Kalle Lind: Rör inte mina pappaskämt!

För femton-tjugo år sedan hörde jag första gången ­begreppet ”pappaskämt”. En bekant till mig sa ”sånt händer och fötter” och lade sedan till: ”Förlåt, det där var ett riktigt pappaskämt”.

Jag förstod omedelbart vad hon menade. Min egen far brukade alltid, när han bockat av ett uppdrag, gnugga händerna och säga: ”Såååå…s och potatis!” När han gav sig i kast med något inledde han undantagslöst sitt projekt med frasen: ”Då ska vi se, sa den blinde – tog sin hammare och såg.” Var han på allmänt gott humör kastade han ur sig: ”Hoivata Finland!”

Sånt som pappor säger

Med begreppet ”pappaskämt” fick jag en beteckning för något: för sånt som pappor säger. Som alla pappor verkar säga. Som alla barn ställer sig undrande till. Och som man, vare sig man vill eller ej, själv börjar säga i höjd med att man blir barnafader.

Innan jag fick barn sa jag aldrig ”tacos så myckos” när jag åt tacos. Nu gör jag det alltid. Och jag var absolut inte tvungen att kommentera varje sushimåltid med att hålla handen bakom örat och säga: ”Wasabi? Soja soja, inge fära!” Nu är det obligatoriskt. Fråga mina barn.

Pappaskämt, som jag lärde mig begreppet, är små fraser, ordvrängningar, meningslösheter, emellanåt citat, som fäder kastar ur sig som svar på givna frågor och vid återkommande situationer. När barnen undrar vad det blir till middag: ”Mässling”. När barnen ber en att skicka smöret: ”Smöret, ister – Ester!” När ­barnen tjatar om efterrätt: ”Orsa kompani lovar ingenting ­bestämt”.

Pappaskämt har börjat betyda något annat

Men – och här kommer nu en orolig spaning: på de digitala sociala medierna verkar ”pappaskämt” ha börjat betyda något annat. På Threads och Facebook kan man se någon inleda en uppdatering: ”Här kommer ett pappaskämt”. Varpå något som absolut inte är ett pappaskämt kommer, utan istället en klassisk ­ordvits eller, om man så vill, en göteborgare. ”Hur många miljoner bor i Kanadas huvudstad? Åtta, va?”

Jag hävdar att det där är språklig förflackning. Med begreppet pappaskämt fick jag ett ord för något som förenar min pappa med, vad det verkar, alla andra pappor: en vana att häva ur sig obegripligheter som ­irriterar en som barn och gör en hjärtevarm som ­vuxen.

Den väsentliga innebörden försvinner

När folk nu kallar alla sorters ordlekar för pappaskämt så försvinner en väsentlig innebörd. Pappa­skämt är liksom inte skrivna och följer ingen inre logik och står inte på egna ben. Pappaskämt är sånt som pappor råkar ha lagt på minnet. Små fragment av något de hörde när de gjorde lumpen eller såg på tv som barn.

En ordvits kan sägas och skapas av vemsomhelst, ­företrädesvis göteborgare. Ett pappaskämt är bara ett pappaskämt om man hört en pappa säga det till ett barn – och helst ofta, opåkallat, utan någon som helst anledning.

Där har ni min åsikt. Auf wienerschnitzel och au pissoar!