Efter sin mammas död 2013 fick Laleh Pourkarim en välfylld konsumkasse i sin ägo. En kasse som innehöll fotografier och dokument som tillsammans utgjorde betydelsefulla skärvor ur Lalehs förflutna. Kassen blev lite av en Pandoras ask som hon i åratal undvek att öppna.
– Jag förstod att det skulle väcka många tankar och funderingar om jag öppnade kassen. Jag visste att det fanns foton från min pappas etnologiska fältarbete på landsbygden i Teheran som han ville skulle bevaras, bland mycket annat. Att försöka förvalta det kändes som en stor uppgift för mig som inte är så superinsatt i persisk etnologi.
Skrivit självbiografin ”Jag såg hur vi var stjärnor”
När Laleh i ett ögonblick av mod till slut öppnade kassen häromåret överföll minnena henne. Den successiva genomgången av allt hon grävde fram ur den blev utgångspunkten för hennes självbiografiska bok ”Jag såg hur vi var stjärnor”.
Hon som karriären igenom värnat om sin integritet och avstyrt intervjufrågor av privat karaktär kände sig plötsligt redo att ge omvärlden viss inblick i det mest personliga.
– Min mamma lutade alltid mot framtiden. Bakgrunden skulle aldrig få definiera oss. Så även i början av min egen karriär blev det viktigt för mig att inte bli tydlig, en exotisk dagslända som förknippades med sin historia. Jag kände att nej, jag är mer än en berättelse, jag är en konstnär som vill bli respekterad för mitt hantverk och mina förmågor. Men nu när vissa av mina låtar har blivit större än jag själv riskerar jag inte längre att bli definierad utifrån min bakgrund.
Lalehs minnen från Sovjettiden i Minsk
Laleh var bara ett par månader gammal när hennes regimkritiska föräldrar inledde den strapatsrika flykten från hemlandet Iran till det dåtida Sovjetunionen där familjen skulle komma att stanna i sex år. Ett tolvvåningshus i Minsk som uppläts åt iranska politiska flyktingar blev deras långtidstemporära hem. Det vimlade av barnfamiljer i huset. Laleh led aldrig brist på lekkamrater. I boken berättar hon om hur lekarna emellanåt avbröts av påbudet om att ännu en av fastighetens invånare hade hoppat från taket. På marken nedanför satt allt som oftast hennes pappa och vände på de blodiga stenarna.
Läs även: Ebba Witt-Brattström dolde sitt estniska arv och moderns bakgrund: ”Flykten har funnits som en skam i mig”
Trots den sorgesamma inramningen har Laleh övervägande positiva minnen från Sovjetåren. Delvis beror det kanske på hennes selektiva minne, tillstår hon. Men allra mest har hon sina föräldrar att tacka för att de traumatiska vardagsinslagen inte fick fäste i hennes huvud.
– Alla berättelserna och minnena fanns väl där utan att jag tänkt så mycket på det. Nu kom allting upp och jag inser att mina föräldrar måste ha skyddat mig väl. Att jag fick vara delaktig i samtalen hemma och bearbeta allting som hände, tillsammans med dem. Jag behövde inte gömma undan några känslor från dem.
Via Berlin och Tidaholm kom familjen Pourkarim 1991 till Göteborg. Snart upplöstes treenigheten i två familjekonstellationer. Hos mamma i Hammarkullen introducerades Laleh för den svenska musikskatten – Cornelis Vreeswijk, Björn Afzelius och Abba. Hos pappa i grannstadsdelen Hjällbo drillades hon i persisk poesi och kulturhistoria.
– Det viktigaste jag fick av honom var nyfikenheten. Jag kände aldrig att pappa visste saker till hundra procent. Han spelade nästan dum, frågade mig om saker och avslutade ofta sina meningar med: ”Vad tror du?” Därför blev jag så förvånad när jag fick veta att han var professor i litteratur och etnologi, Men nu när jag tänker tillbaka inser jag ju att han kunde jättemycket.
Förlorade sin pappa som 12-åring
Houshang Pourkarim levde sitt liv i självuppoffrandets tecken och gav bort allt han kunde undvara till bättre behövande. Det dyrbaraste han offrade var sitt eget liv. Under en vistelse på en kursgård 1994 paddlade han ut på sjön för att söka efter en saknad kvinna men kantrade och omkom själv. På stranden stod tolvåriga Laleh och försökte förgäves förmå de vuxna omkring sig att komma till pappans undsättning.
