som också är skådespelare – dagarna i ända.

– Vi var stammisarna. Syrran läste svår litteratur och jag plöjde böcker om hur man blir skådespelare. Jag hittade Jarl Kulles självbiografi, och han skriver om när han kom in på ”Elevskolan”. Undrar vad det är, tänkte jag. Jag visste inte att den hade bytt namn. Då hittade jag en annan bok där det stod ”före detta Elevskolan, numera Teaterhögskolan som är belägen på Södermalm”.

– Jag bara: Vad är Södermalm? Jag fick reda på att det är gratis att gå där. Då kan det finnas en chans för mig, tänkte jag. Jag hade verkligen noll koll och kontakter, men försökte lägga pusslet.

Icakuriren Kultur

Läs även: 20 kulturtips i hela landet – teater, show, fars, musikal, dans och opera i höst

Shebly Niavaranis engagerade teaterlärare

Shebly gick estetiskt gymnasium med teaterinriktning, och fick mycket uppmuntran av sin lärare Tomas ­Heineman.

– Han gjorde det finaste man kan göra för en ung människa – han frågade vad jag ville göra i framtiden och dömde inte svaret. Jag sa att jag skulle göra allt jag kunde för att bli skådespelare och regissör. Han förklarade att det nog kommer att bli extra tufft för mig på grund av min bakgrund, men att tiderna kommer att förändras. Det var ett annat Teatersverige då, och diskussionen om vilka som syns på scenen och i filmer fanns inte på samma sätt som idag. 

– Tomas erbjöd sig att ge mig teaterlektioner, och sa att jag skulle komma till hans kontor på lördag klockan tio. ”Nu ska vi göra andningsövningar”, var det första han sa när jag kom dit. I den åldern fattade man ju ingenting: ”Ursäkta, vad?!”. Men Tomas lärde mig vad teater är.

Icakuriren Kultur

Läs även: Pensionärstillvaron lockar inte musikalaktuella Suzanne Reuter: ”Det är roligt att jobba”

Men han var en hård lärare, i alla fall mot sin nya adept. Shebly minns den dagen han kom för sent till skolans teaterlektion. Han blev inte insläppt. ”Du får komma tillbaka efter lunch”, deklarerade Tomas och stängde dörren. Alla elever var ju sena då och då, det var ständigt problem med pendeltågen, och Shebly förstod ingenting. Men Tomas köpte inte hans förklaring: ”Varför åkte du inte tidigare om du vet att det är problem med tågen?”.

– Till slut fick jag tårar i ögonen, och Tomas sa: ”Shebly, när du blir en riktig skådespelare kan du inte vara sen, ridån går upp klockan 19 och då måste du stå där”. Och så lade han till: ”De andra i klassen kommer inte bli skådespelare, men du har en stor chans. Och du måste börja förbereda dig redan nu”.

Det är så synd att Tomas inte finns bland oss längre, säger Shebly.

– Han blev sjuk och gick bort året efter att jag kommit in på Teaterhögskolan. Vårt avsked blev på telefon. Han sa att det var dags för honom att kasta in handduken, och jag bara: ”Nej, nej, så ska du inte tänka”. Jag har funderat mycket på det där samtalet. Jag önskar att jag hade varit mognare och att jag kunnat möta honom på dödsbädden, men det kunde jag tyvärr inte. Jag var så ung. Men jag tänker på honom nästan varje dag, och har alltid varit så oerhört tacksam för det han gav mig.

Utbildad på Teaterhögskolan i Stockholm

Shebly Niavarani är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm och var en av de yngsta eleverna – någonsin. Bara Gustaf Skarsgård slår honom. Gustaf togs in direkt efter gymnasiet, Shebly hade ett ynkligt sabbatsår. Att han tidigt var så dedikerad teatern tror han hänger ihop med sin bakgrund.

– Min familj flydde ett krig och mina föräldrar förlorade så mycket. I närbild såg jag hur mamma och pappa tvingades ge upp allt de hade byggt upp, men också det som är deras innersta väsen. Då vill man inte…

… slarva bort livet?

– Exakt. Att jobba hårt och vara snäll, det var vad våra föräldrar lärde oss. Men också att följa vår passion, och att försöka bli bra på något. Vad vi skulle ägna oss åt fick vi dock komma underfund med själva. 

