Micael Dahlen: Just nu känns det som att inget kommer stoppa mig

Jag har börjat gå på rutin. Det var inte precis planen, jag såg det inte komma, men nu känns det faktiskt riktigt bra.

Det började på självaste midsommarhelgen. Jag tänkte att jag skulle visa barnen mina att gammal är äldst. Men det visade sig stämma bara delvis. Barnen betedde sig inte alls som barn (vilket väl är rimligt med tanke på att de är 23 och 21 år gamla). I stället for de fram som två Usain Bolt:ar på sprintbanan när vi tävlade. Själv blev jag påtagligt påmind om att jag är gammal och äldst när de inte längre helt ungdomligt elastiska musklerna och lederna i ena benet tackade för kaffet halvvägs till mållinjen.

Min sommar började därför på kryckor. Efter några veckor kunde jag stödja försiktigt på benet och för att stimulera läkningen och stärka de nya fästena blev det försiktiga dagliga promenader. Inte långa och inte snabba, men lite längre och aningen snabbare (inbillar jag mig) vecka efter vecka. 

Så småningom blev promenaden en halvmil, till slut en mil och ibland till och med längre. I ur och skur, men faktiskt mer i ur än skur eftersom vår sverigesommar var så härligt soligt glad i år (så pass att jag fått frågan fler än en gång om jag blekt håret: nä, jag har promenerat långt och långsamt i dagsljus vareviga dag).

Promenader ökar välmåendet i vardagen

Jag vet inte exakt när det blev rutin, men så småningom kom jag på mig själv med att det liksom började klia i benen och i huvudet de dagar när jag suttit på ett tåg eller av annan anledning inte kunnat gå på ”hårblekning”. Väl framme eller färdig med vad jag nu gjorde blev det en liten promenad om så klockan var på väg att slå midnatt.

Jag visste ju redan att promenader är bra. Inte bara för att läka ben som betalar för en medelålders pappas hybris, utan för att få lite dagsljus, komma ut och se sig omkring, hälsa på människor (och framåt natten igelkottar och alla möjliga djurkompisar) och göra sig lite rörelseglädje. Det är ett av mina standardtips för att öka välmåendet i vardagen, gå ut en liten stund varje dag, om så bara en minut eller två (men gärna fler).

Men jag ska erkänna att jag inte följt det tipset själv varje dag, långt ifrån. För att tiden känts knapp, för att vädret inte tillåtit eller för att det varit för kallt. Vilket egentligen mest har handlat om att jag inte fått in rutinen så att det aldrig kommit riktigt naturligt för mig, utan varit lättare att avstå än att gå.

Planen är i alla fall att fortsätta gå på rutin

Men just nu känns det som att inget kommer stoppa mig. Kanske har jag drabbats av hybris igen, som under midsommarhelgen, det återstår att se. Planen är i alla fall att fortsätta gå på rutin. Inte nödvändigtvis en mil eller ens halvmil. Kanske bara några minuter ibland. Se sommaren bli till höst bli till vinter dag för dag, gå tillsammans och bli kompis med årstids- och temperaturväxlingarna, i stället för att förfasas över hur mörkt och kallt det plötsligt har blivit.

Gå ihop en väldig massa frisk luft, omkringseende, hälsande, djurkompisar och rörelseglädje på ren rutin. Vi får väl se hur det går.