– Polisrapporten från den dagen var det sista ur kassen som jag läste. Det hjälpte mig att komma närmare honom på något sätt. Mamma har jag sett i drömmar, men pappa har känts helt borta. Jag tror att han inte vill lägga sig i mitt liv. Men när jag ser mig i spegeln så påminns jag om hur mycket jag liknar honom till utseendet. Då blir det så uppenbart att han lever vidare genom mig. Kanske.
Förlusten av pappan blev början till en transformation som utmynnade i en dramatisk tonårstid.
– Medan jag försökte hitta mig själv, som vilken tonåring som helst, försökte jag även hitta livets matematik. Förstå hur en pappa kan tas ifrån en. Jag förändrade också klädsel och blev mer av en estet. Vid samma tidpunkt kom musiken in och hjälpte mig att uppfinna ett sätt att leva.
Den konstnärliga looken gav oväntad utdelning. En skoldag i åttan blev Laleh uppsökt av en skolkamrat hon inte kände. ”Du ser ut som någon som kan sjunga”, fastslog tjejen som var på jakt efter någon som kunde framföra hennes låt i skolans melodifestival. Inför några hundra elever på Hammarkullsskolan gjorde Laleh scendebut. Hon slutade som vinnare i tävlingen.
Efteråt började hon komponera egen musik, men att skriva ner sina alster var alldeles för konventionellt för Laleh som alltid varit lite motvalls. Inte förrän mamma Atefe skaffade henne en bandspelare gav hon efter och började dokumentera sina låtar.
Laleh åkte till Stockholm för att bli artist
Utrustad med en blå sovsäck och en okuvlig självtillit tog Laleh 19 år gammal tåget till Stockholm för att bli skivartist. Hon var så långt ifrån en eftergiven branschnykomling det går att komma. Steg för steg lyckades hon övertyga de skeptiska skivbolagspotentaterna om att hon behövde en egen studio, att hon ensam skulle producera sitt material och att hennes debutalbum skulle bestå av en mix av olika genrer och språk – svenska, engelska och persiska.
Läs även: Shirley Clamp om tunga förluster – och kärleken: ”Min största skräck är att bli lämnad”
När albumsuccén var ett faktum stormade Laleh in på skivbolaget och undrade otåligt var hennes pengar hade tagit vägen. Något som hon i dag skrattar hjärtligt åt.
Vad gav dig råg i ryggen att vara så obeveklig?
– Ja, jag försöker klura ut det i boken. När jag satt och skrev och mindes tillbaka blev jag själv förvånad över hur tuff jag var trots att jag var så ung. Men det måste ha varit mamma och hennes tuffhet och pappas alla frågor, kanske. Mamma jobbade som socionom och på ett kvinnohus bland annat. Hon lärde mig hur maktstrukturerna såg ut. Jag är likadan än idag, att jag måste bestämma över mitt eget liv. Även Gustaf, som jag jobbar jättemycket med, vet sin plats i studion och på jobbet. Det ruckar jag inte en enda centimeter på.
Jobbar med sambon Gustaf Thörn
Gustaf Thörn är inte bara Lalehs närmaste samarbetspartner utan också hennes livskamrat sedan 18 år tillbaka. I uppstarten av deras relation var Laleh mån om att ha vattentäta skott mellan yrkesliv och privatliv. Redan vid deras första lunch på tu man hand klargjorde hon att de aldrig skulle jobba ihop.
Vad fick dig att ändra dig?
– Det var nog att jag lärde känna Gustaf och förstod att han lyssnar på mig om jag säger: ”Det här känns inte okej, den här textraden är inte bra.” Samtidigt är han väldigt ärlig och talar om ifall en låt inte håller. Det är jobbigt, men jag gillar det ändå. Det är inte kul om någon är ärlig först efter att musiken är klar. Då är det lite för sent att säga sin mening, men innan går det bra, säger hon med ett leende.
Även denna dag finns Gustaf vid Lalehs sida, men när vi inleder intervjun drar han sig hänsynsfullt tillbaka för att uträtta några ärenden.
I slutet av 2014 flyttade paret Pourkarim-Thörn till musikindustrins mecka Los Angeles. Där fick Laleh tillbaka något efterlängtat som i efterdyningarna av hennes framgångar hade gått förlorat här hemma: sin anonymitet.
Kunde vara anonym i Los Angeles
– Det sociala livet blev lättare i Los Angeles. Jag vill gärna smälta in i mängden och bara ha vanliga samtal med människor, men i stället blir det ofta en onaturlig konversation där de frågar om mig hela tiden. Det samtalet är inte jättespännande för mig.
Hon skrattar och fortsätter:
– Eftersom jag är väluppfostrad och artig spelar jag med, men inombords längtar jag efter något annat. Därför var det skönt att komma till LA och kunna ha normala samtal om andra saker.