– Jag minns när mamma tog med mig på en teaterföreställning första gången. Det var i Iran, och jag försökte fatta – vad händer? Varför skrattar publiken? Varför verkar det funka? Jag var helt uppslukad. Och pappa gick på filmskola innan han blev arkitekt. Vi tittade ofta på James Bond-filmer tillsammans. Västerländska filmer var ju förbjudna i Iran, men de fanns på svarta marknaden. Jag brukar säga till mina föräldrar att de faktiskt får skylla sig själva för att både jag och syrran valde teatern – vårt hem var ju fyllt av film och böcker.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Regissören Lisa Langseth om tiden som förändrade henne: ”Livet är kort och skört, man kan inte slarva med grejor”

Nära sin syster Shima Niavarani

Det skiljer sex år mellan honom och Shima, men de har alltid stått varandra nära. Shebly tror att det blir så när familjen flyttar mycket. Dessutom jobbade föräldrarna långa dagar, och Shebly var ofta barnvakt till sin lillasyster. Han drog in Shima i sina teater­projekt och små filmer.

– Perfekt, en gratis skådespelare, tänkte jag: ”Du kan spela granne i den här filmen”. Win-win. Föräldrarna blev glada, och jag visste var jag hade henne.

Ångermanländskan tränger igenom när han pratar, och Shebly ler när ämnet kommer på tal. På Teaterhögskolan gick han till en röstlärare för att tona ner dialekten, men också för att lära sig att tala långsammare.

– Jag gick till Margot Beckman, halva Teatersverige har haft henne. Hon hjälpte mig att slipa bort min norrländska. Jag hade framför allt problem med diftongerna. I en Dramatenpjäs hade jag repliken: ”Ers nåd kan du visa mig lite barm-härtig-het”. Jag sa det på klockren ångermanländska, och varje gång den där repliken kom så sprack min kollega. Han fullkomligt vred sig av skratt, för det passade liksom inte in. Hur vacker dialekten än är, så funkar det inte som skådespelare att alltid tala dialekt.

Dialekt funkar inte i alla roller

Förr om åren drömde Shebly om den där rena rikssvenskan. Men med åren har han blivit mer okej med att han är den han är, och pratar som han gör. Han är stolt över sina olika bakgrunder och ser dem som en styrka. Med det sagt så är han ju skådespelare och måste vara medveten om hur han talar. Dialekt lämpar sig inte för alla roller.

– Jag minns när vi spelade in ”Lasse-Majas detektivbyrå” i Luleå. Det tog två dagar så var jag helt inne i snacket och hade lagt mig till med riktigt mycket dialekt. Parallellt spelade jag in ”Gåsmamman”. Regissören såg helt förbryllad ut när han hörde mig. I vanliga fall brukar han säga vad han tycker inför alla skådespelare, men den här gången tog han mig åt sidan: ”Du, vad är det som har hänt? Det är ganska mycket norrländska, och så har du ju inte pratat tidigare säsonger”. ”Shit”, tänkte jag. Jag kände mig ertappad. Så fort vi tog paus sprang jag in på toaletten och körde mina gamla talövningar: ”Trettiotre trötta råttor traskade…”. 

– Och jag har definitivt blivit bättre på att tala sakta. Jag tvingar mig själv att hålla hästarna som vi säger på teaterspråk. När jag övar på monologer så anstränger jag mig för att prata extremt långsamt, ibland gör det ont i hela kroppen för att det går så sakta. Numera kan det till och med hända att en regissör säger till mig: ”Kan du ta det liiite snabbare?”.

Som skådespelare är man hela tiden student

Hur etablerad man än blir som skådespelare så är man hela tiden en student, deklarerar Shebly Niavarani. Man är ju nybörjare i varje nytt projekt.

– De första dagarna i arbetet med en ny pjäs sitter vi skådespelare runt ett bord och bekantar oss med manuset. Vi läser våra repliker högt för varandra. Men till slut kommer det en dag då regissören säger: ”Idag lämnar vi bordet”, och då är alltid min reflexmässiga reaktion: ”Ops, hur fan ska jag lyckas skapa något av det här?”. Jag ser att kollegorna – också de som har fyrtio års erfarenhet i ryggen – tänker samma sak. Känslan är: ”Är det okej om jag kan stå här bakom?”, säger Shebly och illustrerar med att ställa sig bakom en bokhylla.

Att pröva sig fram, och att våga visa sig sårbar är ju själva essensen i skådespeleri.