Jag drar mig till minnes en scen som utspelade sig ett par timmar tidigare. Fotografen hade riggat för fotografering vid en grönskande dunge i bostadsområdet utanför Lalehs arbetslokaler, varpå hon med något panikartat i blicken kom utspringande och vädjade till honom att revidera sina planer.
– Du har hittat den värsta tänkbara platsen. Tänk om grannarna kommer förbi, eller en skolklass. Visst är jag artist, men SÅ mycket vill jag inte synas!
Läs även: Karin och pensionärsgänget startade rockband: ”Att det skulle vara så här kul trodde jag inte!”
I stället blev det fotografering bakom den massiva häcken som omgärdar huset. Medan Laleh i sin musik har byggt broar till sina medmänniskor har hon utanför rampljuset känt ett behov av att distansera sig från sin offentliga persona.
– Mellan perioderna då jag är aktuell med någonting håller jag mig borta. Jag går aldrig på kändisfester och röda mattor. Eftersom jag har varit konsekvent med det de senaste 20 åren har nog de flesta journalister vid det här laget förstått att jag menar allvar med att jag vill ha mitt privatliv ifred.
Lalehs dotter föddes i LA
Bevisligen har hon lyckats i sitt uppsåt, så väl att det faktiskt gått under allmänhetens radar att hon har ett barn, en dotter som föddes under Los Angeles-åren.
– Jag har skrivit om moderskapet i boken, där jag berättar om hur det har gjort mig än mer tacksam gentemot mina föräldrar. Sedan har jag också försökt luska i vad det var som gjorde att gifta mig och skaffa familj inte var min första prioritet, att karriären och konstnärskapet var det centrala.
– Det var först när någon många år senare frågade om jag hade funderat på att bilda familj som den tanken började slå rot hos mig. Varför sa ingen någonting tidigare? Då hade jag kanske kunnat ha en ännu större familj!
En dag hoppas Laleh få sitta i publiken på en skolavslutning och höra egenkomponerade ”Goliat”, som numera är en modern sommarlovsklassiker, framföras av någon annan än henne själv.
Flera av hennes låtar har blivit människors soundtrack genom livet, praktiskt taget från vaggan till graven. ”Some die young” tröstade hela den norska nationen efter terrordåden 2011. ”En stund på jorden” är i dag den mest önskade begravningslåten i Sverige.
Skrev ”En stund på jorden” när hennes mamma låg på dödsbädden
Laleh plitade ner texten på en servett medan hon satt på bussen till sjukhuset där hennes mamma låg för döden. Mamman hann höra orden till sången men inte melodin. Den kom senare, när cancern hade hunnit släcka hennes liv. ”Det är något märkligt som sker med luften när båda ens föräldrar har gått bort. Plötsligt svävar man helt fritt i luften, bara blåser omkring.” Så inleder Laleh ett av kapitlen i sin bok.
– Även om jag alltid saknat mamma och pappa, särskilt vid stora händelser i livet, blev saknaden större nu. Även rent praktiskt, som när man hade behövt barnvakt eller svar på frågor alla nya föräldrar har. Det är så mycket man löser genom att vara lite fler personer i familjen, konstaterar hon krasst samtidigt som hon hänger tillbaka den inramade affischen från den historiska konserten på Ullevi sommaren 2022 som hon krokat ner från väggen för att den inte skulle synas i bakgrunden under fotograferingen.
Läs även: Världsstjärnan Christina Nilsson fick dödsbesked innan hon steg in på scen: ”När ridån gick ner kom tårarna”
Improviserade med publiken
Till våren blir det nya konserter, den här gången i det mindre formatet som om man heter Laleh Pourkarim ändå omfattar ett publikantal på mellan 1 000 och 2 000 personer per turnéstopp i konserthus runt om i landet. Liksom under sommarturnén 2023, då den odlingsfrälsta Laleh fick publiken att stämma in i textraden ”Jag la en potatis i jorden och det kom tio!” från ”Potatislåten” som hon improviserade fram på scenen, har hon även denna gång ambitionen att åstadkomma en interaktiv konsertupplevelse.
– Jag längtar efter att få improvisera och göra en ny låt med publiken även denna gång, vem vet! Hade inte det varit kul?
Mest läst Just nu
-
Ska jag lämna min 20 år äldre man?
-
Linda började träna ansiktet för sex år sedan: ”Nu känner jag igen min spegelbild igen”
-
Benskörhet märks först när något går sönder – expertens bästa tips för att stärka benen
-
Julen 2026 på Ellos Home – spana in bilderna
-
Karl har gått i 27 år – nu är han nästan hemma