– Jag älskar det extremt mänskliga i skådespeleriet. Vårt jobb är att berätta ärligt om den mänskliga existensen. Det får inte bli uppvisning, jag är inte intresserad av att komma in på scen med attityden: ”Kolla på mig”. Jag har haft tur som har jobbat med regissörer med samma inställning. För mig är teater på liv och död. Varje kväll är det en ny publik som har köpt biljetter, fixat barnvakt och sett fram emot föreställningen. När ridån går upp är mitt jobb att ge allt jag har. Min uppgift är att publiken ska gå därifrån och känna att de har fått vara med om något.

Jag tror knappast att jag har träffat någon som är så totalt uppslukad av hantverket skådespeleri som Shebly Niavarani. Han undrar vem som är min favoritskådespelare i Hollywood, refererar till filmer som jag inte har sett, och pratar passionerat om teaterns uppgift.

Blev utbränd – och gifte sig

Kanske hänger brinnet ihop med att han för några år sedan blev utbränd.

– Jag var med i alldeles för många produktioner under flera år i rad. Till slut sa skådespelaren Ingvar Hirdwall till mig: ”Du går för mycket i andras kläder. Du behöver vila upp dig, grabben. Dra ner på fiktionstimmarna”. Och det har jag gjort. Mitt liv ser annorlunda ut idag. Jag prioriterar träning, och har gift mig med en fantastisk kvinna. Det tog lång tid att hitta rätt i kärleken, men till sist gjorde jag det. Vi gifte oss… hon brukar driva med mig för jag kommer aldrig ihåg datumet, säger Shebly och tar av sig ringen.

– 19 augusti 2023.

– Min fru jobbar med något helt annat, så vårt liv kretsar ganska lite kring det jag gör. Vi pratar mest om andra saker. Men hon är stöttande och har stor förståelse för skådespeleriets förutsättningar. När vi började dejta varnade jag henne. Jag berättade att jag inte lever något vanligt nio till fem-liv, och att jag ofta spelar kvällar och helger.

Shelby Niavarani har börjat regissera

Shebly vill fortsätta utforska teater, och på senare år har han börjat regissera. Senast tog han sig an ”Så var det”, en monolog av Jon Fosse, med Leif Andrée i huvudrollen. Föreställningen fick strålande recensioner, och Shebly mersmak.

– I framtiden hoppas jag att jag kan göra båda. Jag skulle gärna ligga på 60 – 40 och jag försöker planera mina närmaste tre, fyra år så.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Claes Malmberg om sjukdomen och den oväntade kärleken: ”Jag hade inga planer på att träffa någon ny”

Han vill inte fastna eller bli bekväm, och på senare tid har han också startat podcasten ”Nördarnas attack” tillsammans med Shima.

– Vi ville starta en podcast, men inte en sådan där vi sitter och skvallrar om våra jobb. Vi ville jobba genomarbetat och med en tematik. Vi skrev ett första avsnitt, men när inspelningsdatumet närmade sig så startade upploppen i Iran. Den utlösande faktorn var Mahsa Amini som hade dött efter att ha blivit gripen av sedlighetspolisen. Vi kände att vi inte kunde göra den podd som vi hade tänkt oss, utan skiftade fokus till händelseutvecklingen i Iran. Rent kommersiellt var det kanske inte så smart. Men senare har vi grävt ner oss i andra ämnen, och vi har till exempel ägnat ett helt avsnitt åt Bin Ladens rosa hus i Hollywood. 

– Vi är båda väldigt nördiga och gillar att gå till botten med saker. Kanske är vi för nördiga? Till och med mamma reagerade efter det långa Bin Laden-avsnittet: ”Ingen kommer att orka lyssna på det där”. Hon har lite rätt – vi grävde nog ner oss i ett dike.

Säger Shebly och jag är inte förvånad. Att han är passionerad och går in för det han gör har jag förstått vid det här laget.

Shelby Niavarani på Icakurirens kulturkryssning

Nu ser han fram emot att ge sig ut på Östersjön, och få bekanta sig med Icakurirens läsare.

– Det ska bli väldigt kul. Jag har ju kollegor som har varit med på tidigare kryssningar, så jag blev både glad och smickrad när jag fick frågan. Det är roligt att få representera sin teater, och att bolla sina tankar med andra. Avståndet mellan teatern och publiken behöver kortas. Vi borde hitta fler platser och tillfällen där vi kan mötas. Jag gillar att mingla med publiken i baren efter en föreställning. Det är ju för publikens skull som vi gör det vi gör.